En iransk fängelsetjänsteman har nyligen dömts för folkrättsbrott i Stockholms tingsrätt. Med tanke på mängden vittnen tycks han ha tagit del i en lång rad kränkningar och verkställanden av dödsstraff. Låt vara att han förmodligen inte själv tycks ha fattat de dömande besluten. Han har varit en aktiv medlöpare till den mordiska regimen i Iran.
Det är enkelt att känna avsky. Därför vill jag gärna sympatisera med det fällande domslutet och det mycket hårda straffet. Men å andra sidan finns det anledning till tvekan. Den landsflyktige professorn em vid Stockholms universitet, Said Mahmoudi, uttrycker i SR själv bekymmer över att tingsrätten tagit sig domsrätt. Som folkrättsexpert menar han att det inte alls är säker att gällande konventioner ger svenska domstolar en rätt att döma i utländska konflikter av detta slag. Alltså inte ens med stöd i svensk lag (som i så fall strider mot folkrätten).
Enligt min mening måste man acceptera – och hylla – internationella domstolar som världens stater själva enats om som domare i internationella ärenden. En helt annan sak är att Sverige som nation själv griper rätten att döma i tvister av ett slag som klart ligger utanför nationens sedvanliga kompetens i straffrättsliga mål. Hur ska en svensk tingsrätt korrekt kunna bedöma vad som egentligen hänt vid iranska fängelser? Är inte risken stor att vittnena vid domstolen huvudsakligen kommer från ena sidan, dvs från anhöriga till dömda och dödade fångar? Även processer i en diktatur måste handläggas med öppenhet för motsidan, den iranska regimen, som inte getts möjlighet att få sin inställning framförd fullt ut.
Enligt min mening är straffrätten normalt en nationell fråga – med undantag som sagt för fall med tydligt stöd i folkrätten – varför svenska staten och dess domstolar tyvärr riskerar att inte vara rätt forum. Vad som sker i Iran – lagligt eller olagligt – bedöms normalt bäst på plats och med hänsyn till nationell lagstiftning där brottet inträffat. Läs artikel