Texter

Den svenska aktivismen har sina upp- och nedgångsfaser. Inför 1914 misslyckades de med att få Sverige att ta parti för det mest krigiska lägret. Inte heller 1939–40 blev det någon svensk krigsförklaring, önskad av flera höga militärer, för Finlands sak. Som Arvid Cronenberg visar i sitt bidrag till antologin Försvaret främst (Celanders 2015) lyckades den svenska statsledningen stå emot påtryckningar från flera stormakter för att då få med Sverige i storkriget. Ingen gång under 1900-talet har det funnits ett stöd i folkdjupen för ett svenskt krigsdeltagande. Aktivismen har verkat i motvind. Men den har inte gett upp.

Under senare år har aktivisterna piggnat till och har rentav noterat vissa framgångar. Insatsförsvaret var en delseger, yrkesarmén en annan. Att neutralitetsoptionen sedan ett tiotal år tillbaka har försvunnit ur den säkerhetspolitiska liturgin måste också anses som en fjäder i hatten. Omsorg om landets egen försvarskraft har inte stått på aktivisternas dagordning. De har applåderat folkrättsligt tveksamma insatser från Sverige som ockupationen av Afghanistan och blixtkriget mot Libyen. Allt detta har skapat ett för Sverige prekärt säkerhetsläge. Kan Sverige längre försvara sitt land? Varför bör vi kriga i andra länder?

Läs mer

Häpnadsväckande men bra att de 25 förespråkarna för anslutning till Nato tagit i på DN-debatt (7/1). Innehållet är hämtat från den krigshetsande debattboken Till bröders hjälp, med Bo Hugemark som redaktör och Karlis Neretnieks som författare ett av kapitlen. Budskapet är att Sverige och Nato tillsammans måste planer för anfall mot Baltikum där Ryssland antagits ha stört ordningen. Militärsakligt är boken usel – men nu kan det öppet redovisas på vilket sätt medborgarna vilseleds!

DN bidrar därmed till att Kungl. Krigsvetenskapsakademiens dåliga budskap sprids till allmänheten – något som jag och några ledamöter ville skona akademien ifrån genom att för något år sedan uppvakta presidiet och dåvarande ordföranden i avdelning 1, generalmajor Karlis Neretnieks, för att be akademien att lägga bokens budskap åt sidan.

Läs mer

Mr. President, ärade nuvarande och före detta ambassadörer, kära deltagare, Gratulationer till Folk och Försvar för 70 år av framgångsrik diskussion och debatt.För ett land som vårt är utrikespolitiken på många sätt den främsta försvarslinjen. Det är genom en aktiv utrikespolitik – med samarbete, diplomati, militära insatser och förtroendeskapande åtgärder – som vi bidrar till säkerhet tillsammans med andra.I torsdags kom jag hem från en resa till Mali. Försvarsministern och jag mötte de 250 svenskar som där bidrar till säkerhet och skydd för civilbefolkningen. Det är vårt största truppbidrag till en pågående FN-insats, MINUSMA, och ligger i linje med Sveriges engagemang för fred och utveckling i Afrika. Det är ett underrättelsekompani som är mycket uppskattat. Vi har sänt dessa män och kvinnor i farans väg, till ett land med stora säkerhets-, politiska och miljömässiga utmaningar. Läs talet

Folk och Försvars årliga Sälen-konferens brukas utlösa hybris bland landets försvars- och säkerhetspolitiska förståsigpåare. 2016 års är inget undantag. De rättänkande har mobiliserats, och flera prominenta röster som hade kunnat utgöra en kontrapunkt i kören har uteslutits från närvaro i Sälen. Folk och Försvars folkrörelsekaraktär är faktiskt allvarligt hotad. Organisationen riskerar att reducera sig till en lobbygrupp, en av spjutspetsarna i Nato-propagandan för svenskt medlemskap.

Läs mer

Den före detta FOI-analytikern, fil. lic. Jan Leijonhielm deltar i en historierevisionistisk kampanj för att få kalla krigets historia att passa in på dagens krigsaktivism. I en debattartikel i Svenska Dagbladet (Brännpunkt 8/1)  hävdar han att Sveriges deklarerade neutralitetssträvan aldrig togs på allvar av östsidan i systemkonflikten och att en svensk neutral position under ett verkligt krig inte skulle ha respekterats:

”Moskva hade aldrig för avsikt att respektera något lands neutralitet vid ett krigsutbrott, detta är klart belagt genom öppnandet av Warszawapaktens arkiv efter det kalla krigets slut. Dessa avslöjade att [de neutrala staterna] Schweiz, Österrike och Sverige ingick i anfallsplanerna, i Sveriges fall sannolikt genom Warszawapaktens angrepp på Danmark, där sydvästra Skåne enligt vissa källor utgjorde uppmarschområde. Dessutom vet vi numera att Kekkonen beordrade den finska militärledningen att inleda förhandlingar med ryssarna om fri rysk passage genom norra Finland för angrepp mot Sverige, något som den dåvarande huvudstabschefen klokt nog struntade i.”

Läs mer

I boken ”Försvaret främst” skriver tidigare försvarsministern Thage G. Peterson om behovet av ett folkförankrat försvar. Ett stycke i hans kapitel berör beslutet av avskaffa den allmänna värnplikten som vi återger här nedan:

Sveriges genom tiderna mest dumdristiga riksdagsbeslut!

