Om militära styrkor i polisiära insatser med rätt att använda våld mot befolkningen

Rolf Andersson

Det nyligen framlagda betänkandet Polisiär beredskap i fred, kris och krig (SOU 2025:57) aktualiserar på nytt frågan om att använda militär personal i polisiära insatser med användning av våld mot befolkningen.

I Sverige har det sedan de militära dödsskjutningarna vid demonstrationen i Ådalen 1931 gällt en restriktiv syn på militär medverkan i polisiär verksamhet. En avvikelse från denna hållning återfinns emellertid i lagen om Försvarsmaktens stöd till polisen vid terrorismbekämpning. Den lagen innebär att militära styrkor kan användas för insatser, som kan innefatta användning av våld mot enskilda, om det behövs för att förhindra eller på annat sätt ingripa mot en handling som ”kan utgöra” terroristbrott enligt terroristbrottslagen eller försök, förberedelse eller stämpling till eller underlåtenhet att avslöja eller förhindra sådant brott. Denna lagstiftning som riksdagen antog 2006 kritiserades bland annat för att terroristbrottet som sådant var oprecist definierat med vida tolknings- och tillämpningsramar, att militärt stöd skulle kunna lämnas även om det var oklart om det verkligen rörde sig om ett terroristbrott, vilket framhävs genom formuleringen ”kan utgöra” terroristbrott, samt att lagstiftningen bröt mot principen att hålla skarpa skiljelinjer mellan polis och militär.

Den utredning som låg till grund för regeringens proposition, vilken riksdagen alltså biföll 2006, hade föreslagit att den nya regleringen – utöver terroristbrott – skulle vara tillämplig även på andra omfattande ”brottsliga angrepp” på samhället. Regeringen godtog inte denna del av förslaget. Från regeringens sida framhölls det att det inte kunde komma i fråga att Försvarsmakten lämnar stöd till polisen som kan innebära användning av våld eller tvång i samband med sådan brottslighet som polisen återkommande har att hantera, till exempel ordningsstörningar vid demonstrationer, gängbrottslighet, fotbollshuliganism, händelser liknande de som uppstod i anslutning till Europeiska rådets möte i Göteborg år 2001,  MC-brottslighet eller andra former av så kallad systemhotande brottslighet utan kopplingar till terrorism. Regeringen tillade att det i dagsläget inte fanns något som pekade på att polisen saknar resurser för att hantera denna typ av brottslighet och att flera remissinstanser påpekat att utredningsförslaget dessutom gav upphov till svåra gränsdragningsproblem när det gäller att bedöma vilken typ av brottslighet som kunde utgöra grund för våldsanvändning från Försvarsmaktens sida. Slutsatsen blev att den nya regleringen borde begränsas till sådana brott som ”kan utgöra” brott enligt lagen om straff för terroristbrott. Så blev det också.

Läs mer

Taking sides, without context, ’breeds irrelevance’: Chan Chun Sing on global order and security, asiaone.com

[…] Minister Chan was speaking at the sixth and final plenary of the 22nd SLD on the topic of enhancing security co-operation for a stable Asia-Pacific alongside Papua New Guinea Defence Minister Billy Joseph and Sweden Defence Minister Pål Jonson.

”For Singapore, we believe that taking sides, regardless of issues and context, breeds irrelevance,” Chan stated, adding that if we must choose sides, he hopes that it will be the side of principles.

These principles are ones that ”uphold a global order, where we do not descend into the law of the jungle, where the mighty do what they wish and the weak suffer what they must”, he explained.

”Singapore will choose the side of principles that promote a more integrated global economic and security order underpinned by international law and sovereign equality.” […]

He also pledged that Singapore would work alongside Asean to raise awareness and develop principles to ”facilitate defence co-operation on critical underwater infrastructure security in our region”. Läs artikel

”Riket kan inte försvaras med akademiska avhandlingar”, dn.se

Erik Hedlund, docent vid institutionen för Ledarskap och ledning, kursansvarig för den högre officersutbildningen 2009–2023, Försvarshögskolan

Försvarshögskolans tidigare rektor, generalmajor Karlis Neretnieks, lyfte nyligen i Sveriges Radio P1 (23 maj 2025) fram en viktig kritik: den svenska officersutbildningen har blivit alltför teoretisk. Jag instämmer. Det är en utveckling som har fördjupats sedan utbildningen började akademiseras i början av 2000-talet.

