NEJ TILL NATO-MEDLEMSSKAP OCH DCA-AVTAL!
I fredags meddelade regeringen på en pressträff tillsammans med liberalerna och centern att man kommit överens om ytterligare fem miljarder till försvaret från 2022 och därefter ytterligare fem miljarder årligen.
Partierna gick inte in närmare på vad pengarna skall användas till men hänvisningen till det tidigare framlagda förslaget från Försvarsberedningen tyder på att inriktningen fortsatt är tröskelförsvar.
I en debattartikel, publicerad på utrikesdepartementets hemsida och införd i en litauisk tidning med anledning av trettioårsjubileet av en händelse som kallas den baltiska vägen, påstår utrikesminister Margot Wallström att ”Sveriges regering [har] inlett en demokratioffensiv. Den innebär att vi ska öka stödet för demokrati världen över. Vi ska främja mänskliga rättigheter och rättsstatens principer. Vi ska stödja journalister, bekämpa korruption och främja jämställdhet och jämlikhet.”
Det sägs inte mera konkret vilka former denna ”demokratioffensiv” ska ta sig, och det klargörs inte heller i utrikesministerns artikel hur vårt lands nationella säkerhet – det som måste vara utrikespolitikens primära uppgift – kommer att tjäna på att vi går in för att ”öka stödet för demokrati världen över”. Det kan lika gärna vara precis tvärtom. Noga beaktat innebär Wallströms uttalande ett återfall – inte det första – i 1628 års politik, när den svenska statsmakten bestämde sig för att gå till offensiv för att säkra och sprida den sanna läran över den dåtida världen. Det beslutet förlängde ett redan långvarigt krig som pågick på den europeiska kontinenten.
Man kan faktiskt argumentera för att Sveriges rike och konung, ”Lejonet från Norden”, den gången representerade ett mera modernt och framstegsvänligt samhällssystem än man återfann på andra ställen i Europa. Den svenska allmogen var representerad i landets riksdag som sammankom tämligen ofta, livegenskap förekom ej, den svenska adeln var förhållandevis beskedlig till storlek och styrka, rudiment till en rättsstat var på plats, den svenska kronans intresse för koloniala äventyr var försumbart. Fursteabsolutism existerade ej. Stora reformer pågick på stadsväsendets, universitetsvärldens, den tidiga industrins områden. I det protestantiska Europa hälsades svenskarna som befriare.
Det är inte möjligt att läsa den före detta EU-parlamentarikern Gunnar Hökmarks senaste debattartikel (Svenska Dagbladet 16/8) om svensk säkerhetspolitik utan att småle. Är det verkligen en politiker från Sverige som har skrivit detta? tänker jag. Han vill, skriver han, att vi ska frigöra oss från en ”förhoppningspolitik” – och med det menar han ”för länge sedan krusade [sic] förhoppningar om en fredlig omvärld”. Fred står inte längre på dagordningen, militära allianser gör det. ”För Sveriges del”, hävdar han i en slutkläm, ”kräver det omedelbarhet”. Vilket inte går att förstå. Omedelbarhet betyder, om man googlar på saken, ”spontanitet”, ”naturlighet”, ”omedelbar närhet”, och enligt Svenska Akademiens Ordbok är den första betydelsen av ordet omedelbar: ”som utan mellanled är förbunden l. har samband med ngt; som sker […] utan förmedling av ngn l. ngt l. utan omvägar l. mellanhänder o. d.”.
Artikeln “’Coalitions Of The Willing’ To Protect The Strait Of Hormuz Runs Into Difficulties – Analysis” ger en bra sammanfattning av situationen.
Den internationellt erkända farleden västerut genom Hormuzsundet ligger inom Irans territorialvatten. Naturligtvis är det bara Iran som har behörighet att upprätthålla ordning och säkerhet inom sitt territorium. Motsvarande gäller inom alla andra sund, som enligt folkrättens regler ska hållas öppna för oskadlig genomfart av internationell sjöfart, till exempel Öresund, Kertjsundet och Gibraltar.