Den 16 juni 2009 beslutade Sveriges Riksdag att folkförsvaret skulle skrotas, att den allmänna värnplikten skulle vila i fred och att yrkesförsvar skulle införas. Det vill säga en yrkesarmé skulle byggas upp i Sverige.
Det var ett mycket olyckligt beslut. Det mest olyckliga med beslutet var att försvarets folkförankring försvann. Och det till och med i tysthet. Ingen som helst allmän eller politisk debatt föregick beslutet. Det fanns en bred opinion till stöd för folkförsvaret och för värnpliktsarmén. Ingen gång under 1900-talet var den allmänna värnplikten ifrågasatt. Men beslutsfattarna struntade i folket. Riksdagens beslut kan med fog beskrivas som det mest ödesdigra beslutet som en riksdag tagit sedan den parlamentariska demokratin genomförts i vårt land. En helt ny princip bakom Sveriges militära försvar tog plats, innebärande
att det blev ”vi och dom”. Svenska folket och yrkesarmén. Tidigare gällde att vi själva, det vill säga svenska folket självt, skulle försvara vårt land. Genom den allmänna värnplikten var landets försvar en angelägenhet för alla. Nu skulle istället gälla att folket skulle leja några att försvara sig.

Läs mer

Trots hegemonin i opinionsbildningen har förespråkarna för ett svenskt Nato-medlemskap inte lyckats övertyga svenska folket. DN/Ipsos mätning, som redovisades 8/1, ådagalägger en stabilitet i opinionen. 50 procent av de tillfrågade motsätter sig medlemskap, endast 34 procent säger sig vara för.

Sådana siffror kan ändras. Det intressanta är stabiliteten över tid. En viss förskjutning i riktning mot Nato-positivism har förespråkarna kunnat notera under senare år – men det är absolut inte tal om något genombrott. I vårt närmaste grannland, Finland, är det folkliga medlemskapsmotståndet än mer uttalat och konstant. (Fast gänget av 25 försvarsdebattörer på DN-debatt 7/1 utelämnade helt frankt Finlands säkerhetspolitiska situation och orientering när de talade sig varma för svenska krigsinsatser i Baltikum!)

Läs mer

På Dagens Nyheters debattsida (7/1) skriver 25 försvarsdebattörer att Sverige skall gå med i Nato utifrån våra egna svenska intressen.

Debattörerna hävdar att ett svenskt Nato-medlemskap inte skulle öka spänningen i Östersjöområdet mera än att det blir ”rysk irritation och hotfullt propagandakrig”. Förespråkare för fortsatt svensk alliansfrihet har understrukit att ett Nato-medlemskap sannolikt skulle uppfattas som mycket provokativt och leda till inte bara irritation och propaganda från Rysslands sida utan mer militär övningsverksamhet från båda sidor, fler överflygningar och incidenter från båda sidor och en ökad uppbyggnad av militära styrkor i området från båda sidor. Inget av detta ligger i vårt intresse.

Läs mer

Tomas Augustsson, en av Svenska Dagbladets många kompetenta näringslivsreportrar, kommenterar (4/1) en rapport från Totalförsvarets forskningsinstitut. (Myndigheten tillkom den januari 2001 genom en sammanslagning av tidigare institutioner, främst bland dem Försvarets forskningsanstalt, FAO, och fick sitt namn i samma stund som totalförsvaret började avvecklas.) Rapporten jämför Sveriges satsningar på sitt militära försvar med de närmaste grannländernas.

Läs mer

MOSCOW A new appraisal names the United States as one of the threats to Russia’s national security for the first time, a sign of how relations with the west have deteriorated in recent years.

The document, ”About the Strategy of National Security of Russian Federation”, was signed by President Vladimir Putin on New Year’s Eve. It replaces a 2009 version, endorsed by then- President Dmitry Medvedev, the current prime minister, which mentioned neither the United States not NATO. It says Russia has managed to heighten its role in solving global problems and international conflicts. That heightened role has caused a reaction by the West, it says.

”The strengthening of Russia happens against the background of new threats to the national security, which has complex and interrelated nature,” the document says. Läs artikel

Vi har på alliansfriheten.se redovisat betänkandet Deltagande med väpnad styrka i utbildning utomlands (SOU 2015:1) och Juridiska fakultetens vid Lunds universitet kritiska synpunkter på utredningens förslag.

Bakgrunden till betänkandet är att enligt regeringsformen 15 kap. 16 § får regeringen sända svensk väpnad styrka utomlands för till exempel övningsverksamhet om det är medgett i lag som anger förutsättningarna för åtgärden.

Utredningen följs nu upp av regeringen i en lagrådsremiss. Regeringen föreslår att lagen (1994:588) om utbildning för fredsfrämjande verksamhet ändras så att regeringen ges fria händer att sända väpnad trupp utomlands för allt slags övningsverksamhet. Den nuvarande begränsningen i regeringens beslutsbefogenhet till övningar för fredsfrämjande verksamhet ska alltså enligt förslaget tas bort. Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 juli 2016.

Läs mer

Försvaret är ett särintresse, sade före detta statsminister Fredrik Reinfeldt (M) i januari 2013. Han synes ha menat att försvaret endast var av intresse för anställda inom försvaret. Det uttalandet av Reinfeldt har han fått äta upp. Den mest välskrivna kritiken kommer från professorn och tidigare rektorn för Uppsala universitets Stig Strömholm, som i sin senaste bok, Resonerande katalog (Atlantis, 2014) skriver följande på sidan 138: ” Att alla kostade på försvaret en dos politisk retorik var en hövlighetsbetygelse som tydde på att man inte var helt säker i sin likgiltighet, men det var en mager tröst. Dock hade ingen ännu understått sig att beteckna den en av statens båda främsta uppgifter som ett ’särintresse’.”

Läs mer