I går var det försvarsmaktens s k flaggdag i Finland, tillika Marskalk Mannerheims födelsedag, och dessutom firandet av hundra år sedan Finlands försvarsmakt grundades.
Försvarsmaktens kommendör Jarmo Lindberg gav stor mottagning för det finska samhällslivets alla toppar och förtjänta i anrika ständerhuset. Alla var där. Och när president Sauli Niinistö gjorde entré började orkestern omedelbart, som sig bör, spela Björneborgarnas Marsch. En gammal vän sade att försvarsmaktens insatser för Finland förvisso var någonting att fira. Hade de inte gjort vad de gjort hade jag nog fått tillbringa mitt liv i Sibirien, noterade han utan minsta antydan till dramatik i formuleringen. […]
President Niinistö har tagit ett tydligt kommando över utrikespolitiken inte minst genom de s k Gullranda-samtal som han ordnar varje försommar för att summera världen och dra upp de stora linjerna i utrikespolitiken.[…]
Säkert kommer man på G7-mötet också att ha anledning att diskutera hur den iranska fortsatt skall hanteras. Israels premiärminister Netanyahu åker just nu runt i Europa med budskap som åtminstone delvis saknar så gott som varje verklighetsförankring i sin fientlighet mot Iran.
Och i Teheran är det tydligt att de mer militanta krafterna uppfattar signalerna från omvärlden och börjar att agera därefter. Vi var i en långsamt positiv cirkel, men nu är vi tydligt på väg in i en ond cirkel i regionen.
Från europeisk utgångspunkt påtagligt bekymmersamt, men från viss amerikansk och viss israelisk kanske någonting man i själva verket strävar efter. Läs bloggen