NEJ TILL NATO-MEDLEMSSKAP OCH DCA-AVTAL!
Singapores premiärminister Lee Hsien Loong var huvudtalare vid de sydostasiatska staternas möte om försvarspolitik, IISS Shangri-La Dialogue, 31 maj–2 juni 2019.
I sitt tal hävdade han att trots att man värdesätter USA:s närvaro måste USA erkänna att Kina har legitima intressen i regionen.
Ska Sverige ansluta sig till en brittiskledd ”bevakningsstyrka” till Hormuzsundet för att upprätthålla fri sjöfart där? Vi anser att detta vore ogenomtänkt.
Sverige måste naturligtvis verka för säkerheten på internationella vatten. Hur vi bäst bidrar till det får bedömas från fall till fall. Om det hade varit fråga om ett FN-initiativ, skulle det ha legat mycket nära till hands att vi bidrog på lämpligt sätt. Det brittiska initiativet är emellertid något annat. Initiativtagaren har redan genom sitt folkrättsstridiga agerande mot en iransk tanker vid Gibraltar ökat på spänningarna i regionen och är därmed att se som en opålitlig aktör med egna intressen i sammanhanget. Vad som nu beskrivs som en bevakningsuppgift för att trygga internationell sjöfart kan lätt glida över i sanktionerande stormaktspolitik – och det bara riktat mot det iranska agerandet.
Om Irans beslagtagande av den svenskägda, brittiskflaggade oljetankern, så som Storbritanniens regering har uppgett, skedde på internationellt vatten, har detta uppenbarligen varit en folkrättsstridig handling – också sett ur perspektivet som en vedergällning mot britternas olagliga beslagtagande av en iransk tanker vid Gibraltar ett par veckor tidigare. Tankerns destination mot Syrien stred inte mot av EU utfärdade sanktioner mot detta land, vilka omöjligen kan gälla en tredje part – ett konstaterande som Sveriges förutvarande stats- och utrikesminister Carl Bildt gjort. Britterna hade ingen rätt att ingripa, och man bör observera att EU-sanktionerna inte heller har stöd i något FN-beslut.
Sverige har inte fått någon förfrågan att delta i en bevakningsstyrka, uppger den svenska utrikesministern Margot Wallström, men låter samtidigt förstå att hon möjligen inväntar en sådan att ta ställning till. Den parlamentariska oppositionen i landet trycker på för en svensk anslutning.
Detta är oroväckande. En brittiskledd ”bevakningsstyrka” skulle knappast sänka spänningsnivåerna i det aktuella området utan snarare höja dem. Utan stöd av FN:s säkerhetsråd skulle detta utgöra ett självsvåldigt företag och vårt eventuella deltagande ses som ett partiskt ställningstagande riktat mot Iran, alldenstund Sveriges reaktion på det brittiska, illegala tilltaget i Gibraltar, tillkommet efter amerikanska påtryckningar, har varit mycket lam.
Då tankern är svenskägd skulle det finnas ett intresse av att regeringen tar initiativ till att dra Irans agerande inför FN, som i så fall även har anledning att skärskåda det brittiska agerandet.
Den finlandssvenske författaren Claes Andersson har gått bort vid en ålder om 82. Han var verksam som författare, läkare, musiker och inte minst politiker. På 1990-talet satt han med i Paavo Lipponens (SDP) första regering. Vi återger här en text av honom publicerad i Ny tid den 23 mars 2015.
Har Vladimir Putin planer på att angripa (annektera? invadera?) Finland? Och: har det någon betydelse för utvecklingen hur vi själva beter oss? I tv-kanalen Al Jazeera tillfrågades en talesman för Kreml vilka Rysslands planer var gällande Ukraina. Svaret var överraskande: vi vill att Ukraina skall bli som Finland, ett vänskapligt och neutralt land som håller sig utanför Nato och som vi kan lita på och utveckla ett mångsidigt samarbete med. Trots att vår sittande (numera halvliggande) regering gång efter annan betygar att regeringen och presidenten är fullkomligt eniga och ense om vår säkerhetspolitiska linje, avslöjar praxis gång efter annan att vi i själva verket har två samtidiga och alldeles motsatta säkerhetspolitiska linjer. Statsminister Alexander Stubb och försvarsminister Carl Haglund anser att vi så snabbt som möjligt skall söka medlemskap i Nato (Stubb har till och med sagt att vi inte nödvändigtvis behöver någon folkomröstning i frågan – det räcker om presidenten, riksdagen och regeringen kan enas om ett medlemskap).
