Vilka möjligheter har en stat att föra en självständig säkerhets- och utrikespolitisk linje som medlem av Nato? Den frågeställningen har flera aspekter. En är vilka begränsningar som följer av Natos stadga. En annan är realiteterna, det vill säga om en medlemsstat vågar och förmår föra en självständig politik genom att utnyttja det manöverutrymme som faktiskt finns. Ytterligare en aspekt är hur andra medlemsstater som tänjt på gränserna har agerat och hur det fallit ut.
Natos stadga anger i preambeln att medlemsstaterna är fast beslutna att trygga sina folks frihet, gemensamma arv och civilisation, vilka grundar sig på demokratiska principer, principen om den enskilda människans frihet och rättsstatsprincipen. Enligt artikel 2 ska de stärka sina fria institutioner. Och enligt artikel 8 förbinder de sig att inte ingå några internationella åtaganden som står i strid med fördraget.
Historiskt sett har dessa allmänt hållna teser knappast haft någon praktisk betydelse. De hindrade inte att diktaturen Portugal var ett av grundarländerna. Grekland och Turkiet tvingades inte att lämna alliansen, trots de militärkupper som genomfördes där. Det är inte svårt att ge exempel på auktoritära medlemsstater, till vilka man numera får räkna USA. Att Nato deltagit i operationer i strid mot FN-stadgans våldsförbud står klart. Vissa medlemsstater har gjort det i stor omfattning.