Med anledning av inlägget den 4 mars, ”Öka försvarets resurser kraftigt”

Alliansfriheten hindrar ju inte regering och riksdag att dra in oss i krig nu när neutralitetsambitionen tagits bort från de återkommande regeringsförklaringarna.
Så därför räcker det inte med att solidaritetsförklaringen som tagit dess plats i sammanhanget blir av med denna. Även om det vore en förbättring.
Vad som behövs är att neutralitetambitionen återfår sin plats i dessa förklaringar.
Varför driver inte fredsrörelsen den frågan?

Man får ta en sak i taget. Som jag avslutade min artikel ”De politiska termernas tyranni” på denna sajt: ”det finns åtskilligt att korrigera i vår nuvarande säkerhetspolitiska hållning. Till slut måste säkert ’neutraliteten’ som option komma till heders igen. Jag ser det som en tidsfråga.”

Läs mer

Har försvarsbeslutet år 2015 gjort slut på den period i svensk försvarspolitik som startade vid sekelskiftet 2000 och som kännetecknades av verklighetsflykt och önsketänkande?

Dåvarande ÖB Owe Wiktorins så kallade strateger lyckades – medan politikerna teg – sätta en flumartad prägel på försvarsfrågan: ”nationellt försvar framstod som något irrelevant, förlegat och närmast pinsamt, ett tecken på glappande verklighetsuppfattning.” (Wilhelm Agrell, Fredens illusioner, s. 244 ) ”Time out!” skulle gälla. Förmåga till internationella fredsframtvingande insatser kom att styra försvarsmaktens verksamhet; i själva verket saknades en meningsfull styrning.

Läs mer

Alliansfriheten är under attack från flera håll. Men regeringen står fast, nu senast i den utrikespolitiska deklarationen till riksdagen, och alliansfriheten har fortfarande ett starkt stöd hos svenska folket.

Flera steg har tagits som stärker alliansfriheten direkt och indirekt:

– Fempartiuppgörelsen innebar en ökad satsning på försvaret, även om det är otillräckligt. Inriktningen skall vara att skydda vårt eget land och inte främst att som tidigare delta i internationella operationer som i Afghanistan.

– Någon form av värnplikt skall utredas.

– Regeringen och ÖB har, trots höjt tonläge mot Ryssland, förklarat att Sverige inte är militärt hotat. Inte heller har något parti i riksdagen uttalat att Sverige är militärt hotat.

Läs mer

Lotta Gröning skriver insiktsfullt i antologin Försvaret främst (Celanders 2015): ”Sverige kan bli indraget i en konflikt och därför förutsätter alliansfriheten ett starkt försvar, och det har vi inte idag.” Och därefter frågar hon: ”Ska Sverige verkligen ha en krigsorganisation istället för en fredsorganisation?” En mycket träffande fråga! ”Ett starkt folkförsvar tillsammans med alliansfriheten har hittills fungerat bra”, menar hon. Var finns våra västsvenska politiker numera i denna fråga?

I Västsverige konstaterade civil och militär fackkunskap med stöd av GP:s ledarredaktion under det kalla kriget i en genomarbetad analys att ett ”folkförsvar med allmän värnplikt” gav mycket god krigsavhållande effekt.

Läs mer

Axel Odelberg är en skribent som man gärna lyssnar till men som man numera får läsa alltför litet av. Hans bok om Sven Hedin var en rejäl och gedigen forskningsinsats. Det betyder inte att hans tolkningar är invändningsfria. Att de inte är det betyder att de stimulerar tankeverksamheten. Så är det också med hans artikel om det eviga ryska hotet som vi härmed länkar till.

Ryssland är den ena konstanten i försvarspolitiken, menar Odelberg, i vart fall sedan Stora nordiska kriget. Ja, så var det under 1700-talet, då Sverige två gånger startade ett nytt krig mot Ryssland (1741–43 respektive 1788–90) men en gång råkade hamna på samma sida som Ryssland (under europeiska sjuårskriget, 1756–63). Men efter förlusten av den finska riksdelen (1808–09) var ryssen ingen motståndare ur den svenska statsledningens synvinkel: det var den nationalliberala vänstern som hade Rysslandsfobier och i mitten av seklet på fullt allvar befarade att Sverige skulle styckas på mitten, genom ett koordinerat angrepp från Danmark och Ryssland!

Läs mer

Sverige har sedan Karl XIV Johans dagar varit alliansfritt och under hela denna tid varit förskonat från krig. Erfarenheten – och det är den vi måste luta oss mot – talar för att vi bör fortsätta denna framgångsrika politik. Men vad kan historien lära oss, då vi gick i allians med främmande makt?