Som det senaste schabblet gällande Finlands medverkan i de amerikansk-estniska luftkrigsövningarna klart avslöjade, har både president Sauli Niinistö och utrikesminister Erkki Tuomioja en annan syn på hur vår säkerhetspolitik bör skötas. Vi bör hålla oss utanför Nato, satsa på ett starkt eget försvar och utveckla försvarssamarbete med bland annat Sverige. Och vi bör, så vitt möjligt, hålla oss på speaking terms med vår östliga granne. Niinistö har också talat för att utveckla EU:s militära kapacitet och att utveckla beredskap för alla de nya metoder för cyberkrigsföring som den moderna teknologin möjliggör: den nya mediala desinformationen som har fått den sagolika benämningen trolling – trolleri. Oenigheten när det gäller vår säkerhets- och försvarspolitiska linje kan tyckas vara en generationsfråga men är – naturligtvis – en grundläggande ideologisk vattendelare. Stubb och Haglund verkar tro att Nato, paragraf fem och Finland förvandlad till en stor militärbas kan bli vår trygghet och räddning.
I Svenska Dagbladet (25/7) heter det:
”Enligt utrikesminister Margot Wallström (S) har Sverige inte tillfrågats om att delta i en europeisk insats i Persiska viken.
Oppositionen anser att Sverige bör erbjuda sig att delta.
– Är det så att man kommit i skymundan är det dags att visa framfötterna, säger Liberalernas försvarspolitiske talesperson Allan Widman.”
Ja, Allan Widman och L tillhör de mer krigsvilliga i oppositionen, ledda av Bildts/Hultqvists sedan länge drivna krigslinje.
Spänningarna i världen åstadkoms främst av stormakterna och deras terror med kärnvapen och andra massförstörelsevapen. Samtidigt försöker stormakterna i Fredskriget (André Beaufre) styra andra länder, nu Iran. Det är inte lätt. Det ökar spänningen och ovissheten än mera, och Sverige bör inte delta.
Med den spänning som råder i världen och inte minst i Nordeuropa mellan giganten USA och upprustande Ryssland (finns ingen räddande tidsfaktor i politiken. Sedan USA flyttat fram till gränsnära Ryssland måste stormakternas strategi ses som total.
Professor Mary Ellen O ’ Connell, The Art of Law in the International Community (Cambridge 2019):
”In 1999, US President Bill Clinton and his Secretary of State, Madeleine Albright, wanted no more Rwandas or Srebrenicas on their watch. Thus, with the willing support of the UK ’ s Prime Minister Tony Blair, they were able to rally all NATO members to support a 78-day bombing campaign of Serbia to attempt to end persecution of Kosovo’s majority ethnic Albanian population. The campaign had no Security Council authorization. Only Belgium argued it was lawful as an humanitarian intervention. The USA gave no offi cial legal justifi cation for a major use of military force for perhaps thefi rst time since the adoption of the UN Charter. An estimated 20,000 people died once NATO bombing started in contrast to dozens killed in the crisis in the previous year . No plan for mass killing of Kosovars was found.” s 133
”NATO engaged infi ghting for the first time during the Kosovo crisis, which had nothing to do with collective self-defence of its members. The war not only violated the UN Charter, it was ultra vires the North Atlantic Treaty. […] NATO also engaged in the 2011 Libya intervention, plainly exceeding the terms of the authorizing Security Council resolution, Resolution 1973, but also the limits of necessity and proportionality.” s 169
Det råder ilska inom Socialdemokratin, enligt en artikel i Svenska Dagbladet (13/7), och anledningen är att regeringen inte har skrivit under FN:s konvention om kärnvapenförbud.
S-kongress en2017 var enhälligt för militär alliansfrihet. Javisst, och medborgarna är säkert för nedrustning, fred och mot krig.
Vad har hänt med regeringens politiskt-militära ledning? Solidaritet och samarbete för krig med en av kärnvapenmakterna? Sverige kan och ska försvara freden!
Två supermakter, USA och Ryssland, rustar och hotar varandra med terrorkrig. USA/Nato har flyttat sig fram gränsnära till Ryssland. Spänningen har ökat mellan antagonisterna. Vårt försvar behövs för att minska spänningen och stödja en fredlig neutral hållning. USA och Ryssland fyller luftrummet med missilrobotar för försvar och anfallsstrid. De kan nå djupt in på motpartens områden. Båda parter kan godta ett trovärdigt defensivt svenskt försvar av hela vårt markterritorium.
