Sovjetunionen var det land som åsamkades störst skador, mänskliga och materiella, under andra världskriget. Det rättfärdigar på intet sätt de sovjetiska härskarnas förtryckspolitik när kriget var över.
Det rättfärdigade inte deportationerna av mängder av invånare i de annekterade baltiska staterna, personer som misstänktes ha samarbetat med Hitlertyskland. De hade kunnat sättas i omskolningsläger på hemmaplan, som man gjorde i Väst. Politiken var dessutom kontraproduktiv, eftersom den skapade gäng av gerillakrigare (”skogsbröder”), vad som idag skulle kallas terrorister, i randområdena.
Det rättfärdigade inte demonteringen av den östtyska industrin och förbudet för länderna inom Sovjetunionens intressesfär att motta hjälp för ekonomisk återuppbyggnad enligt den amerikanska Marshallplanen.
Det rättfärdigade inte riggade skådeprocesser i Moskvas lydstater under åren kring 1950 – sådana processer förekom även i USA, men då med självmord och inte avrättningar som främsta följdverkningar (minns dock makarna Rosenberg!) – och inte heller attacker på civilbefolkning i det ockuperade DDR 1953, störtandet av den legitima regeringen i Ungern 1956 (då förvisso en antisemitisk mobb var i farten) eller invasionen av Tjeckoslovakien 1968 (då kommunistpartiets ledare där önskade gå en egen, nationell väg).
Det rättfärdigade absolut inte överfallet på Afghanistan 1979, ett land som hotade varken sovjetstaten eller ”socialismen” eller framsteget eller världsfreden, lika litet som det hotade den förhärskande liberala världsordningen, när Förenta staterna ingrep där drygt två decennier senare.
Det rättfärdigar inte heller, retroaktivt, sovjetarméns anfall på Polen och länderna i Baltikum vid andra världskrigets inledningsskede, även om angrepp på sovjetstaten utgått därifrån efter det förra världskriget. Hämnd är inte ett acceptabelt beteende i världspolitiken.
Sovjetryssland utsattes helt klart för interventioner efter oktoberrevolutionen 1917. Men detta kan inte berättiga sovjetiska interventioner i andra länder under senare skeden. När lydregimen i Warszawa såg ut att falla 1981, avstod Kreml klokt nog från att gå in med militär – man hade redan Afghanistan, en pågående förlusthistoria, och behövde en détente med Väst för att landet inte skulle rusta ihjäl sig.
Den ”proletära internationalismen” var under en lång följd av år en riskfaktor, en krigsrisk, för hela världssamfundet, mänskligheten. Den hade en missionerande karaktär (liksom amerikanska utrikespolitiska frälsningsläror). Med sovjetimperiets undergång upphörde denna expansionism som politisk generalinje, men den blev kvar hos härskarna i Moskva som en option (se Krim och Ukraina!).
Man måste betrakta dagens Ryssland mot denna historiska bakgrund.
Under flera hundra år utökade det ryska riket sitt territorium steg för steg. Detta tog slut 1917. Efter 1945 återtogs en del av det som förlorats. Sedan gick också det mesta av detta till spillo. Ryssland är ett förutvarande imperium. Ryska federationen står inte anfallsberedd. Ryssland kan inte styra andra stater – ja, möjligen Transnistrien. Ryssland är att förlikna med Frankrike och Storbritannien, förlorarstater i det långa loppet. Befolkningsmässigt är det en nullitet, i förhållande till Indien och Kina.
Fortfarande är Ryssland ett land att erövra. Det har råvarutillgångar. Det har en välutbildad arbetskraft. Det har en stor kultur som binder olika delar av riket samman. Det har också en krigsarsenal, med kärnvapen. Är det en rättsstat? Till närmelsevis, skulle man kunna säga, åtminstone i jämförelse med många andra av jordens länder. Befolkningen är fattig, men den är inte utsatt för tyranni (som under större delen av 1900-talet och längre tillbaka i tiden).
Det är alls ingen god idé att göra detta land till sin fiende. Ryssland efter 1991 borde kunna premieras, inte endast kalfatras. Finlands statsledning har hittat en formel som också vår statsledning bör fundera på: att vara på talefot med sin granne utan att dölja att man närsomhelst kan ställa sig på krigsfot mot honom. De demokratiska dragen i det ryska samhället – flerpartisystemet, yttrandefriheten – bör understödjas och inte ringaktas.
För alliansfriheten.se.