Mauno Koivistos utrikespolitiska memoarer erbjuder en resa i tiden och observationer som redan har trettio år på nacken, men fortfarande är överraskande aktuella. Boken är sällsynt läsvärd, och Koivistos lakoniska och oförskönade bild av tidsandan kan samtidigt tjäna som en påminnelse om måttet av en utrikespolitisk ledares ensamhet och ansvar. […]
I en medieträff i januari 1990 anknöt Koivisto till 1920-talets diskussioner om den så kallade randstatspolitiken, eller frågan om Finland skulle alliera sig med de baltiska länderna och Polen:
Finland hade en klar linje. Finland skulle försöka undvika att ta ansvar i frågor där förutsättningarna att bära ansvar saknades.
I fråga om det akuta läget konstaterade Koivisto att:
eftersom vi lever i en orofylld värld med ängslan i våra hjärtan, skall vi inte upp[1]muntra andra till att gå en väg som vi inte själva vill ta.
Ur Epilog till den nya utgåvan av Mauno Koivistos memoarer ”Historiens rorsmän” av René Nyberg Läs presentationen