Texter

Spänningarna ökar och den säkerhetspolitiska situationen blir mer hotande på Nordkalotten.

Rysslands invasion av Ukraina gjorde slut på nästan 30 år av samarbete i Arktis. Den 3 mars förra året meddelade de sju stater (USA, Kanada, Danmark, Norge, Sverige, Finland och Island), som förutom Ryssland ingår i Arktiska rådet att man pausade verksamheten som protest mot den ryska invasionen.

Stormakterna har det senaste året fastlagt nya strategiska doktriner för Arktis med innebörden att man i regionen trappar upp militärt och sätter de säkerhetspolitiska målen före ekonomi och infrastruktur.

Ryssland presenterade i mars 2020 en strategi för Arktis, där man pekade ut USA och Nato som de största säkerhetshoten mot landet och deklarerade att man skulle försvara de arktiska vattnen med alla till buds stående medel. Men man uttryckte också målsättningar som att stärka relationerna mellan staterna i regionen inom ekonomi, vetenskap, samfärdsel och kontakter över gränserna. Dessa skrivningar om samarbete har nu strukits i en ny utgåva av doktrinen som president Putin presenterade den 21 februari i år. Istället prioriteras de säkerhetspolitiska målen som överordnade.

USA tog fram sin nya doktrin för Arktis i oktober förra året, som ersätter den tidigare från 2013. I den nya doktrinen sätts säkerhetsfrågorna som första punkt.

Läs mer

”The most extravagant idea that can take root in the head of a politician is to believe that it is enough for one people to invade a foreign people to make it adopt its laws and constitution. No one likes armed missionaries; and the first advice given by nature and prudence is to repel them as enemies.”

Maximilien Robespierre, January 2, 1792

Den finska regeringen lade efter en remissomgång fram sin proposition om anslutning till Nato den 5 december förra året. Under riksdagsbehandlingen har ett antal utskottn avgivit positiva utlåtanden. Ett enigt utrikesutskott har sammanfattat den positiva grundsynen i sitt den 17 februari avgivna betänkande. Avsikten är att riksdagen ska ta slutlig ställning den 28 mars. Det kommer att bli ett ställningstagande för medlemskap; då frågan var uppe för behandling i ett tidigare skede var röstsiffrorna 188 för och 8 emot. Därefter krävs det bara att president Sauli Niinistö, som varit drivande i frågan om medlemskap, stadfäster beslutet. Sedan är det upp till Natos medlemmar att ta definitiv ställning. Samtliga medlemsstater, inklusive Turkiet och Ungern, måste enhälligt komma överens för att Finland slutgiltigt ska bli medlem. Den finska tidplanen innebär att det är den sittande riksdagen som tar beslutet. Det blir alltså inget nyval emellan.

Sverige har en annan tidplan. Någon proposition om anslutning är ännu inte framlagd. Enligt uppgift kommer den att avges i slutet av mars. Den ska därefter på remiss och sedan utskottsbehandlas, varefter riksdagen tar ställning. Underlag för erforderlig kvalificerad majoritet (2/3) föreligger i riksdagen. Tanken är antagligen att riksdagen, liksom i Finland, fattar beslutet, oavsett om klartecken från Turkiet och Ungern föreligger eller inte.

Om Finland men inte Sverige får klartecken från Turkiet och Ungern, talar allt för att Finland väljer att självt gå in i Nato.

Utrikesutskottets betänkande innehåller inte mycket nytt utöver propositionen och utskottsutlåtandena, vilka vi kommenterat tidigare på den här sajten (se nederst). Det kan emellertid vara värt att fästa uppmärksamheten på några saker som tas upp i betänkandet.

Läs mer

Sajten alliansfriheten.se har nu funnits i åtta år.

Vi har under dessa år kontinuerligt bevakat och kommenterat den offentliga svenska debatten om alliansfrihet, folkrätt och yttrande -och tryckfrihet.

På sajten har vi även länkat till och citerat ur internationella medier, då Nato, geopolitik och folkrätt behandlats. Vi har sökt begränsa vår bevakning till områden som direkt eller indirekt har bäring på vår egen säkerhetspolitik.

Finlands och Norges försvars och säkerhetspolitik har varit i särskilt fokus, och vi har löpande följt debatten i dessa våra nordiska  grannländer.

Strävan har varit att gå till källan och att återge och kommentera dokument som det ibland refereras till men som alltför sällan presenteras för allmänheten.

Med förra regeringens beslut i mitten av maj att söka medlemskap i Nato har naturligtvis hela den säkerhets- och försvarspolitiska debatten påverkats.

För vår del kvarhåller vi ståndpunkten att svensk alliansfrihet bäst gynnar vårt land både på kort och på lång sikt och att det var ett historiskt felbeslut att ansöka om medlemskap.

Det innebär inte att vi avstår från att analysera och kommentera vad ett Nato-medlemskap skulle innebära för Sveriges säkerhets-, utrikes och försvarspolitik. Vi har i en rad inlägg redogjort för konsekvenserna av ett kommande medlemskap vad gäller lagändringar, krav på omställningar av det svenska försvaret och påverkan på säkerhetspolitiken.

Vår grundinställning är att det även vid ett Nato-medlemskap är nödvändigt att bilda opinion för att tillsammans med alla försvarsvänliga och fredsengagerade krafter verka för bevarad svensk självbestämmanderätt.

