Ska Ukraina tvingas göra en liknande omsvängning som Finland 1944 och gå med på en lösning som tillgodoser Rysslands säkerhetsintressen?
Häromveckan höll vår del av världen andan när realityshowen med värden i Vita huset fortsatte. Den finländska nationalstoltheten visste inga gränser när vår egen president var en av de utvalda som fick sitta med ”de stora grabbarna” och diskutera en lösning på kriget i Ukraina. Eller kanske snarare försökte rädda Ukraina från att helt prisges åt Ryssland över huvudet på de berörda. Parallellerna med München 1938 var påtagliga.
Om mötet hade någon betydelse eller bara var spel för gallerierna återstår att se.
President Stubbgav ett exempel på historiebruk när han pratade om våra egna erfarenheter av konflikter med ryssarna. Han uttryckte sig som att ”vi fann en lösning 1944 och var säker på att vi kommer att finna en lösning 2025 för att få ett slut på kriget”.
Man hajar till. Ligger det mer bakom ordvalet än vi i vår nationella stolthetspös i hastigheten noterade?
Finlands lösning 1944 var att bryta sig ut ur kriget vid Tysklands sida, sluta ett tungt vapenstillestånd med Sovjet och därefter vända vapnen mot våra vapenbröder de tre föregående åren. Lapplandskriget hör inte till de stolta stunderna i vår historia. Till lösningen 1944 hörde en politisk omorientering som gav Sovjet stort inflytande också över vår inrikespolitik.
Då var det inte många som trodde på Finlands möjligheter att fortsätta som en till namnet självständig demokratisk mångpartistat. Några år senare lovade vi i VSB-pakten att trygga Sovjets nordvästra gräns, och i nästan ett halvsekel därefter tog Finland i sin politik grannens intressen i beaktande. Läs artikel