Vi återpublicerar här en artikel för sommarläsning (Utgivarna)
Få politiker har stått i centrum för det egna landets politik och präglat den så starkt och under en så lång och ansvarsfylld period som Uhro Kekkonen (1900–1986). Han visade sig i praktiken vara ytterligare en finsk statsledare, som höll måttet när det verkligen gällde. Under ytterst ogynnsamma förhållanden vidmakthöll han linjen för en hållbar finsk säkerhetspolitik gentemot den mäktiga grannen i öst. Juho Kusti Paasikivi hade under sitt presidentskap (1946–1956) och även långt dessförinnan lagt grunden för denna finska ”grand strategy”, som siktade till att försvara den egna självbestämmanderätten i förhållande till Sovjetunionen.
Föredrag i Talloires i Frankrike den 8 juli 2019 inför föreningen les Amis de la Prieurie de Talliores.
Min hustru och jag har sedan trettio år tillbaka ett fritidshus i Veyrier. Något som på senare tid slagit mig under mina vistelser här i Frankrike, det är – paradoxalt nog – att ingen här talar om risken för krig i Europa, medan nästan alla i Sverige tycks frukta ett europeiskt krig med Ryssland. Den främsta orsaken till denna attitydskillnad är att konfrontationslinjen mellan Öst och Väst – som under kalla kriget gick vid det så kallade Fulda Gap mellan Östtyskland och Västtyskland – nu går längre norrut vid Suwalkikorridoren mellan Polen och Litauen, nära Kaliningrad. Jag återkommer längre fram till vad det innebär.
Vi återpublicerar här en artikel för sommarläsning (Utgivarna)
Just 20 years lapsed between the First and the Second World War but since 1945 we have had more than 70 years without any global conflagration. Which are the factors that help maintain peace and which lead to war? One simple and much cited answer is the Roman line: ’If you want peace, prepare for war’ — ’Si vis pacem, para bellum’. A better line, I submit, is ’if you want peace, prepare for peace’ —’si vis pacem, para pacem’.
Prof. Kraska has argued in his latest EJIL: Talk! article that the incident regarding the downing of a US drone by Iran happened due to the scarce knowledge of international law by an Iranian Revolutionary Guard Corps (IRGC) commander. While I do appreciate Prof. Kraska’s discretion in referring to US intelligence sources, on the other hand the US President himself openly provided to the media the same assessment.
I will now concentrate on some points raised by Prof. Kraska:
This observation implies by default and without any specifics that the action conducted by Iran was in fact an attack confirming the US policy on the equivalence of use of force with armed attack. One might disagree and follow the difference between the two as expressed by the ICJ in the Nicaragua case (para. 191). It is also difficult to understand this point of view, as the author did not state from the beginning that he was taking the US declarations on the position of the drone as a given fact. Even so, Iran’s declarations to the UN Security Council (UNSC) would have been worth mentioning to the reader for awareness purposes. In his letter, the Iranian Ambassador defines the US violation of his Country’s airspace as a “hostile act” to which Iran responded in self-defense. This is a shift on the interpretation of self-defense by Iran that actually aligns with the US view (use of force = self-defense). For more insights on the topic see here. Läs artikel
Irans brev till FNs säkerhetsråd om nedskjutningen kan läsas här.
Vi återpublicerar här en artikel för sommarläsning (Utgivarna)
Svensk säkerhetspolitik har under de senaste åren följt den gamla romerska devisen Si vis pacem, para bellum, dvs: Vill Du ha fred, förbered Dig för krig. En klokare säkerhetspolitik vore, som f. utrikesministern Hans Blix har påpekat, att låta de gamla romarna vila i frid och tillämpa den omvända maximen Si vis pacem, para pacem, dvs: Om Du vill ha fred, förbered Dig för fred.
Den svenska regeringen avser inte att föreslå att Sverige undertecknar FN-konventionen om kärnvapenförbud, meddelade utrikesminister Margot Wallström på fredagen. Beskedet var väntat. Att det dröjt kan möjligen förvåna. Regeringen har förvisso varit splittrad i frågan – även det största regeringspartiet har varit det – och Wallström själv har av allt att döma förespråkat ett undertecknande och lidit nederlag. Men varför dra ut på pinan?
Wallström skyller nu på att konventionstexten, som Sverige röstade fram i Generalförsamlingen, innehåller alltför många oklarheter. Det förefaller vara ett skenargument. Vilka oklarheterna är klargörs ej. Den rena realpolitiska sanningen är ju att det saknas en riksdagsmajoritet för ett undertecknande, och därför skulle ett regeringsförslag ha varit dödfött. Detta borde ha räckt som motiv för att avstå. Ingen regering i världen skulle ställa kabinettsfråga på en sådan sak.