Två framstående pensionerade officerare skriver realistiskt och informativt i ÖP den 23 oktober om Östersund som ett understödsområde för allierades militära operationer och insatser österut.
Bakgrunden som de tecknar är följande:
”Trondheimsfjorden planeras kunna ta emot tre divisioner, upp till 100 000 soldater och omkring 20 000 fordon, som sedan rullar österut via järnväg och vägar, rakt in i vårt län. Östersund är den första naturliga uppsamlings- och omlastningspunkten.”
Den roll de ser framför sig för Östersundsområdet är inte ofarlig:
”I ett skarpt läge sker inte transporterna ostört. Luftangrepp, robotar, drönare, cyberattacker och sabotage mot broar, knutpunkter med mera kan fördröja och slå ut förband redan innan de nått fram. Då måste stridsvärdet återtas här.”
Vad innebär då detta konkret för Östersundsområdet:
”Det räcker därför inte med ett “iordningställt område” för passerande förband. Vi behöver ett utbyggt understödsområde i fredstid – redo att snabbt växlas upp vid kris och krig. Det innebär ammunitions- och drivmedelslager, reservdels- och ersättningsförråd, verkstadskapacitet, skyddade ytor för lagring och omlastning samt sjukvårdsresurser som kan ta emot både militära och civila skadade. Realistiska beräkningar visar att omkring två procent av fordonen skadas under inledande förflyttning – vid tre divisioner motsvarar det runt 25 fordon per dygn i flera veckor som kräver verkstadsinsats. På personalsidan kan upp mot 20 operationer per dygn behöva genomföras. Den samlade vårdkapaciteten måste därför planeras som ett sammanhållet system. Behåll och stärk Sollefteå sjukhus som beredskapssjukhus.”
Vad författarna inte tydliggör är att aggressionen skulle riktas även mot själva understödsområdet och anläggningarna där och anslutande infrastruktur, som kan omfatta:
”Östersunds flygplats, fältet i Opland samt ytor kring Brunflo och Lugnvik är exempel på platser där lager, verkstäder och skyddade omlastningsytor kan etableras eller förstärkas.”
För författarna står vägen framåt klar:
”Förlägg logistikresurserna där de behövs mest. Bygg ut runt Östersund och närliggande kommuner nu med depåer, verkstäder, sjukvård och anpassade ytor så att vi även i en pressad krigssituation kan ta emot, skydda, återställa och skicka vidare de stora förbandsvolymer det kan bli frågan om.. Det här är inte bara en militär fråga. Det är regional säkerhet, nationell trovärdighet och Natos operativa uthållighet – på riktigt.”
Författarna ser det hela primärt ur ett Natoperspektiv, som inte utgår från vad som bäst tjänar Sveriges säkerhet och försvarsintressen. Att förvandla Sverige till en logistikhub och ett bas- och uppmarschområde för allierade styrkor på väg österut, samtidigt som vår lilla armé är i utlandet, är en farlig väg som utsätter oss för mycket stora och onödiga risker. Sveriges försvar bör vara defensivt och grundas på ett territorialförsvar av hela landet. Svenskt territorium bör åtminstone så länge vi själva inte är angripna inte disponeras för utländsk militär verksamhet, som bara alltför lätt hamnar utom vår kontroll.