Den ryska utrikespolitiken gjorde två fundamentala misstag under 1900-talet.
Inför första världskriget stödde den slavisk nationalism i Sydösteuropa och uppträdde som skyddsmakt för denna. Därmed hamnade Ryssland i oundviklig konflikt med Österrike-Ungern som hyste många slaviska folkslag inom sitt imperium. Alliansen med Frankrike 1894 hade medfört ovänskap med Tyskland, ett utfall som den då avgångne kanslern Bismarck hade velat förhindra med sin återförsäkringspolitik österut.
Efter andra världskriget lade Ryssland, åter en stormakt, under sig flera europeiska länder och folk genom sin lydstatspolitik. Detta gjorde storkonflikten mellan USA och Västmakterna oundviklig, och Sovjetunionen å sin sida kom att allokera alltför mycket kompetens och alltför stora resurser till den militära sektorn. För att hålla ryssar och sovjetmänniskor på någorlunda gott humör subventionerade staten nödvändighetskonsumtionen (priset på bröd sattes extremt lågt), och därmed hämmades tekniska och ekonomiska moderniseringsprocesser.