Den politiska process som ledde fram till en svensk Natoansökan har synliggjort problem i den säkerhetspolitiska analysen och debatten. Svenska Natoförespråkare har hävdat att ”verkligheten” och ”världen” har förändrats, och ibland att den verklighet som befogar ett svenskt Natomedlemskap har funnits där ”hela tiden”.
Anspråk på en oförvanskad tillgång till verkligheten och världen, och absolut kunskap om säkerhet, är dock snarast att betrakta som retoriska knep med syftet att etablera en viss tolkning – och samtidigt dölja att den är en tolkning.
Tre centrala säkerhetspolitiska begrepp är säkerhet, hot och makt, men dessa definieras sällan i analysen och debatten, och inte heller erkänns de som mångtydiga och omtvistade. Det här kan te sig som ett alltför akademiskt påpekande men att genomdriva politik på lös begreppslig grund är exempel på maktutövning som kan få stora konsekvenser.
Det första begreppet – säkerhet – är centralt. Trots allt prat om säkerhet är det inte klarlagt vad exakt fenomenet egentligen består i eller ens vad som ska säkras. Den departementsrapport som låg till grund för Sveriges Nato-ansökan upprepar nästan tjugo gånger att Sverige befinner sig i ett ”nytt”, ”förändrat” och ”försämrat” ”säkerhetspolitiskt läge”. Genom att repetera samma fras om och om igen försöker rapporten slå fast fenomenet utan att behöva klargöra exakt vad det består i. Den går bortom detta mantra endast i ett avseende: genom att hävda att fortsatt alliansfrihet gör Sverige mer sårbart, eftersom Ryssland tidigare har attackerat alliansfria länder men aldrig Natomedlemmar. Läs artikel