Texter

Regeringen beslutade idag att Försvarsmakten, Myndigheten för samhällsskydd och beredskap och övriga berörda civila myndigheter ska återuppta en sammanhängande planering för totalförsvaret.
I ljuset av det försämrade omvärldsläget och den ökade osäkerheten i närområdet är det angeläget att få till stånd en modern och sammanhållen totalförsvarsplanering.Besluten rör en grundsyn som ska omfatta principer för samordning, prioriteringar och resursförstärkningar inför och under höjd beredskap och ytterst i krig, bedömningen av Försvarsmaktens behov av stöd från andra myndigheter samt en återupptagen beredskapsplanering inom ramen för det civila försvaret. Läs pressmeddelande

Den 15 december skall riksdagen ta ställning till fortsatt svensk trupp i Afghanistan och Irak.Vi har på denna sajt redan tidigare kommenterat att insatserna saknar folkrättsligt stöd. Något mandat från FNs säkerhetsråd finns inte och regeringens hänvisning till inbjudan från regeringen i Kabul respektive Bagdad är inte en folkrättslig grund. Utomstående har inte rätt att intervenera i ett land om regeringen saknar kontroll över viktiga delar av territoriet och om det pågår en form av inbördeskrig.

Vad gäller Afghanistan rör sig Natos Resolute Support Mission (RSM) knappast om en icke-stridande styrka som regeringen säger med uppgiften att vara rådgivare, utbildare och stödjare till afghanska armén. Är man icke-stridande om man instruerar den som håller fingret på avtryckaren när han skall skjuta?

Läs mer

Först vill jag framhäva en bok som bör vara obligatorisk läsning för genuina försvarsvänner. Den står i stark kontrast till den rubricerade boken som det är svårt att ta på allvar.

Carl Björemans bok, Försvarets förfall, gavs ut 2011. Denna klassiska skildring av Konsten att lägga ned försvaret utan att någon bryr sig – som undertiteln lyder – är nödvändig läsning för den som vill förstå bakgrunden till vårt nuvarande utsatta läge. Det präglas ju alltjämt av den största svenska nedrustningen genom tiderna. Folkförsvaret underminerades genom att den allmänna värnplikten avskaffades. Istället satsades det på expeditionskårer för offensiva insatser i fjärran länder. Björeman summerar träffande desorienteringen i ett par pricksäkra meningar: ”Den interoperabilitet som byggts in i det svenska militära försvaret innebär att det måste underordna sig stormaktsalliansernas militära kultur. Det finns risk för att försvarsmakten tenderar att bli en stat i staten, styrd av den kultur som råder i stormakternas offensiva krigsmakter, inte av nationella värderingar.” Där står vi än idag med trupp i Irak och Afghanistan och risk för att regeringen tillmötesgår franska krav på ytterligare insatser.

Läs mer

Om två år kan Finland fira 100-årsjubileet av sin självständighetsdag som stat. På årets självständighetsdagen, den 6 december 2015, är den finska ekonomin visserligen i sämre kondition än på länge, men politiskt hävdar landet under president Sauli Niinistö sin självständighetsprofil starkare än kanske någonsin. Med Sverige är samarbetet traditionellt gott – vårens regeringsskifte i Helsingfors markerade i det hänseendet närmast kontinuitet. Och även om de båda länderna har valt olika försvarspolitiska lösningar, fördjupar de sitt samarbete också på detta område. Den tidigare kommendören för Finlands försvarsmakt, general Gustav Hägglund, förespråkar rentav ett finsk-svenskt försvarsförbund i en antologi, Försvaret främst, som utkommer den 14 december. I den boken intervjuas också Sveriges försvarsminister Peter Hultqvist.

Läs mer

Bland dem som motsätter sig en svensk Nato-anslutning finns personer med minnen och erfarenheter från den tid för fyrtio-femtio år sedan när det fanns en ganska stor rörelse i Sverige som tog ställning för Vietnams folk och andra folk i Sydostasien i deras kamp mot en utländsk invasionsarmé. Det är en stor styrka. Deras energi och aktivism kan sporra inte minst en yngre generation svenskar, som inte var med då, att slå vakt om det svenska nationella självbestämmandet, konkretiserat i den militära alliansfriheten och vårt lands strävan att stå utanför alla krigiska konflikter.

Läs mer

Den ryska utrikespolitiken gjorde två fundamentala misstag under 1900-talet.

