[…] Och det är Rysslands och syriska statens, plus iranska och Iranstödda Hizbollahs styrkor, som dragit det längsta strået under snart åtta års krig. Inte den kortlivade demokratiska oppositionens, inte den inhemska väpnade motståndsrörelsens, inte de fundamentalistiska islamistiska rörelserna, typ IS och al-Qaidastödda Nusrafronten, inte de konservativa Persiska viken-staternas proxygerillor. Inte heller de USA-stödda syriska och framför allt kurdiska miniarméerna som officiellt, men inte enbart, ägnat sig åt att bekämpa IS.
Assad sitter säkert, Putin likaså, Rysslands roll i Syrien är oomstridd, Irans likaså. Segrarna är Assad och Putin, och Irans ayatollor, punkt slut. […]
I själva verkethade utvecklingen före den så kallade arabiska våren tagit små steg, ibland myrsteg, mot mindre auktoritär riktning i flertalet aktuella arabländer. Det gäller Egypten, där störtandet av president Mubarak nu efter försök till demokratiska val urartat till en ännu hårdare regim av samma karaktär. Det gäller Bahrain där försiktiga demokratisträvanden krossats av Saudiarabiens militära intervention i mars 2011. Det gäller förstås Syrien, där en kortvarig folklig resning snabbt omvandlades till en utsiktslös militarisering av motståndet som aldrig hade en reell chans att störta Assads hårt och väl organiserade statsapparat.
Så Donald Trumps senaste besked om amerikansk reträtt från Syrien tillhör hans få förmodligen riktigt realistiska budskap. Att Putin och al-Assad triumferar i Syrien är trots allt mindre viktigt än att Syriens människor nu förhoppningsvis får ett slut på sin snart åttaåriga dödskamp. Läs artikel