Hatretorik och misslyckade kuppförsök präglade mandatperioden för Finlands första president, helsinki.fi

År 2018 hade det gått hundra år sedan inbördeskriget, vilket uppmärksammades runt om i Finland. Däremot har åren som följde efter inbördeskriget fått mindre uppmärksamhet, fastän inte de heller var konfliktfria.

Kampen om regeringsformen slutade först med en seger för rojalisterna, då riksdagen i oktober 1918 valde prins Friedrich Karl av Hessen till kung av Finland. Det tyska nederlaget under första världskriget och kejsarmaktens fall tillintetgjorde dock de planerna. I december meddelade Friedrich Karl att han avsäger sig kronan.

Efter många om och men röstade riksdagen i juni 1919 för en republikansk regeringsform för Finland. Majoriteten av representanterna för det rojalistiska samlingspartiet hade blivit övertalade att rösta för en republikansk regeringsform i utbyte mot att presidenten gavs omfattande maktbefogenheter. De var av uppfattningen att deras favorit, riksföreståndare C.G.E. Mannerheim, skulle bli president.

Så blev det inte: Riksdagen valde K.J. Ståhlberg (1865–1952) till president, med hjälp av Agrarförbundets, Framstegspartiets och socialdemokraternas röster. Ståhlberg var president för högsta förvaltningsdomstolen, framstegspartist och hade stort inflytande i republiken.

Maktkampen slutade inte här.

– Redan från början var republiken hotad, poängterarSeppo Hentilä, professor emeritus i politisk historia.

Hoten hängde samman med Finlands östpolitik. I Ståhlbergs utrikespolitiska program ingick att Finland inte skulle blanda sig i det ryska inbördeskriget.

– Mannerheims och högerns ståndpunkt var att vi skulle delta i kriget. Mannerheim förespråkade starkt en erövring av S:t Petersburg, även efter presidentvalet.

Högerkrafterna försökte vid flera tillfällen ge Mannerheim sådana maktbefogenheter att han skulle kunna etablera en privat armé av skyddskårister och ge sig ut på fälttåg österut, berättar Hentilä. En militärdiktatur var nära. Läs artikel