Det nyligen framlagda betänkandet Polisiär beredskap i fred, kris och krig (SOU 2025:57) aktualiserar på nytt frågan om att använda militär personal i polisiära insatser med användning av våld mot befolkningen.
I Sverige har det sedan de militära dödsskjutningarna vid demonstrationen i Ådalen 1931 gällt en restriktiv syn på militär medverkan i polisiär verksamhet. En avvikelse från denna hållning återfinns emellertid i lagen om Försvarsmaktens stöd till polisen vid terrorismbekämpning. Den lagen innebär att militära styrkor kan användas för insatser, som kan innefatta användning av våld mot enskilda, om det behövs för att förhindra eller på annat sätt ingripa mot en handling som ”kan utgöra” terroristbrott enligt terroristbrottslagen eller försök, förberedelse eller stämpling till eller underlåtenhet att avslöja eller förhindra sådant brott. Denna lagstiftning som riksdagen antog 2006 kritiserades bland annat för att terroristbrottet som sådant var oprecist definierat med vida tolknings- och tillämpningsramar, att militärt stöd skulle kunna lämnas även om det var oklart om det verkligen rörde sig om ett terroristbrott, vilket framhävs genom formuleringen ”kan utgöra” terroristbrott, samt att lagstiftningen bröt mot principen att hålla skarpa skiljelinjer mellan polis och militär.
Den utredning som låg till grund för regeringens proposition, vilken riksdagen alltså biföll 2006, hade föreslagit att den nya regleringen – utöver terroristbrott – skulle vara tillämplig även på andra omfattande ”brottsliga angrepp” på samhället. Regeringen godtog inte denna del av förslaget. Från regeringens sida framhölls det att det inte kunde komma i fråga att Försvarsmakten lämnar stöd till polisen som kan innebära användning av våld eller tvång i samband med sådan brottslighet som polisen återkommande har att hantera, till exempel ordningsstörningar vid demonstrationer, gängbrottslighet, fotbollshuliganism, händelser liknande de som uppstod i anslutning till Europeiska rådets möte i Göteborg år 2001, MC-brottslighet eller andra former av så kallad systemhotande brottslighet utan kopplingar till terrorism. Regeringen tillade att det i dagsläget inte fanns något som pekade på att polisen saknar resurser för att hantera denna typ av brottslighet och att flera remissinstanser påpekat att utredningsförslaget dessutom gav upphov till svåra gränsdragningsproblem när det gäller att bedöma vilken typ av brottslighet som kunde utgöra grund för våldsanvändning från Försvarsmaktens sida. Slutsatsen blev att den nya regleringen borde begränsas till sådana brott som ”kan utgöra” brott enligt lagen om straff för terroristbrott. Så blev det också.