När nyheten om Dag Hammarskjölds död i en flygplanskrasch nådde Sverige i september 1961 berättade vår kristendomslärare i realskolan med tårar i ögonen att hon i åratal hade bett för honom varje dag.
Hon var kristen och hade engagerat följt hans gärning som generalsekreterare i FN. Som alla i det tidiga kalla krigets dagar hade hon förstås oroat sig för världsfreden, men det här gick djupare – och det var ändå innan Hammarskjölds ”Vägmärken” getts ut, den postuma bok där han själv kom ut som kristet färgad tänkare.
Hennes glöd handlade alltså knappast om tron, snarare hade hon tagit intryck av den skimrande aura som kommit att omge honom, den djupt bildade fredsmäklaren som lugnt resonerande och till synes utifrån högre förnuft och moral talade stormakterna tillrätta i en tid där varje konflikt på ett för världen nytt sätt hotade att bli globalt och mynna i kärnvapenkrig. Läs recensionen