Inför första världskriget stödde den slavisk nationalism i Sydösteuropa och uppträdde som skyddsmakt för denna. Därmed hamnade Ryssland i oundviklig konflikt med Österrike-Ungern som hyste många slaviska folkslag inom sitt imperium. Alliansen med Frankrike 1894 hade medfört ovänskap med Tyskland, ett utfall som den då avgångne kanslern Bismarck hade velat förhindra med sin återförsäkringspolitik österut.

Efter andra världskriget lade Ryssland, åter en stormakt, under sig flera europeiska länder och folk genom sin lydstatspolitik. Detta gjorde storkonflikten mellan USA och Västmakterna oundviklig, och Sovjetunionen å sin sida kom att allokera alltför mycket kompetens och alltför stora resurser till den militära sektorn. För att hålla ryssar och sovjetmänniskor på någorlunda gott humör subventionerade staten nödvändighetskonsumtionen (priset på bröd sattes extremt lågt), och därmed hämmades tekniska och ekonomiska moderniseringsprocesser.

Läs mer

Måndagen den 30 november hölls i ABF-huset ett säkerhetspolitiskt seminarium med förre finske utrikesministern Erkki Tuomioja och förre svenske försvarsministern Björn von Sydow under Gunnar Lassinanttis ledning

Huvuddelen av seminariet handlade om försvars- och säkerhetspolitiska samarbetet mellan Sverige och Finland, Nato, Ryssland och den franske presidentens begäran om militär assistens samt om den akuta flyktingkrisen. De många kriserna nu kräver internationell samverkan, och till det kan Sverige och Finland bidra med sitt bilaterala samarbete, var talarna överens om.

Läs mer

Generalmajor Karlis Neretnieks och överste Bo Hugemark är två debattörer som hetsar till krig, heter det i debatten. De hetsar inte bara till krig utan de är grovt vårdslösa i debatten, menar jag, då de lämnar svenskt markterritorium oförsvarat samtidigt som de föreslår offensiva ingrepp i Baltikum (boken Till bröders hjälp, kap. 9, och boken NATO – för och emot, bland annat sidan 116).

Karlis Neretnieks är kunnig i Nato-frågan och framstår som en ledargestalt för Nato-anslutning. Hans självsäkerhet har lockat många försvarsvänner att tro på honom. Det är uppseendeväckande. Nato och Ryssland är inte vad de en gång var. Deras inbördes förhållanden i dag och i framtiden i fråga om utgångslägen, styrka och handlingsmöjligheter måste klarläggas innan förenklade scenarier redovisas.

Läs mer

Regeringen beslutade den 12 november 2015 direktiv (dir. 2015:111) för en utredning som ska analysera förutsättningarna enligt regeringsformen för att Sverige kan agera militärt gemensamt med annan stat för att möta ett väpnat angrepp mot någon av staterna samt för att hindra kränkningar av någon av staternas territorium i fred och under krig mellan främmande stater. Direktiven har redovisats på alliansfriheten.se inlägg

Frågeställningarna är centrala. De har direkt bäring på Sveriges säkerhetspolitiska hållning. Den tillsatta utredningen har rättsliga utgångspunkter och ska belysa vad som är möjligt inom regeringsformens ramar. Den kommer att analysera olika handlingsalternativ som kan stå till buds i allvarliga lägen, konsekvenserna av sådana vägval, och vad grundlagen medger eller inte medger. Vilka säkerhetspolitiska signaler sänder tillsättandet av en sådan utredning ut till omvärlden?

Läs mer

Kravet på en regeringstillsatt Nato-utredning fortsätter att skvalpa omkring i den säkerhetspolitiska debatten. Men det är hela tiden oklart vad det är en sådan utredning ska utreda. Tror någon att ett enda av de fyra allianspartierna (som inte mera befinner sig i så nära allians med varandra utom på denna punkt, varigenom termen alliansparti tenderar att få en helt ny innebörd) skulle ändra sig om det visade sig efter en sådan utredning att nackdelarna med ett svenskt Nato-medlemskap överväger fördelarna? Endast en informerad medlemsopinion kan åstadkomma något sådant. 

Läs mer

Videoupptagningar gjorda av Franz Smidek från mötet den 25 november.

Den kloka Inger Enkvist, professor i spanska vid Lunds universitet och en ihärdig granskare av den förda utbildningspolitiken i Sverige, beskriver i en av sina återkommande kolumner i Svenska Dagbladet (21/11) hur både geografi- och historieämnena i den svenska skolan har vingklippts under de gångna decennierna. Detta är fatalt då minnet – eller glömskan – av det förflutna och orienteringen i det fysiska rummet är absolut ofrånkomliga parametrar i bedömningen av vår plats på jorden och våra uppgifter där.

Läs mer