Försvarshögskolans tidigare rektor, generalmajor Karlis Neretnieks, lyfte nyligen i Sveriges Radio P1 (23 maj 2025) fram en viktig kritik: den svenska officersutbildningen har blivit alltför teoretisk. Jag instämmer. Det är en utveckling som har fördjupats sedan utbildningen började akademiseras i början av 2000-talet.
Min avhandling från 2004, ”Yrkesofficersutbildning, yrkeskunnande och legitimitet”, visade redan då hur denna förändring innebar att Försvarsmakten tappade inflytande över utbildningens innehåll till förmån för politisk styrning. Det verksamhetsförlagda momentet – det som förbereder kadetten för yrket – reducerades kraftigt.
Resultatet blev att nyexaminerade fänrikar ofta inte ansågs befattningsdugliga, utan behövde ytterligare befattningsinriktad utbildning vid förbanden efter avslutad officersutbildning.
Kring 2010–2011 tycktes officersutbildningen i huvudsak syfta till att förbereda individen för ett civilt arbetsliv snarare än för krigets krav. I stället betonades akademisk teori, vetenskaplig metod och uppsatsskrivande. Det är i grunden viktiga färdigheter men de är inte, och bör inte vara, utbildningens kärna. Det är inte i första hand den akademiska uppsatsen som skapar en officer redo att leda människor i strid, utan den praktiska träningen och de militära övningarna där kadetter ges möjlighet att utveckla mental beredskap och gott ledarskap.
Denna utveckling är delvis en följd av Sveriges egen tolkning och anpassning till Bolognaprocessen, vars mål var att harmonisera högre utbildning i Europa. Men det har lett till att professionsutbildningar, som officersutbildningen, tvingats in i en akademisk form som inte är anpassad till krigets krav. Läs artikel
Läs även inlägg om akademiseringen på den här sajten: Doktorshatt istället för hjälm?