Det är emellertid tveksamt, om kuststaten kan få ta till så drastiska metoder som att borda och beslagta fartyg på dessas väg genom sundet. Detta skulle kunna övervägas endast i fall av mycket grova överträdelser och genomfart som inte är oskadlig. Riktigt så långt som Craig Murrray vill jag kanske inte gå:
Genèvekonventionen om skydd för krigens offer fyllde 70 år den 12 augusti.
I ett uttalande från regeringen känner man oro för att regelverket i många fall inte efterlevs i praktiken.
Inför Internationella Röda Korsets konferens om utvärdering av Genèvekonventionen i december i år vill regeringen lägga fokus på att konferensen ”integrerar ett genusperspektiv”.
Sverige fegar in i det ena försvars- och säkerhetspolitiska samarbetet efter det andra. Hur kan man som svensk vara stolt över ett sådant beteende? Det är fråga om en plattläggningsdoktrin som, i kombination med det tydliga utpekandet av ett föregivet aggressivt Ryssland som enda hotbild mot Sverige, utsätter oss för stor fara.
En risk, som sällan uppmärksammas, är att man med sådan feghet – att ta skydd bakom de stora grabbarna – dras in i situationer, som man inte har någon som helst kontroll över. Man tvingas följa en logik som andra har dragit upp, och detta oavsett om man behåller den formella beslutanderätten att engagera sig eller ej.
Försvarsminister Peter Hultqvist förklarade igår:
– Man kan naturligtvis spekulera om den typen av saker men vi ser varje samarbete för sig. Vi tycker att det är väldigt bra att kunna delta med tio andra länder i en säkerhetspolitisk dialog och ha möjligheten också om det skulle visa sig nödvändigt att genomföra krissituationsoperationer.
Främst Moderaterna har sedan en längre tid legat på regeringen att gå med.
Försvarsminister Peter Hultqvist besvarade den 26 juni en skriftlig fråga från riksdagsman Hans Wallmark (M) om regeringens hållning till EII. I sitt svar förklarade försvarsministern: ”Regeringen ser EII som ett viktigt initiativ med potential att stärka det europeiska säkerhets- och försvarspolitiska samarbetet som helhet, tillsammans med andra samarbetsformat.” Han nämnde också att regeringen för en dialog med Frankrike om deltagande.
I ett svar på en upprepad fråga från Wallmark skrev försvarsministern den 5 augusti att regeringen bedömer
”att EII är ett viktigt initiativ med potential att stärka det säkerhets- och försvarspolitiska samarbetet i Europa som helhet, tillsammans med andra samarbetsformat. Inför gemensamt beslut av deltagarländerna om en eventuell utvidgning av deltagarkretsen i EII, som tidigast kan fattas i september i år, för regeringen dialog med dessa länder om Sveriges intresse av att gå med i och bidra till initiativet.”
Nu verkar det således som regeringen bestämt sig.
En kris mellan USA/Storbritannien och Iran har eskalerat under sommaren. Läget ter sig allvarligt. Efter beslaget av oljetankern Stena Impero den 19 juli har de största internationella organisationerna för fartygsägare – International Chamber of Shipping (ICS), European Community Shipowners’ Associations (ECSA) och Asian Shipowners’ Association (ASA) – begärt att det internationella samfundet ska agera skyndsamt för att stoppa den alltmer ökade spänningen och förmå parterna att respektera internationell lag.
”Sverige bör inte låta sig dras in i stormaktspolitiska ’bevakningsoperationer’ i Hormuzsundet!” Detta konstaterade utgivarna av denna sida strax efter det att fartyget Stena Impero blivit bordat och beslagtaget av iranska styrkor i Hormuzsundet.
”Materiellvolum og kvalitet på Hærens hovedkampvåpen er alarmerende lavt. Jeg tør minne statsråden om at vi midt på nittitallet, hadde 13 brigader i Hæren, 165.000 rulleførte soldater, 172 stridsvogner, 400 artilleriskyts, 306 utskytningsramper med Robot 70 luftvernmissiler… osv, osv. va har vi i dag? Knapt 40 stridsvogner, produsert i 1982, et tjuetalls artilleriskyts produsert i 1968 (vi får 24 nye skyts frem mot 2022), intet kampluftvern (men ja – skal innfases et begrenset antall ) og under 15.000 rulleførte soldater i Hæren. Samt at heimvernssoldatmengden er mer enn halvert fra 90.000 til under 40.000.”
