Texter

På Folk och Försvars konferens i Sälen meddelade försvarsminister Pål Jonson den 9 januari att Sverige nyligen inlett förhandlingar med USA om ett nytt avtal, ett så kallat Defence Cooperation Agreement (DCA). Det nya avtalet kan, enligt Jonson, innebära snabbare amerikanskt militärt stöd i händelse av krig. Enligt Jonson kan avtalet till exempel skapa förutsättningar för att upprätta ”baseringsområden” för amerikanska styrkor här i landet Sverige. Det kan i sin tur innebära investeringar i viss infrastruktur för att lagra amerikansk militär utrustning och förlägga amerikanska soldater här. Jonson ställdes inför frågan om det inte var politiskt känsligt att här upprätta något som kunde uppfattas som en amerikansk bas? Jonson svarade: ”– Jag vet inte om jag skulle kalla det för en amerikansk bas. Det är mer basering eller förhandsgruppering av materiel som det skulle kunna handla om.” På följdfrågan, ”Vad är skillnaden?”, svarade han: ”– Det finns inga amerikanska baser i Estland, Lettland och Litauen. Det är roterande förband som kommer in och ut”, och han tillade: ”– Däremot har de naturligtvis en infrastruktur att luta sig emot, men den är estnisk, lettisk och litauisk.” I anslutning till detta utspel uppgav förre försvarsministern Peter Hultqvist att diskussionerna om ett DCA var i gång redan under S-regeringens tid och att han stödde att den borgerliga regeringen gick vidare med projektet. Jonsson tillade för sin del att det blir politiska beslut som ”avgör hur ett eventuellt avtal används.”

Norge har redan ingått ett sådant DCA-avtal med USA. Danmark och Finland har parallellt med oss inlett förhandlingar om var sitt. Många stater har träffat DCA-avtal med USA. Jonsons formuleringar om vad som är att förvänta av ett svenskt sådant avtalet indikerar tydligt att det kommer att följa den norska modellen. Det står klart att ett DCA-avtal kommer att vara rättsligt bindande. Det finns därför särskild  anledning att penetrera de viktigaste bestämmelserna i det norska avtalet. Vi återkommer strax till det men redovisar först kortfattat som en bakgrund vilka överenskommelser om försvarssamarbete som Sverige redan har med USA.

Läs mer

För en vecka sedan meddelade regeringen i Burkina Faso att man kräver att de franska styrkorna lämnar landet. Istället vill man försvara sig själv.

Det är ett i raden av franska bakslag i regionen och aktualiserar frågan om det svenska deltagandet i den franskledda styrkan Takuba under 2021-2022.

Försvarets forskningsinstitut (FOI) har gjort en sammanställning av de franska militära insatserna i Mali med särskild inriktning på perioden 2017-2022.

Det var i februari I 2022 som president Macron meddelade sitt beslut att dra tillbaka militärinsatsen Operation Barkhane från Mali. Brytningen var också diplomatisk då den franske ambassadören förklarades persona non grata av maliska myndigheter och i november 2022 meddelade Frankrike beslutet att avsluta utvecklingsbiståndet till Mali. Brytningen hade förgåtts av en snabb försämring av relationerna mellan Mali och Frankrike 2021-2022.

Läs mer

Sveriges dåvarande statsminister, Tage Erlander, klargjorde i riksdagen 1956 den grundläggande svenska synen på vapenexport, nämligen att tillstånd inte beviljas för export till länder som befinner sig i krig.  Detta var genomtänkt och en hållbar linje för en småstat som vår.

Den 19 januari presenterade regeringen sitt hittills största vapenpaket till Ukraina på 4,3 miljarder kronor.

Detta paket omfattar uppdrag till Försvarsmakten att förbereda överlåtelse av artillerisystemet Archer. Det omfattar vidare att tillhandahålla militär materiel: granatgevär med ammunition, pansarskott, pansarvärnsrobot 57, automatgevär, minröjningsutrustning samt stridsfordon 90.

Läs mer

Enligt den finska grundlagens portalparagraf är landet ”en suverän republik.” Vad det innebär har belysts av den finska riksdagens grundlagsutskott. I ett utlåtande över regeringens proposition om finsk anslutning till Nato behandlar utskottet suveränitetsfrågan. Perspektivet är huvudsakligen formellt, men utskottet går även in på realiteterna. Frågeställningen är relevant även för svensk del. Värdet av den egna självbestämmanderätten bör vid en analys av nackdelar och fördelar med ett medlemskap i Nato bedömas även konkret och strategiskt. Bidrar det finska grundlagsutskottet till att göra oss mer upplysta?

