President Donald Trump som forcerar fram vad som tidigare aviserats från amerikanskt håll har fått de europeiska makterna att oroligt röra på sig, att börja omgruppera och att söka nya kombinationer och konstellationer. Det står klart att den amerikanska militära närvaron i Europa kommer att reduceras och att soldater kommer att kallas hem eller relokaliseras, osäkert dock i vilken takt och vilka baser som kommer att vara berörda. Gång på gång återkommer nu de europeiska statsledarna till att kontinenten måste göra mer för att skydda sig själv och se över vad som bör gälla om handeln, försvaret och säkerheten. Som ett led i den trenden undertecknade Frankrike och Polen den 9 maj ett nytt samarbets- och vänskapsavtal. Det innehåller en försvarsklausul som egentligen inte lägger till något utöver vad som redan gäller kollektivt sett mellan stater som redan är medlemmar av Nato och EU:
”I enlighet med bestämmelserna i artikel 51 i Förenta nationernas stadga ska parterna bistå varandra i händelse av väpnat angrepp på sina territorier, inbegripet med militära medel. Detta stöd och detta bistånd kommer att genomföras i enlighet med de åtaganden som följer av artikel 5 i Nordatlantiska fördraget och artikel 42.7 i fördraget om Europeiska unionen.”
Avtalet innehåller alltså inga bindande åtaganden att lämna militärt bistånd. Det är tydligt i och med att det hänvisar till Natostadgans artikel 5, som inte ställer ut några sådana löften, och EU:s artikel 42.7, som inte heller gör det. I avtalet står det inget om nukleär avskräckning, som ju annars president Macron gärna framhävt som en fransk styrkefaktor.
I anslutning till undertecknandet i Nancy i Frankrike förklarade Macron att samarbetet inte ersätter Nato eller EU, ”but it reinforces and operationalizes the link that already exists.” Premiärminister Tusk menade att de ömsesidiga garantierna om hjälp och bistånd i avtalet inte är önsketänkande, ”but true guarantees of our lasting security.” Att Frankrike och Storbritannien 1939 ställde ut ovillkorliga säkerhetsgarantier till förmån för Polen, vilka garantier inte var allvarligt menade och inte heller infriades men Polen då trodde på, är nu överspelat.
Frankrike har sedan tidigare liknande säkerhetsavtal med Tyskland, Italien, Spanien, Storbritannien och Grekland. På den polska premiärministerns hemsida lyfter man fram att den polsk-franska traktaten kommer att återspeglas i ytterligare diplomatiska initiativ, inklusive diskussioner med Storbritannien och inom Weimar Triangeln (Frankrike, Polen och Tyskland). Tusk framhåller helgarderat och förtroendefullt:
“If we consider that for the U.S. we are the most valuable ally in this part of the world, then the Polish-French treaty, followed shortly by a Polish-British one, and strengthened cooperation with Germany—this gives a clear picture of how much more secure we are becoming”.
Polen har satsat hårt på den atlantiska länken och fått en klapp på axeln av Washington. Polen har gjort strategiska investeringar i amerikanskt jaktflyg och helikoptrar. USA har för närvarande runt 14 000 soldater i Polen (där för övrigt Sverige tillhandahåller en styrka). Frankrike har sedan länge strävat efter viss autonomi med egenutvecklat jaktflyg, ubåtar och kärnvapen (man deltar inte i Natos kärnvapenplanering). USA har inga militära baser Frankrike. I Tyskland har USA runt 38 000 soldater stationerade, kärnvapen lagrade och flera viktiga baser. I Storbritannien, som har egna kärnvapen, lär den amerikanska militära personalen uppgå till runt 10 000, och USA har flera viktiga baser i landet. Frankrike och Tyskland deltog inte i Irakkriget, men det gjorde Polen och Storbritannien. Frankrike och Storbritannien deltog i kriget mot Libyen, men det gjorde inte Tyskland och Polen. Varken Frankrike, Storbritannien, Tyskland eller Polen har verkligt stora arméer. Det lär röra sig om en numerär runt 100 000 – 150 000 eller däromkring. Särskilt Polen ska vara inriktat på att bygga ut armén.
