Det nyligen framlagda betänkandet Polisiär beredskap i fred, kris och krig (SOU 2025:57) aktualiserar på nytt frågan om att använda militär personal i polisiära insatser med användning av våld mot befolkningen.
I Sverige har det sedan de militära dödsskjutningarna vid demonstrationen i Ådalen 1931 gällt en restriktiv syn på militär medverkan i polisiär verksamhet. En avvikelse från denna hållning återfinns emellertid i lagen om Försvarsmaktens stöd till polisen vid terrorismbekämpning. Den lagen innebär att militära styrkor kan användas för insatser, som kan innefatta användning av våld mot enskilda, om det behövs för att förhindra eller på annat sätt ingripa mot en handling som ”kan utgöra” terroristbrott enligt terroristbrottslagen eller försök, förberedelse eller stämpling till eller underlåtenhet att avslöja eller förhindra sådant brott. Denna lagstiftning som riksdagen antog 2006 kritiserades bland annat för att terroristbrottet som sådant var oprecist definierat med vida tolknings- och tillämpningsramar, att militärt stöd skulle kunna lämnas även om det var oklart om det verkligen rörde sig om ett terroristbrott, vilket framhävs genom formuleringen ”kan utgöra” terroristbrott, samt att lagstiftningen bröt mot principen att hålla skarpa skiljelinjer mellan polis och militär.
Den utredning som låg till grund för regeringens proposition, vilken riksdagen alltså biföll 2006, hade föreslagit att den nya regleringen – utöver terroristbrott – skulle vara tillämplig även på andra omfattande ”brottsliga angrepp” på samhället. Regeringen godtog inte denna del av förslaget. Från regeringens sida framhölls det att det inte kunde komma i fråga att Försvarsmakten lämnar stöd till polisen som kan innebära användning av våld eller tvång i samband med sådan brottslighet som polisen återkommande har att hantera, till exempel ordningsstörningar vid demonstrationer, gängbrottslighet, fotbollshuliganism, händelser liknande de som uppstod i anslutning till Europeiska rådets möte i Göteborg år 2001, MC-brottslighet eller andra former av så kallad systemhotande brottslighet utan kopplingar till terrorism. Regeringen tillade att det i dagsläget inte fanns något som pekade på att polisen saknar resurser för att hantera denna typ av brottslighet och att flera remissinstanser påpekat att utredningsförslaget dessutom gav upphov till svåra gränsdragningsproblem när det gäller att bedöma vilken typ av brottslighet som kunde utgöra grund för våldsanvändning från Försvarsmaktens sida. Slutsatsen blev att den nya regleringen borde begränsas till sådana brott som ”kan utgöra” brott enligt lagen om straff för terroristbrott. Så blev det också.
Av de remissvar som avgavs finns det skäl att särskilt lyfta fram Sveriges Advokatsamfunds yttrande som helt gick emot förslaget:
”Det har varit en sedan länge gällande grundsats i vårt land att militärt tvång eller våld inte skall brukas mot den egna befolkningen eller andra civila. Då utredningens författningsförslag kraftigt utvidgar de legala möjligheterna att ta militära resurser i anspråk vid terrorist…brottsbekämpning med insatser som kan innefatta våld eller tvång mot enskild, innebär förslaget ett tydligt brott mot den hittills gällande grundsatsen. Det finns mot denna bakgrund anledning att förvänta sig att utredningen innehåller en mer ingående analys av de principiella grundfrågorna om förhållandena mellan den civila polisiära och den militära makten och av riskerna med en sammanblandning av dessa statliga verksamhetsgrenar. Någon sådan analys finns inte i stödutredningen.”
Advokatsamfundets adekvata kommentarer var emellertid förgäves.
Om lagstiftningsprodukten från 2006 kunde ses som ett sorts långtgående undantag från huvudregeln att hålla isär polisiär och militär verksamhet så föreslås det nu i det nya betänkandet från maj 2025 en radikal nyordning av reglerna. Utredningen tar avstamp i det förslag om ett utvidgat brottsområde som avvisades 2006: utöver terroristbrottet ska militära insatser även kunna göras för att förebygga, förhindra, upptäcka, utreda eller på annat sätt ingripa mot ”annan brottslig verksamhet om det föreligger fara för många människors liv eller hälsa, omfattande förstörelse av egendom, omfattande skador på miljön, allvarlig störning av en viktig samhällsfunktion eller allvarlig fara för Sveriges säkerhet.”
Utredningen anser att det behövs ett regelverk som är mer ”flexibelt i förhållande till oförutsedda hot”. Utredningen har onekligen lyckats i detta sitt uppsåt. Den föreslagna lagstiftningen är synnerligen flexibel, svepande och oprecis och den kan tas i bruk på ett tidigt stadium eller löpande i ett händelseförlopp där omständigheterna är ytterst oklara och blir beroende av vaga sannolikhetsbedömningar och hypoteser om fara. Utredningen föreslår en oöverblickbar generalklausul utan stringens och stadga.
