Utgångspunkten för oss som har skapat och driver den här sajten är att Sverige måste se till att stå utanför ett krig till varje pris. Till varje pris. För krig är ödeläggande. Och seger i ett krig är en dålig vinst. Ett litet land har allt – sitt folk, sitt land, sin kultur – att förlora på ett krig. Därför får det inte liera sig med en potentiellt krigförande, hur goda avsikterna än må vara.
Detta är inte pacifism. Pacifism är underkastelse och uppgivenhet. Vårt program heter oberoende och ståndaktighet. Detta måste vara stommen i den lilla statens utrikespolitik. Till detta bör fogas smidighet, dialog, kompromissvilja. Allt är inte svart och vitt, småstatsskeppet seglar ofta i en gråzon. Det är viktigt att skapa förtroenden, men man måste också inse att förtroenden kan raseras.
Detta är pragmatism. Man kan också säga: illusionslöshet. Det finns ingenting sådant som godhet eller ondska i storpolitiken, endast skiftande intressen. Och allt kan förändras mycket snabbt. Napoleons Frankrike förde den nya borgerliga ordningen ut till Europas länder, men han kom efter hand att uppfattas som kontinentens stortyrann. Efter åtskilliga alliansbyten stod kejsaren till slut ensam, avklädd.
Just nu finns det en viss nervositet, i regeringskanslier och militärstaber, på tidningars ledarredaktioner och i internationella tankesmedjor, inför en pågående omstrukturering av det säkerhetspolitiska landskapet. Man uppfattar signaler och spekulerar tämligen vilt. Vänder Washington faktiskt ryggen åt Europa? Har Putin gett upp sin eurasianism och söker nu nytt samförstånd med Frankrike, Tyskland? Vilken väg går kärnvapenmakten Storbritannien?
Detta är en fullt legitim verksamhet, med en lätt anstrykning av pubsamtal. Man behöver prata av sig. Men går det att bygga handfast politik på detta? En klok fråga bland andra är hur välövervägd den så kallade Hultqvist-doktrinen med den transatlantiska länken har varit. Det bygger faktiskt på ett antagande om permanens, om oföränderlighet, och en manifest vilja att Sveriges ”speciella relation” till Förenta staterna (och Storbritannien) ska bli synlig. Men den blundar för hur det säkerhetspolitiska landskapet kan ombildas. Den låser oss – vårt handlande, våra lojaliteter – på ett onödigt vis.
Hultqvist-doktrinen har tolkats på två motstridiga sätt. Å ena sidan som möjligheten att undgå Nato-medlemskap och att hålla fast vid den militära alliansfriheten. Å andra sidan som ett steg på vägen mot medlemskap. I bägge fallen begränsas vår handlingsfrihet. I bägge fallen blir vi offer för internationella konjunkturer. En tredje tolkning, som är förenlig med bägge de förut nämnda, är att doktrinen kan motivera en fortsatt låg nivå på vårt militära försvar och totalförsvaret. Något kapacitetsgenombrott syns i vart fall ännu inte.
Men när USA:s försvarsminister kallar Sverige för ”en vän och allierad”, bör en svensk försvarsminister inte applådera utan hålla god min. Han bör fundera över vilken symbolik detta har i vår del av världen. Det är inte nödvändigtvis så att det stärker Sveriges säkerhetspolitiska aktier – troligare är att det leder till missuppfattningar och missförstånd som kan bli svåra att reda ut.
En air av missuppfattningar, missförstånd och misstänksamhet vidlåder också den svenska riksdagens så kallade solidaritetsförklaring från 2009. Det framgår på ett närmast parodiskt sätt i en intervju som nyligen gjordes med Svenska Folkpartiets kandidat i det förestående finska presidentvalet Nils Torvalds och som vi lagt ut på denna sajt:
”Beträffande försvaret av Baltikum anser Torvalds att Finland under nuvarande omständigheter ska följa de internationella förpliktelser som finns men inte utvidga dem.
– De baltiska länderna är en del av Nato. Då kan inte vi skapa en automatik i att det är vi som träder in.
Men Sverige säger att de skulle försvara Baltikum militärt?
– Så bra för dem. Men jag är inte alldeles övertygad om att Sverige alltid håller sina löften. Det finns vissa historiska exempel på att så inte är fallet. Det är lätt att vara stor i orden i fredstid men inte när det väl börjar hetta till.”
Något löfte om att militärt försvara de baltiska staterna vid ett angrepp innefattas inte i 2009 års solidaritetsförklaring, men det är uppenbart att den kan utnyttjas för sådana förvrängda tolkningar – och inte bara i Ryssland, inte bara i Baltikum utan också i vårt närmaste grannland, det alliansfria Finland. Det är i sig en mycket god anledning till att förklaringen bör återkallas, i alla inblandade parters intresse. Detta har vi flera gånger framhållit på denna sajt. Då får också aktivisterna ett vapen mindre i sin arsenal.
Det vore en åtgärd i fredens tjänst.