Macron har talat om en strategisk dialog beträffande betydelsen av fransk nukleär avskräckning för den kollektiva säkerheten med europeiska partners som är “ready for it”, men samtidigt gjort klart: “Paris would not pay for the security of other countries; any deployment of France’s nuclear weapons could not deplete its ability to defend itself; and any decision to use the bomb would remain solely in the hands of the French President.” Är det fransk-polska avtalet kopplat till Macrons stapplande inviter om att sträcka ut fransk nukleär avskräckning till Centraleuropa i tider av amerikansk opålitlighet? Möjligen, men det nämns inte i avtalet. Frankrikes nukleära kapacitet är för övrigt starkt begränsad. Oavsett Macrons olika utspel så står det klart att ingen annan makt kommer att ges inflytande över den franska kärnvapenarsenalen, som inte heller är vad som behövs för att staterna i Europa ska kunna bygga upp egna, starka defensiva försvar. Tusk som visat intresse för Macrons inviter arbetar parallellt med att komma in i den krets av Natostater som inte har kärnvapen, men har amerikanska kärnvapen stationerade i landet (Tyskland, Holland Belgien, Italien och Turkiet) och har flygplan som kan bära dem. Hittills har det dock uppenbarligen ansetts för eskalerande gentemot Ryssland med lagring så nära ryska gränsen.
| President Trumps hantering av relationen till Polens ärkefiende Ryssland, karaktären på fredsförhandlingarna om Ukraina och planerna på att reducera de amerikanska styrkorna i Europa har uppenbarligen blivit en tankeställare och skäl nog för Polen att skyndsamt närma sig Paris, London och Berlin för att uppnå någon sorts kompletterande säkerhet. Trumps svårtolkade kurs och den osäkerhet han sprider om USA:s inställning till Ryssland och till Nato har fått europeiska statsledningar att ompröva sina säkerhetspolitiska överväganden och treva efter backupp-planer för det fall att USA och Nato inte längre kommer att vara tillgängliga.
Tysklands nya kansler Friedrich Merz har liksom Tusk också visat intresse för att tala med Macron om utsträckt nukleärt skydd och samarbete om konventionella vapen. Kan man se framför sig att en fransk-tysk-polsk kombination tar ledningen i Europa och dra med sig Storbritannien som fullgod medspelare? EU och Storbritannien har den 19 maj i år träffat ett säkerhets- och försvarsavtal som samtidigt till avsevärd del handlar om ekonomiska frågor. När det gäller försvar så innebär avtalet att Storbritannien ges rätt att delta i gemensamma upphandlingar och det banar väg för brittiska företag att delta i EU:s 150 miljarder EURO program för upprustning av Europa. Frankrike och Storbritannien har ett säkerhets- och försvarsavtal (Lancaster Treaty) som ska uppdateras. När Merz och Macron sammanstrålade den 7 maj tillkännagav de att länderna hade inrättat ett fransk-tyskt “Defence and Security Council”, och att de två staterna avsåg att ”respond together to the challenges that Europe faces” och ”act hand in hand.” UK och Tyskland har ett försvarssamarbetsavtal från 2024 (Trinity House Agreement). Det återstår att se vad det blir av denna ”hårda” kärna som Frankrike, Tyskland, Polen och Storbritannien utgör i ”the coalition of the willing”. Några konstruktiva insatser i fredsprocessen mellan Ukraina och Ryssland har de hittills knappast bidragit med. Bilaterala säkerhetsavtal dessa stater emellan ökar i sig inte säkerheten eller stabiliteten i Europa. Det beror helt på hur de kommer att förverkligas, om det nu blir något substantiellt av dem. Det kan ju delvis vara fråga om inrikes utrikespolitik. I bästa fall handlar det om att kraftigt stärka den egna defensiva försvarsförmågan