För Sveriges nationella säkerhet är goda relationer med Ryska federationen långt viktigare än goda relationer med Förenta staterna. Detta är närmast en självklarhet. Ryssland är ett av våra grannländer, medan USA ligger far away. Sverige som småstat behöver fungerande grannskapskontakter över hela linjen, men givetvis också förbindelser med länder som Kina, Indien, Japan, Sydafrika, stater i Mellanöstern och hela den västliga hemisfären, alldeles oavsett styresskick och inbördes konflikter där. Sverige har inga fiender och ska inte ha. Ingen stat har gjort oss illa på mycket länge. Detta är ett förtroendekapitel som vi inte ska förslösa.
utvald
Om Kina
Gunnar Hökmark, ordförande i Frivärd, en så kallad tankesmedja, sponsrad av bland andra Stiftelsen Fritt Näringsliv, skriver i Svenska Dagbladet (12/1) att den kinesiska regimen är ”allt aggressivare militärt”. Något stöd för påståendet ges inte, utan liknar väl mer kompositören Richard Wagners varning, i slutet av 1800-talet, om den gula faran och om en snar invasion av Europa öster ifrån. Efter en historisk genomgång visar det sig tvärtom att Kina alltsedan mitten av 1800-talet inte har agerat militärt aggressivt gentemot andra stater.
Sommarrepris: Operativt militärt stöd från Sverige till Finland, et vice versa?
Vi återpublicerar här en genomgång av försvarssamarbetet mellan Sverige och Finland. Först publicerat 9 februari 2020.
***
Sverige och Finland har ett nära försvarssamarbete. Det är bra. Förutsättningarna är utmärkta. Sverige och Finland är militärt alliansfria. De två staterna har i grunden gemensamma säkerhetspolitiska intressen att bevaka. Det ligger i deras intresse att verka för fred, stabilitet och minskade spänningar framförallt i närområdet.
I det ingår att inte låta det egna territoriet riskera bli ett mer eller mindre värnlöst tomrum för stormakters spel, krav och tryck. I det ingår att hålla rimlig distans till de ständigt framträngande motsättningarna mellan stormakterna, vilka nu börjar göra sig gällande allt tydligare även i Arktis, och som på många plan ständigt pressar mindre stater som Sverige och Finland.
Sverige har mycket att lära av det robusta, folkförankrade försvarstänkandet i Finland, där allmän värnplikt är en bestående grundbult för ett territorialförsvar, som ska försvara landet i dess helhet. Finland har bevarat och utvecklat en alltjämt imponerande armé värd namnet. Vi har avvecklat värnplikten och den starka armé vi en gång hade. Hittills har vi inte förmått ta många steg för att återställa vår tidigare försvarsförmåga. Vad Finland har lära av Sverige i försvarssammanhang är jag inte riktigt klar över, men det bedömer finnarna bäst själva, och de ser ju uppenbarligen fördelar i samarbetet.
Svenska trupper skall inte utkämpa Frankrikes krig i Sahel
Svenska försvarsmakten meddelade den 5 februari att man påbörjat planering för ett eventuellt svenskt bidrag till den franskledda insatsen Task Force Takuba i Sahel. Den skriver att exakt hur det svenska bidraget kommer att se ut är ännu för tidigt att säga, men ”det kommer sannolikt innehålla personal och helikoptrar ur specialförbandssystemet”.
Initiativet kommer från Frankrike. Dagens Nyheter kunde den 24 januari informera om att styrkan, Takuba, är ett franskt initiativ för att motverka den alltmer utbredda terrorismen i Mali och grannländerna. Ett dussin europeiska länder, däribland Sverige, fick i november 2019 en inbjudan att delta i förbandet.
Takuba är en franskledd insats där man arbetar med kontraterrorism, för att genom närvaro skydda och stabilisera, men inte minst med mer uppsökande verksamhet i hela Sahelregionen, ett stort geografiskt område som sträcker sig över Mauretanien, Mali, Burkina Faso, Niger och Tchad.
Norges Forsvar Ødelegges
Med författarens och förlagets tillstånd publicerar vi här två avsnitt ur Einar Ødegards bok Verneplikt.
Boken har tidigare presenterats på den här sajten av Mats Björkenfeldt.
I kapitel 4 som finns här för nedladdning ( Odegård. Varneplikt. Kapitel 4 )redogör författaren för Norges försvarspolitik från sekelskiftet 1900 fram till 1990-talet med avskaffandet av värnplikten som slutet på en rad neddragningar av det norska försvaret efter murens fall.
I efterordet som finns för nedladdning här (Odegård. Efterord )beskriver Ødegard det norska försvaret av idag och hur det egna nationella försvaret av Nord-Norge tunnats ut och ersätts av USA och Nato som en del i en ny kapprustning i norr med Ryssland.
Bryssels historierevisionism om andra världskriget
Den 19 september 2019 antog Europaparlamentet med stor majoritet resolutionen Vikten av europeisk hågkomst för Europas framtid. Syftet med den sades vara att Europas folk skall kunna lära av historiens katastrofer för att undvika dem i framtiden. Men minne är en knepig sak. Människan vill gärna rationalisera och lägga historien till rätta, ofta av ideologiska skäl.