Min avhandling från 2004, ”Yrkesofficersutbildning, yrkeskunnande och legitimitet”, visade redan då hur denna förändring innebar att Försvarsmakten tappade inflytande över utbildningens innehåll till förmån för politisk styrning. Det verksamhetsförlagda momentet – det som förbereder kadetten för yrket – reducerades kraftigt.

Resultatet blev att nyexaminerade fänrikar ofta inte ansågs befattningsdugliga, utan behövde ytterligare befattningsinriktad utbildning vid förbanden efter avslutad officersutbildning.

Kring 2010–2011 tycktes officersutbildningen i huvudsak syfta till att förbereda individen för ett civilt arbetsliv snarare än för krigets krav. I stället betonades akademisk teori, vetenskaplig metod och uppsatsskrivande. Det är i grunden viktiga färdigheter men de är inte, och bör inte vara, utbildningens kärna. Det är inte i första hand den akademiska uppsatsen som skapar en officer redo att leda människor i strid, utan den praktiska träningen och de militära övningarna där kadetter ges möjlighet att utveckla mental beredskap och gott ledarskap.

Denna utveckling är delvis en följd av Sveriges egen tolkning och anpassning till Bolognaprocessen, vars mål var att harmonisera högre utbildning i Europa. Men det har lett till att professionsutbildningar, som officersutbildningen, tvingats in i en akademisk form som inte är anpassad till krigets krav. Läs artikel

Läs även inlägg om akademiseringen på den här sajten: Doktorshatt istället för hjälm?

Foreign Ministry Spokesperson’s Remarks on U.S. Defense Secretary Pete Hegseth’s Negative Comments on China at the Shangri-La Dialogue, mfa.gov

Q: It’s reported that in his speech at the Shangri-La Dialogue on May 31, U.S. Defense Secretary Pete Hegseth repeatedly warned of the so-called “threat” China poses and made negative comments on Taiwan, the South China Sea and so on. What’s China’s comment?

A: Hegseth deliberately ignored the call for peace and development by countries in the region, and instead touted the Cold War mentality for bloc confrontation, vilified China with defamatory allegations, and falsely called China a “threat.” The remarks were filled with provocations and intended to sow discord. China deplores and firmly opposes them and has protested strongly to the U.S.

No country in the world deserves to be called a hegemonic power other than the U.S. itself, who is also the primary factor undermining the peace and stability in the Asia-Pacific. To perpetuate its hegemony and advance the so-called “Indo-Pacific strategy,” the U.S. has deployed offensive weaponry in the South China Sea and kept stoking flames and creating tensions in the Asia-Pacific, which are turning the region into a powder keg and making countries in the region deeply concerned.

The Taiwan question is entirely China’s internal affair. No country is in a position to interfere. The U.S. should never imagine it could use the Taiwan question as leverage against China. The U.S. must never play with fire on this question. China urges the U.S. to fully abide by the one-China principle and the three China-U.S. joint communiqués, and stop supporting and emboldening the “Taiwan independence” separatist forces. On the South China Sea, there has never been any problem with regard to freedom of navigation and overflight there. China has always been committed to working with countries concerned to properly handle differences through dialogue and consultation, while safeguarding China’s territorial sovereignty and maritime rights and interests in accordance with laws and regulations. It is the U.S. who is the primary factor that is hurting the peace and stability in the South China Sea. Läs artikel

Konstitutionell nödrätt , diva-portal.org

Hugo Kristensson , Karlstads Business School

Om rättsstatliga principer, demokrati och statsskickets realiteter

Den konstitutionella nödrätten är ett omtvistat rättsinstitut som avser rätten för de högsta statsmakterna att rättsenligt åsidosätta grundlag i nödsituationer. I Sverige är den konstitutionella nödrätten ett mycket sparsamt behandlat problem. Detta har vi förmodligen den unikt långa sammanhängande perioden av fred för vårt lands del att tacka för. I våra grannländer och i övriga Europa förhåller det sig annorlunda, båda vad gäller freden och diskussionen om konstitutionell nödrätt eller jämförbara rättsinstitut. Ett flertal länder har reglerat undantagstillstånd inom ramen för sin konstitution, däribland Finland. Sverige, Norge och Danmark sticker ut genom att vi har en tradition av en oskriven konstitutionell nödrätt. Uppsatsen syftar till att reda ut vad den konstitutionella nödrätten egentligen innebär. Vad grundar den sig i? Vilka förutsättningar måste vara för handen för att tillämpa den? Vilka rättsverkningar aktualiserar den? Om svaren på dessa frågor råder det ingen enighet i svensk rätt. Läs examensarbetet