Pål B. Nygaard, Hovedtillitsvalgt for haeren i Nordnorsk Debatt 6 augusti 2019
Den 31 augusti 1939 genomförde naziagenter en fejkad attack på det tyska radiotornet i Gleiwitz vid den tysk-polska gränsen. Hitler åberopade detta ”väpnade angrepp” som en ursäkt för att dagen därpå invadera Polen. Och det är typiskt för angripare att söka rättfärdiggöra sina övergrepp med att hänvisa till något slags självförsvarsrätt. Hänvisningar till självförsvar är ”normal rather than exception”, skriver Christine Gray i International Law and the Use of Force (Oxford University Press 2018, s. 123.)
Nu gäller dock vad som är angivet i artikel 51 i FN-stadgan:
Singapores premiärminister Lee Hsien Loong var huvudtalare vid de sydostasiatska staternas möte om försvarspolitik, IISS Shangri-La Dialogue, 31 maj–2 juni 2019.
I sitt tal hävdade han att trots att man värdesätter USA:s närvaro måste USA erkänna att Kina har legitima intressen i regionen.
Ska Sverige ansluta sig till en brittiskledd ”bevakningsstyrka” till Hormuzsundet för att upprätthålla fri sjöfart där? Vi anser att detta vore ogenomtänkt.
Sverige måste naturligtvis verka för säkerheten på internationella vatten. Hur vi bäst bidrar till det får bedömas från fall till fall. Om det hade varit fråga om ett FN-initiativ, skulle det ha legat mycket nära till hands att vi bidrog på lämpligt sätt. Det brittiska initiativet är emellertid något annat. Initiativtagaren har redan genom sitt folkrättsstridiga agerande mot en iransk tanker vid Gibraltar ökat på spänningarna i regionen och är därmed att se som en opålitlig aktör med egna intressen i sammanhanget. Vad som nu beskrivs som en bevakningsuppgift för att trygga internationell sjöfart kan lätt glida över i sanktionerande stormaktspolitik – och det bara riktat mot det iranska agerandet.
Om Irans beslagtagande av den svenskägda, brittiskflaggade oljetankern, så som Storbritanniens regering har uppgett, skedde på internationellt vatten, har detta uppenbarligen varit en folkrättsstridig handling – också sett ur perspektivet som en vedergällning mot britternas olagliga beslagtagande av en iransk tanker vid Gibraltar ett par veckor tidigare. Tankerns destination mot Syrien stred inte mot av EU utfärdade sanktioner mot detta land, vilka omöjligen kan gälla en tredje part – ett konstaterande som Sveriges förutvarande stats- och utrikesminister Carl Bildt gjort. Britterna hade ingen rätt att ingripa, och man bör observera att EU-sanktionerna inte heller har stöd i något FN-beslut.
Sverige har inte fått någon förfrågan att delta i en bevakningsstyrka, uppger den svenska utrikesministern Margot Wallström, men låter samtidigt förstå att hon möjligen inväntar en sådan att ta ställning till. Den parlamentariska oppositionen i landet trycker på för en svensk anslutning.
Detta är oroväckande. En brittiskledd ”bevakningsstyrka” skulle knappast sänka spänningsnivåerna i det aktuella området utan snarare höja dem. Utan stöd av FN:s säkerhetsråd skulle detta utgöra ett självsvåldigt företag och vårt eventuella deltagande ses som ett partiskt ställningstagande riktat mot Iran, alldenstund Sveriges reaktion på det brittiska, illegala tilltaget i Gibraltar, tillkommet efter amerikanska påtryckningar, har varit mycket lam.
Då tankern är svenskägd skulle det finnas ett intresse av att regeringen tar initiativ till att dra Irans agerande inför FN, som i så fall även har anledning att skärskåda det brittiska agerandet.