och självständigheten. Bilaterala avtal som det fransk-polska kan hur som helst tolkas som en signal till småstater att det är högst ovisst om Nato och EU som kollektiva institutioner är något att bygga säkerhet på. På agendan hos den ”hårda” kärnans stater finns på kort och medellång sikt knappast en strategi som siktar till verkligt oberoende av USA. Polen kan förväntas hålla fast vid USA i det längsta; britterna har eller tror sig i alla fall ha en särskilda relation till USA att vårda och nyligen träffade man en svårvärderad handelsuppgörelse med Trumpadministrationen; tyskarna släpper näppeligen lättvindigt sin relation till Washington med stark amerikansk militär närvaro och kärnvapen i landet; och fransmännen som talar mest om europeisk autonomi är ofta föga principfasta när saker ställs på sin spets Det ska antagligen oerhört mycket till för att börja kapa banden på allvar: en totalkonfrontation beträffande de ekonomiska frågorna; ett amerikanskt utträde ur Nato; en uppgörelse mellan USA och Ryssland som tillförsäkrar Moskva en mot Europa riktad hotfull intressesfär som Washington inte avser att lägga sig i; eller ett mer eller mindre totalt tillbakadragande av amerikanska militära styrkor, baser och kommandon från Europa. Allt är möjligt, och det kommande toppmötet i Nato kan ge en indikation på vart USA faktiskt är på väg och vilken linje – autonom, ”brobyggande”, överslätande eller rent anpasslig – som de dominerande europeiska staterna när det gäller kommer att driva. |
För svensk del gäller som alltid att inte bygga strategin på ren tillit till stormakter eller som det här närmast är fråga om: juniora stormakter. Sverige har ringa möjligheter att på allvar påverka de omgestaltningar som nu är under vardande. Vi är en mycket liten spelare och vårt bristfälliga försvar gör inte saken bättre.
En utveckling mot ett mer självständigt Europa bör i princip ligga i vårt intresse. Ett mer självständigt Europa ligger i vårt intresse om en sådan utveckling kan bidra till att minska spänningarna, reducera det amerikanska inflytandet, göra Nato till en mer på defensivt försvar inriktad allians och bidra till fred i Ukraina. Men en sådan utveckling är inte given.
Sverige och Polen har i år undertecknat en avsiktsförklaring om fördjupat samarbete men den gäller primärt det civila försvaret. Med Frankrike har Sverige en avsiktsförklaring från 2021 om fördjupat försvarssamarbete med fokus på internationella insatser, övningar och försvarsmateriel. Sverige och Storbritannien undertecknade 2022 en bilateral solidaritetsförklaring om att ge varandra stöd vid kris och konflikt (”which may include military means”). Sverige ingår i den av Storbritannien ledda Joint Expeditionary Force. Sverige och Tyskland undertecknade 2024 en avsiktsförklaring för att ytterligare fördjupa och öka samarbetet mellan ländernas försvarsmakter. Detta ger inte hela bilden, men vi är inte part i några avtal eller avsiktsförklaringar som binder oss eller motparten till att lämna militärt stöd.
Den svenska linjen bör vara att säkra manöverutrymme och undvika att låta sig snärjas av nya eller omgrupperade multi- eller bilaterala kombinationer som inte klart ligger i det nationella intresset. Sverige är inte utsatt för något militärt hot (men ökar risken för att bli det genom olika utlandsinsatser) och har ingen anledning att forcera fram några ställningstaganden. Det gäller att lita till egna krafter och bygga ett eget territorialförsvar som gör att vi kan bli en självständig kraft att räkna med.
Poland and France Sign Historic Security and Cooperation Treaty in Nancy – The Chancellery of the Prime Minister – Gov.pl website (www.gov.pl)