Sverige i Frankrikes krig i Mali
Sedan 2014 deltar Sverige med militär styrka i den FN-ledda insatsen MINUSMA i Mali. FN-mandatet omfattar en styrka på totalt drygt 12 000 man, och Sverige medverkar med cirka 220 soldater i form av ett lätt skyttekompani.
Varför reste Sven Hedin till tsaren 1912?
När man forskar i historien, likaväl som när man försöker orientera sig i politiken, utgår man från att anhängare och motståndare tänker och handlar rationellt utifrån sina egna intressen. Om de verkar agera ”obegripligt” beror det inte på att de är ”galna” utan på att deras prioriteringar, världsbild eller långsiktiga mål är annorlunda – eller att de överskattar sin egen styrka eller underskattar motståndarnas. Donald Trump lär dock ha hävdat att han gärna använder sig av irrationalitet som vapen för att överraska och förvirra motståndaren. Det är möjligt att den taktiken är effektiv i affärskretsar, men kanske inte i internationell diplomati. Det finns dock, också i vår historia, åtminstone ett exempel på fullständigt irrationellt handlande.
Verneplikt
Överstelöjtnant Einar Ødegard har skrivit sina memoarer: Verneplikt (Snøfugel, 2019). Boken inleds med ett citat av Sun Tzu: ”De største seire vinnes uten kamp.”
Ødegard ser tillbaks på ett långt yrkesliv i det norska försvaret, med början i Lillehammer 1958. Befälsskola, blev pilot i artilleriet och gick treårig ”krigsskole”. Han kom att tjäna på olika avdelningar och även i Mellanöstern på FN-uppdrag. 1999 lämnade han sin tjänst som oberstløytnant. Boken ger intressanta inblickar i det norska försvaret. Här skildras hur Maos militärstrategiska böcker beslagtogs från radikala beväringar i början av 1970-talet, liksom svårigheterna vid Nato-skolan i närheten av München, där deltagare inte kunde prata med varandra (turkar och greker) och amerikanarna sågs som ockupanter i Bayern 1981.
Rysslands förhållande till USA, Kina och EU
Ryssland halverades 1991, vilket ledde till många personliga umbäranden och en svår debatt om Rysslands identitet.
Förhoppningarna om integration med Väst ledde till bitterhet på rysk sida.
Diskussionen om det nygamla Rysslands identitet rörde sig från gemenskap med Västeuropa; till att Ryssland skulle följa en amerikansk utvecklingsmodell; eller efterlikna Kina; eller utgöra det nya Euroasien; för att sluta i att Ryssland skulle återgå till sina historiska rötter, närmast Peter den Stores och Katarina II:s Ryssland.
Idag lever fortfarande det sovjetiska arvet och supermaktssyndromet kvar.
Veckans citat
”Akademisk utbildning leder inte med automatik till rätt kompetens. Tyvärr har akademisk utbildning alltmer blivit liktydigt med teori. I själva verket skall akademisk utbildning bygga på vetenskaplig grund och beprövade erfarenhet och något hinder för praktisk övning finns inte. Den beprövade erfarenheten finns i officersprofessionen – inte i akademin. Rimligen innebär det att man skall kunna sitt jobb – att leda människor under svåra och livsfarliga förhållanden. Därför skall utbildningen leda till att man handgripligen skall kunna göra just detta ”på riktigt”. För att kunna göra detta måste man handgripligen öva på detta i realistiska övningar – och ofta. Verkligheten kommer att bli svår ändå.” Kkrva.se 17 januari
Ulf Henricsson, ledamot av KKrVA, f d Fördelningschef och Institutionschef vid FHS
Befriare och förtryckare
Den 29 augusti 1944 står ryssarna i Bukarest. Rumänien är befriat. ”Tunga sovjetiska stridsvagnar defilerar förbi nere på gatan framför huset dit vi har tagit vår tillflykt. Storslagen syn. Dessa dammiga, slutkörda, rätt illa klädda män erövrar världen.” Så skriver två dagar senare den judisk-rumänske författaren Mihail Sebastian i sin dagbok. ”Folk längs gatan är fortfarande omtumlade. Väldiga utbrott av entusiasm men också en viss reservation. Många förbipasserande tittar snett på ’judepacket som applåderar’.”
Den rumänska statsledningen, auktoritärt styrd, slöt upp på Nazitysklands sida under andra världskriget, till dess den undanröjdes genom en statskupp och kapitulationen blev oundviklig med den tyska reträtten. Judeutrotningen i landet hade under denna tid varit svårartad till sin omfattning, bestialisk till sina uttryck. Sebastian har inga illusioner om befriarnas syfte – lägger de inte redan beslag på andras egendom? Klockor tycks vara deras favoritleksaker, nämner han galghumoristiskt. Men ändå, en vecka senare: ”De här ryska soldaterna som drar omkring på Bukarests gator med sina barnaleenden och sin hjärtliga lantlighet är riktiga änglar. Varifrån får de styrkan att låta bli att bränna ner allt, döda, plundra, lägga denna stad i aska där mödrarna hustrurna, systrarna och älskarinnorna bor till dem som mördat, bränt ner och utplånat deras eget land?”