Kommentar:
Minna Ålander skriver insiktsfullt om den strategiska betydelsen av Nordkalotten och de övergripande konsekvenserna för Nato då USA drar sig tillbaka.
USA kräver att de europeiska Nato-medlemmarna tar över militära närvaron och övervakningen av Arktis. För Sverige kan det betyda att vi dras med i ett stormaktspel som främst rör rivaliteten mellan USA och Ryssland och där de ryska strategiska kärnvapnen som baseras på Kolahalvön har en avgörande roll. (Utgivarna)
Alla bidrag från USA är en extra bonus – men inte plan A. Det gäller även kärnvapenavskräckning. Europa kanske inte är helt redo att försvara sig utan USA, men kan behöva göra det ändå om det blir nödvändigt.
En som nyligen varnade för ett sådant scenario är Polens premiärminister Donald Tusk: Europas ”största och viktigaste fråga är om USA är redo att vara så pass lojalt som det beskrivs i vårt [Nato-]avtal”, sade han till den brittiska tidningen Financial Times – och flaggade för att Ryssland skulle kunna attackera en allierad inom kort.
Den nordiska regionen är relativt välutrustad när det gäller militär kapacitet, men det som de nordiska länderna främst saknar är personal. Finland är det enda landet i Nordeuropa som anses ha en tillräckligt stor styrka, med en reserv på upp till 870 000 personer som väntas överstiga en miljon år 2031, då åldersgränsen för reservister höjs till 65 år.
De övriga nordiska länderna ligger långt under 100 000 när det gäller mobiliseringspotential. I den nordisk-baltiska regionen är Estland ett annat undantag med sin totala mobiliseringspotential som når nästan 20 procent av befolkningen (som i Finland), totalt upp till 230 000. Läs artikel