Utredningen menar att militär medverkan i polisiär verksamhet ska inte få förekomma annat än i ”särskilda undantagsfall”, som i hög grad avviker från det ”normala”; och regleringen ska även fortsättningsvis vara ”mycket restriktiv”. Det är svårt att se att utredningen hållit fast vid detta. Det följer redan av att den genom användningen av det allmänna uttrycket ”brottslig verksamhet” vill tydliggöra att det inte krävs misstankar om ett visst konkret eller specifikt brott.
Avsikten är enligt utredningen att brottsligheten ska vara antingen av sådan allvarlig art som är jämförlig med terroristbrottslighet, eller av mindre allvarlig art men då endast under förutsättning att den ger upphov till eller riskerar att ge upphov till situationer som är av särskilt allvarligt slag, det vill säga om det föreligger ”fara” för många människors liv eller hälsa eller något av de andra i lagtexten uppräknade exemplen. Bedömningarna av om det föreligger fara ska göras av Polismyndigheten och Säkerhetspolisen, vilka är de myndigheter som har rätt att begära stöd (Försvarsmakten kan säga nej till exempel om den inte har kapacitet).
Med denna ”konstruktion”, det vill säga kopplingen till de uppräknade händelserna som ska bedömas utifrån risken för fara, kan, hävdar utredaren, i och för sig flera parallella händelser som innebär brottslig verksamhet som är av mindre allvarlig art också komma att omfattas under förutsättning att de sammantaget skapar en sådan allvarlig situation som leder till fara av något av de nämnda slagen. De behöver dock enligt förslaget inte ha något inbördes samband utan kan vara fristående i förhållande till varandra. Denna vaga, lösliga och svårtolkade kombinationsmöjlighet understryker bara det flexibla och svåröverblickbara i upplägget.
Som konkreta exempel på händelser som kan motivera militärt stöd anger utredningen: en fredstida krissituation; våldsamma upplopp; mycket allvarliga ordningsstörningar där det finns risk för att många människor kan komma att skadas; samt förhållanden som är av grundläggande betydelse för Sverige avseende såväl yttre som inre säkerhet, bland annat när det föreligger hot avseende omfattande sabotage eller andra antagonistiska handlingar mot kritisk infrastruktur eller funktioner av betydelse för Sveriges säkerhet, och även kvalificerade eller tidskritiska hot mot den centrala statsledningen. Den föreslagna lagstiftningen täcker således ett mycket brett fält som inrymmer områden som lätt kan komma i konflikt med utövandet av medborgerliga fri-och rättigheter.
Regeringens tillstånd krävs för att begära stöd, dock inte i brådskande fall där medgivande inte kan avvaktas. Att lämna stöd då det råder krig anses av utredningen vara olämpligt!
Det kan nämnas att utredningen inte har funnit något ”utökat behov” av militärt stöd för att motverka den systemhotande brottsligheten (annars ett inte ovanligt krav i diverse debattinlägg).
Utredningen konstaterar att förslagen får konsekvenser för enskildas grundläggande fri- och rättigheter i och med att de innebär att personal hos Försvarsmakten får utökade befogenheter att använda olika tvångsåtgärder och våld, som dock inte går utöver de som gäller för polismän. Enligt utredningen är dessa befogenheter nödvändiga för att myndigheterna på ett effektivt sätt ska kunna bekämpa och skydda samhället från mycket allvarlig brottslighet i mycket ansträngda lägen. Det allmännas intresse av detta väger enligt utredningen mycket tungt. Bedömningen är att ändamålen med förslagen är godtagbara, att begränsningarna i den enskildes fri- och rättigheter är proportionerliga och att förslagen därför är förenliga med regeringsformen och den europeiska konventionen angående mänskliga rättigheter.
Utredningens förslag öppnar för att gränsen mellan polisiär verksamhet och militär verksamhet suddas ut och att militära insatser kan tränga fram på ett brett fält av samhället vid politiska kriser och strider, medborgerliga aktiviteter och opinionsbildning. Gränserna är medvetet oklara och flexibla, möjliga att ges långgående tolkningar och tillämpningar. Förslagen är också oacceptabla då de underbygger en motsättning mellan försvaret och medborgarna som riskerar att skada försvarsviljan, försvåra möjligheterna att bygga en armé för ett territorialförsvar av hela landet och gynna den alltjämt dominerande inriktningen på en liten yrkesarmé för olika insatser men inte uthålligt försvar. Terrorism och annan grov brottslighet ska naturligtvis bekämpas effektivt. Det ska ske genom att polisen som är utbildad för det tillförs erforderliga resurser.
Betänkandet kan läsas här: