Texter

Norska försvarets forskningsinstitut har gett ut en ny rapport om det norska försvaret. Institutet skall ge årliga råd om försvarets strategiska utveckling. Rapporten uppmärksammar att Norge inte har förmåga att lösa sina uppgifter i de mest kritiska scenarierna. Det finns ”operativa gap” vad gäller luftförsvar, ubåtsbekämpning, beredskap, kommunikation och annat.

Rysslands konventionella styrkor är försvagade av Ukrainakriget och det kan ta lång tid att bygga upp igen. Istället kan det leda till att Ryssland satsar än mer på de strategiska kärnvapenbaserna på Kolahalvön. Med ökande aktivitet i nordområdena är det risk för att stormaktsrivaliseringen blir tydligare också i Norges närområden slår rapporten fast.

Norge bör utforma en realistisk ambitionsnivå för att utkämpa en högintensiv strid mot ryska styrkor i norr.

I rapporten läggs stor vikt vid att försvaret av Norge inlemmas i Nato:s övergripande strategi som formulerades i Nato:s strategiska koncept antaget vid toppmötet i Madrid i juni 2022.

Läs mer

Stephen Wertheim, som tidigare har uppmärksammats på sajten och som i sin senaste bok klargjort att USA ”do not recognize the difference between ‘imperialism’ and ‘internat­ionalism’”, har nu i Foreign Affairs (March 2023) antytt att stormakten är oförbätterlig. I artikeln Iraq and the Pathologies of Primacy – The Flawed Logic That Produced the War Is Alive and Well.

Det är 20 år sedan USA invaderade Irak under president George W. Bush. Det tog ett decennium att förstöra landet. President Barack Obama förklarade långt senare i ett tal 2010 inför nationen: “We have met our responsibility. Now, it is time to turn the page.” Året efter skulle han vända sig med krigsplaner mot Syrien. Den här gången avstod han dock från att bomba en huvudstad, men lät amerikanska trupper tåga in i Irak och Syrien under förevändning att bekämpa den Islamiska staten, ”which emerged out of the maelstrom of the United States original invasion”, inflikar Wertheim.

År 2021 förkunnade president Joe Biden efter att ha tagit hem sina trupper från Afghanistan:  “​​I stand here today, for the first time in 20 years, with the United States not at war.” Men, noterar författaren,  USA ” nevertheless continued to conduct counterterrorism operations in multiple countries, including Iraq, where 2,500 ground troops remained.” Och Biden upprepade Obamas ord: “We’ve turned the page.”  Något Wertheim i frågasätter:

Läs mer

USA:s militära närvaro i Irak började 1990 med Gulfkriget följt av kriget mot Irak 2003 och har fortsatt fram till idag och är nu grunden för USA att säkra inflytande i regionen. Genom att ha tillgång till baser i Irak har man kunnat intervenera i Syrien och skapa ett läge av icke krig, icke fred i regionen.

1. USA:s krig mot Irak började med Gulfkriget 1990.

Irak invaderade Kuwait 1990 – ett klart folkrättsbrott. FN:s säkerhetstråds resolution 678 innebar en outsourcing till USA av de militära åtgärderna mot Irak. USA och dess koalition av stater genomförde ett krig som gick långt över Kuwaits rätt till självförsvar. Svenska regeringen var bunden av Säkerhetsrådets beslut, men oroad över att det inte blev en FN-insats.

2. Intervention i norra Irak

USA, Storbritannien och Frankrike gick in med militär trupp i norra Irak 1991 med hänvisning till att skydda kurderna och upprättade flygförbudszoner. Angreppet saknade stöd i någon resolution från Säkerhetsrådet.

Riksdagens utrikesutskott slog fast att interventionen och inrättandet av flygförbudszonerna saknade folkrättslig grund och att bombningarna borde upphöra.

3. Anfallskriget 2003

USA och Storbritannien inledde anfallskriget mot Irak den 20 mars 2003, störtade den irakiska regeringen och ockuperade landet. Angreppet saknade FN-mandat. Flera tunga stater som Ryssland, Kina och Frankrike hade klargjort att de skulle lägga veto mot ett sådant förslag från USA.

Läs mer

Sammanfattning av rapport från Kärnvapenuppföljningsgruppen

[…] Finland bör även som medlem i Nato arbeta för att stärka en regelbaserad världsordning och en fredlig lösning av konflikter. Detta har vi förbundit oss till som medlemmar i Förenta Nationerna och då vi godkänt Nordatlantiska fördraget och dess första artikel.

Kärnvapen bör inte importeras till, förvaras eller grupperas i Finland under fred eller krig. Denna princip är juridiskt förankrad i det internationella ickespridningsavtalet och i den nationella kärnenergilagen. Då kärnenergilagen förnyas, bör man säkerställa att förbuden mot införsel av kärnladdningar samt mot framställning, innehav och sprängning av sådana hålls kvar. Det finns ingen operativ grund för införsel av kärnvapen till Finland. Om Natoverksamhet bedrivs i Finland eller om det upprättas vapenlager genom en bilateral överenskommelse mellan Finland och Förenta staterna, bör det vid beredningen av lagar och överenskommelser säkerställas att dessa avtal omfattar förbud mot införsel av i Finland förbjudna vapen såsom kärnvapen och personminor.

Finland bör behålla beslutanderätten rörande placering av främmande trupper och av Natoverksamheter i landet och poängtera Natosamarbetets defensiva natur. Hela sammanfattningen finns att läsa här: kärnvapenpolitik Finland.

Tage Erlanders Dagböcker är uppfriskande och skolande läsning. Erlander är klok, ja, ibland mycket klok och insiktsfull. Då och då är han väl närmast skvallrig. Omdömen om kollegor och motståndare är legio, och de kan vara förödande eller fyllda av respekt, men de varierar naturligtvis från tid till annan. Utnämningsfrågor, rättsskandaler, alla dessa oändliga tal som hela tiden ska förberedas och hållas, middagar som bara måste klaras av, kontakter som ska skötas, och inte minst en politik som ska mejslas ut och förankras, allt detta i ett ständigt flöde av åligganden, händelser och omvärldsförskjutningar. Det är klart att Erlander blir trött, men han kämpar på, självkritisk och ibland tvivlande på den egna förmågan och kursen, dock kommer han alltid igen.

Nedan följer några nedslag i Dagböckerna som fångar upp vissa utrikes- och säkerhetspolitiska frågor från början av femtiotalet, vilka på gott och ont bevarat sin aktualitet. Det finns mycket mer att läsa i Dagböckerna om dessa och andra utrikes- och säkerhetspolitiska frågor. Det kursiverade nedan är min text.

21.9.1950

Samtalet utspelade sig vid en tidpunkt, då det stod klart att Norge var på väg mot ett medlemskap i Nato. Den norske ambassadören Birger Bergersen hade ofta överläggningar med Erlander. Ett i dagböckerna också åtskilliga gånger förekommande namn är Halvard Lange. Denne var under närmare två decennier Norges utrikesminister och verkade starkt för landets anslutning till Nato. -Dean Acheson var amerikansk utrikesminister.  

Bergersen här och berättade mycket uppskakad vad som hänt på ett regeringssammanträde i går i Oslo. Lange hade redogjort för Achesons bud angående det europeiska försvarets organisation. Ett överkommando, en gemensam överbefälhavare. Slut på den norska försvarssuveräniteten. Alla hade suttit och kippat efter andan. Vad hade de väntat sej, när de gick in i Atlantpakten? Att de bara skulle få hjälp och inga förpliktelser?