I freden vid Tilsit 1807 hade Rysslands kejsare Alexander I och fransmännens kejsare Napoleon kommit överens om hur de skulle förhålla sig till omvärlden. Det sägs att de båda muntligen och med ett handslag kom överens om att om inte Sverige anslöt sig till det så kallade kontinentalsystemet som Napoleon år 1806 hade förkunnat, så skulle Ryssland inta Finland, som då var en del av det svenska riket. Bakgrunden till freden 1807 var att Napoleon hade vunnit en förkrossande seger över de rysk-preussiska arméerna vid Friedland i Ostpreussen.

Läs mer

Lars-Gunnar Liljestrand har på denna sajt påtalat bristerna i den ”socialdemokratiske” ambassadören Sven-Olof Peterssons vurmande för svenskt Nato-medlemskap. Vad som slår en är hur en diplomat, som ändå har haft chefsposter i både Bryssel och Canberra, kan förvränga innebörden i gällande svensk säkerhetspolitik så som Petersson gör. Den svenska militära alliansfriheten finns inte, påstår han, den upphörde 1995, med EU-medlemskapet.

Detta är sannerligen gåtfullt. Europeiska Unionen är ju inte en militärallians. Den äger ingen egen krigsmakt. Det räcker med att gå till den så kallade Europaportalen  för att konstatera att ingen av de 28 EU-kommissionärerna har försvarsfrågor som en angiven, prioriterad uppgift. En av dessa svarar för utrikes- och säkerhetspolitik, men som bekant saknar EU en gemensam och förpliktande linje i dessa frågor. Det är mest bara prat. Huvudstäderna bestämmer.

Läs mer

Flera av de mest högljudda förespråkarna för svenskt Nato-medlemskap motiverar sitt ställningstagande med att det gäller säkerheten för Baltikum.

De baltiska staterna har gått med i Nato för sitt skydd. Det är deras eget val, och de har all rätt att göra det valet. Nato-ledarna har också upprepade gånger försäkrat att Baltikum skall försvaras. Den 3 september 2014 uttalade USA:s president Barak Obama: ”Försvaret av Tallinn och Riga och Vilnius är lika viktigt som försvaret av Berlin, Paris och London.”

Men de svenska Nato-aktivisterna tvivlar. Ambassadör Sven-Olof Petersson funderar i Aftonbladet (3/3) ”hur Sverige på bästa sätt kan bidra till fred och stabilitet i vårt närområde, när tillgång till svenskt territorium är avgörande för Natos försvar av Baltikum. Sverige utanför Nato skapar ett svart hål i försvaret av Baltikum. Med Sverige som medlem i Nato minskar därför krigsrisken.”

Läs mer

Ord kommer och går. Det är få som numera talar om globaliseringens förtjänster, när massmigrationen har drabbat även rika europeiska länder. Så länge turister och tillverkning rörde sig bort från Europa, var allt frid och fröjd. ”Världen är platt”, skrev den amerikanske journalisten Thomas Friedman. Men när fattigfolket reser på sig, då reses det murar igen.

Det är inte mycket att säga om saken. Stater har sina intressen. Den europeiska migrationspolitiken visar att statssuveräniteten inte alls har eroderat, trots de unionella projekten och globaliseringsvisionerna. En del av dessa har rentav börjat uppfattas som hot mot samhällenas stabilitet. ”Globalisering” ger inte längre några politiska pluspoäng. Ordet har sorterats ut och lagts i malpåse.

Läs mer

I boken Svenska säkerhetsstrategier 1814–2014 (Studentlitteratur 2015) presenterar Jacob Westberg, universitetslektor vid Försvarshögskolan, en sammanhållen analys av de olika säkerhetsstrategier som Sverige har tillämpat under den 200-åriga fredsperioden sedan Napoleonkrigens slut. Bland dessa säkerhetsstrategier återfinns olika former av neutralitetspolitik och allianspolitik, liksom strategier syftande till kollektiv säkerhet. De svenska vägvalen analyseras och förklaras med hjälp av teorier om säkerhetspolitiska strategier och internationell politik.

Läs mer

“I cannot forecast to you the action of Russia. It is a riddle wrapped in a mystery inside an enigma; but perhaps there is a key. That key is Russian national interest.”   (Winston Churchill)

Om Ryssland 

1. Ryssland och Putin går att förstå, men det kräver naturligtvis kunskaper om ryska förhållanden och om rysk historia. Följande är viktigt:

• Ryssland är en gammeldags stormakt som har genomgått många svårigheter. Om det är något som präglat det ryska folket så är det lidandet – under främmande ockupationer, inhemska diktatorer, förödande krig, ekonomiska umbäranden. Ett sammanhållande kitt har varit den starka ryska kulturen, språket och religionen. Det har skapat en stark gemensam känsla av ryskhet i motsats till vad man ofta uppfattat som en fientlig omvärld. Efter Sovjetunionens upplösning är Ryssland nu mer homogent än på flera hundra år med en cirka 85 procent slavisk befolkning och cirka 15 procent icke-slaviska muslimer.

Läs mer