Utskottet konstaterar inledningsvis att det aldrig tidigare bedömt ett förslag som ”innebär att Finland allierar sig militärt.” Inte oväntat blir då den finska anslutningen till EU en referenspunkt. Enligt utskottet står det klart att Nato inte kan jämställas med EU, som ”skiljer sig betydligt från Nato när det gäller sammanhållning, omfattning och djup.” Att gå med i Nato innebär, enligt utskottet, något helt annat än anslutningen till EU.

I en övergripande bedömning framhåller utskottet att ett Natomedlemskap har ”långtgående konsekvenser för Finlands ställning” och innebär att medlemsstaterna ”begränsar sin verksamhet så att de beaktar sitt medlemskap i Nato och utövar sin utrikes-, säkerhets- och försvarspolitik med utgångspunkt i att de är medlemmar i Nato.” Konsekvensen blir ”att Finlands faktiska politiska handlingsutrymme reduceras.” För utskottet står det klart att Natofördraget ”i sin helhet kräver riksdagens godkännande redan därför att fördraget har avsevärd betydelse.”

Här indikeras vilka ”långtgående konsekvenser” ett medlemskap har. Det blir ett hårt tryck på att utrikes-, säkerhets- och försvarspolitiken strömlinjeformas enligt Natos riktlinjer. Det reella politiska handlingsutrymmet minskar. Anslutningen har ”avsevärd betydelse” och den egna självbestämmanderätten kommer att ställas på avgörande prov. Det kommer att krävas en stark nationell ledning och medborgaropinion för att bevara kärnan i det egna landets suveränitet.

Läs mer

Vi återpublicerar här ett inlägg från 2018 om utvecklingen av Folk och Försvar. ( Utgivarna)

Det var Torsten Nilsson som banade väg för den organisation som kom att bli Folk och Försvar. Han genomförde detta i samarbete med bland andra Gustaf Petri. De kom i kontakt med varandra i slutet av 30-talet.

Torsten Nilsson var då ordförande i SSU. Han var och förblev en stor socialdemokratisk ledargestalt under decennier. Under den långa perioden 1940–1971 ingick han i regeringen och innehade flera olika ministerposter. Under en period var han försvarsminister. Senare utsågs han till utrikesminister.

Gustaf Petri var vid den här tiden överste och chef för krigsskolan på Karlberg. Han utredde förutsättningarna för att etablera ett svensk Hemvärn och blev själv snart den förste chefen för den nya försvarsorganisationen. Denna centrala försvarsbastion, som grundlades 1940, växte fram parallellt med Folk och Försvar. Enligt Torsten Nilssons memoarbok Lag eller näve (1980) var Petri ”en vidsynt officer med samhälleliga kunskaper och humanistiska intressen”.

Läs mer

Årets rikskonferens för Folk och Försvar hade tydlig inriktning på hur Försvarsmakten skall integreras i Nato. Frågorna hur det svenska nationella försvaret skall utvecklas behandlades mer i andra hand. Det här var ett avgörande brott mot rikskonferensens traditionella inriktning som varit vårt eget lands försvar och hur det kan stärkas.

Sveriges statsminister Ulf Kristersson inledde rikskonferensen den 8 januari och pekade ut helt nya uppgifter för det svenska försvaret:

Sverige skall vara med i Natos gemensamma missilförsvar och även flygpatrullera över Baltikum. Svenska markstridsförband skall också vara redo att bidra till Natos försvar av de baltiska staterna.

Läs mer

”Vi snakket i realiteten om en militær inngripen på opprørernes side.”

Den dåvarande norske statsministern Jens Stoltenberg och Natos generalsekreterare sedan 2014, kommenterar i sin biografi Min historie, Gyldendal 2016, västmakternas och Natos aggressionskrig mot Libyen, som inleddes 2011.

Det är bra att nya regementen byggs upp i olika delar av landet men det krävs en stark försvarsopinion för att de skall inriktas på försvar av det svenska territoriet. Antalet garnisonsorter inriktade på lokalt försvar skulle behöva återställas.

Försvarsmakten vill inte ha nya regementen: ”Klarar oss utan”, meddelar Sveriges Radio den 2 januari.

Försvarsledningens argument är att det kostar för mycket att bygga nytt eller att rusta upp äldre regementen. Till det kommer extra administrativa kostnader enligt försvarsledningen.

I stället vill man koncentrera utbildningen till färre orter.

Försvarsledningen utgår från en försvarsmakt som främst är baserad på yrkessoldater och då ser man med självklarhet på organisationen som vilken företagsledning som helst.  Kortsiktig effektivitet och kostnadsreduktion blir ledstjärnan.

Riksdagens försvarsbeslut från den 15 december 2020 innebar att fem nya regementen och en ny flygflottilj skulle etableras under de följande åren.

Läs mer