Läs mer

Regeringen överlämnade den 7 mars 2023 till riksdagen sin proposition om Sveriges medlemskap i Nato (prop. 2022/23:74). I propositionen föreslås att riksdagen ska godkänna Sveriges anslutning till Natofördraget. Därutöver vill regeringen ha ett något utvidgat bemyndigande att fatta beslut om att ta emot stöd i form av militära styrkor från Nato. Men detta är mer av en teknikalitet med hänsyn till den långtgående lagstiftning som riksdagen redan godkänt. Ytterligare en sak som behandlas i propositionen är ett avtal och anslutande lagstiftning som handlar om status för bland annat Natos personal som vistas här i landet. Det avtalet förbigås här, då det är en logisk följd av en eventuell anslutning.

Läs mer

Anförande vid möte den 4 mars på Medborgarplatsen i Stockholm

Parollen för detta möte är Ja till alliansfrihet – Nej till svenskt Natomedlemskap.

Man kan ha olika åsikter om Nato men vi förenas här kring att vi vill bevara Sveriges alliansfrihet.

Jag är inte emot ett medlemskap i Nato av ideologiska skäl. Mitt ställningstagande grundar sig på övertygelsen att Sverige bäst bevarar sin självbestämmanderätt och har bäst möjligheter att stå utanför ett krig om vi är alliansfria.

Andra länder i vårt närområde har gjort valet att gå med i Nato. Norge och Danmark redan i slutet av 1940-talet utifrån sina erfarenheter av tysk ockupation under andra världskriget och de baltiska staterna utifrån sina erfarenheter av både tysk och sovjetisk ockupation. Det är dessa länders eget val och de har använt sin nationella självbestämmanderätt att bli alliansmedlem vilket utomstående länder inte kan kritisera dem för.

Sverige har en helt annan historia. Vi har varit alliansfria i mer 200 år vilket bidragit till att vi kunnat stå utanför upprepade krig i vårt närområde som Krimkriget i mitten av 1800-talet, första världskriget och sedan andra världskriget.

Läs mer

Vi återger här en intervju med Wolfgang Streeck publicerad i Frankfurter Rundschau (24/2) om nödvändigheten av fred i kriget i Ukraina och om faran för att Tyskland skulle komma att bli indraget i kriget. Professor Streeck är sociolog och har länge verkat i ledande ställning vid det erkända Max-Planck-Institut für Gesellschaftsforschung.

 Herr Streeck, Ni har undertecknat det manifest för freden, som går tillbaka på ett initiativ av Alice Schwarzer och Sahra Wagenknecht. Där står det, att vapenleveranser till Ukraina måste stoppas och förhandlingar med Ryssland inledas. Tror Ni, att ryssarna är redo för förhandlingar i nuläget?

Det vet jag inte. Vad jag vet är, att den nuvarande ukrainska regeringen, med herr Melnyk som vice utrikesminister, har förklarat sig inte vara det. Hur det förhåller sig på rysk sida, återstår att ta reda på, och dessutom om strategiskt formulerade offentliga deklarationer håller, vad de lovar. Diplomater är som bekant utbildade och inte illa avlönade för att finna gemensamma punkter även vid skenbart utsiktslösa konflikter, där motstridiga intressen, som har lett till krig, överväger.

För övrigt uppmanade Ryssland under hösten 2021 vid upprepade tillfällen USA att förhandla om en rad ryska memoranda rörande Ukrainakonflikten; detta avvisades. Även efter krigsutbrottet förekom det alltjämt direkta förhandlingar mellan Ryssland och Ukraina, bland annat genom förmedling av Israels premiärminister Bennett; dessa blev resultatlösa – enligt vad Bennett uppgivit, och som han senare delvis har backat ifrån, efter amerikanskt och brittiskt ingripande på den ukrainska sidan.

Läs mer

Viktigt för mig är att man snarast får till stånd förhandlingar i förebyggande syfte som förhindrar att kriget blir utdraget och kräver allt fler offer och leder till allt större förödelse och till slut ställer oss inför ett omöjligt val: antingen aktivt ingripa i kriget eller lämna Ukraina åt sitt öde för att undvika ett första världskrig mellan kärnvapenmakter

Professor Jürgen Habermas i Süddeutsche Zeitung 15 februari 2023