Vi går emot defaitism som blir följden om man menar att allt av självständighet förloras vid ett Nato-medlemskap.

Självbestämmanderätten måste värnas så att vi inte riskerar att dras in i stormaktsledda konfrontationer och krigsäventyr. Det är möjligt även vid ett Nato-medlemskap, men blir mycket svårare än om vi förmår hålla fast vid alliansfriheten.

Vi står för ett starkt svenskt territorialförsvar byggt på allmän värnplikt. Med eller utan Nato-medlemskap är det ytterst bara vi själva som kan garantera att försvara vårt land.

Vår sajt har utvecklats starkt under dessa åtta år och vi tror att vi spelar en roll i den säkerhetspolitiska debatten och får erkännande för det från skilda läger.

Detta är för oss en sporre att fortsätta verka för svensk alliansfrihet och svenskt självbestämmande.

Den centrala gestalten i denna text är den liberalt sinnade diplomaten och juristen greve Albert Ehrensvärd (1867–1940). Denne hade kallats hem från Washington, där han hade tjänstgjort som svenskt sändebud, för att ingå i liberalen Karl Staaffs andra regering. Kung Gustaf V fann honom efter ett samtal acceptabel. Ehrensvärd tillträdde som utrikesminister 1911.

I mars 1913 besökte kungen i anslutning till en rekreationsresa till Rivieran kejsar Vilhelm II i Berlin och blev bjuden på middag. Vid sin hemkomst efter resan berättade kungen för högerledaren Arvid Lindman att kejsaren vid middagen hade klandrat Sverige för att vi ”visade ryssarna för mycken uppmärksamhet”. Kungen underströk att han inför kejsaren hade framhållit Sveriges önskan om neutralitet och opartiskhet gentemot alla stater. Vilhelm skulle då ha förklarat att ”om något skulle inträffa, så finge vi vara beredda att från honom erhålla ett telegram med begäran om svar inom 24 timmar, om vi vore med honom eller emot honom.”

Det svenska sändebudet i Berlin greve Arvid Taube, som dessförinnan hade varit svensk utrikesminister, rapporterade hem till utrikesministern i Stockholm om den märkliga middagen. Enligt rapporten hade kejsaren uppgivit att han hade läst ett tal av Sveriges utrikesminister och ”kunde ej nog förvåna sig däröver”. Talet hade framhållit den bestämda och orubbliga grundval, som Sveriges freds- och neutralitetspolitik hade hos en överväldigande majoritet av det svenska folket. Kejsaren invände att ”den enkla neutralitetsförklaringen ej vore nog i våra dagar. Det vore att misskänna situationen att tro något sådant. De små makterna kunde ej förbli neutrala, detta vore uteslutet. I händelse av ett stort krig måste de taga ställning för eller emot. I detta avseende komme han – kejsaren – icke att lägga fingrarna emellan. Greve Ehrensvärd, fortsatte han, kommer då att märka vad det är att sätta sig mellan sex stolar. Allt detta underströks i ton och gester.” Det framgick att kejsaren hade talat med kung Gustaf om samma sak.

Läs mer

Vi har genom flera inlägg tagit upp risken att Sverige vid ett Natomedlemskap dras med i en stormaktskonflikt på Nordkalotten och i Arktis.

Norska regeringen är också oroad av stormakternas kapprustning i norr.  Även om man förordar ökad norsk militär närvaro pekar man på nödvändigheten att på olika sätt dämpa spänningarna.

Andra norska försvarsdebattörer, bland annat två medlemmar av försvarskommissionen, har nyligen i en artikel i norska Strategem den 13 februari ivrigt argumenterat för att Norge tillsammans med Sverige och Finland, då dessa länder blir Natomedlemmar, skall läggas in under ett gemensamt amerikanskt kommando med bas i Norfolk, Virginia. Norge har redan inlemmats under det kommandot och från det högkvarteret utgår den nyuppsatta Second Fleet och andra marina enheter med uppgift att patrullera de arktiska farvattnen. Författarna önskar ett förpliktigande operativt samarbete i regionen baserat på en ”nordisk stridsidé”.

Läs mer

USA:s högste försvarschef generalen Mark Milley höll den 4 juni förra året i Stockholm en gemensam pressträff med företrädare för den svenska statsledningen ombord på det 257 meter långa amerikanska amfibiestridsfartyget USS Kearsarge. ”– Att USS Kearsarge befinner sig här är en rätt stark markering”, förklarade Milley enligt SvD den 4 juni. ”Det visar att de säkerhetsförklaringar, som president Biden var väldigt tydlig med när jag och president Niinistö besökte honom i Vita Huset, nu också följs upp med konkret handling”, underströk statsminister Magdalena Andersson. Försvarsminister Peter Hultqvist framhöll: ”– Det klart att det här är en tydlig signal från USA att man tar situationen på fullt allvar och att man är beredd att ställa upp med försäkringar under den här övergångsperioden, till dess att Sverige är med i Nato.” Överbefälhavare Micael Bydén betonade: ”Det visar på våra starka band och den oro vi delar kring situationen i Östersjön.”

Läs mer

Första veckan i februari samlades politiker från USA och från de nordiska länderna i Tromsö för att diskutera säkerhetssituation i Arktis. Konferensen gick under namnet ”Moving North” vilket var talande då den kom att handla om fortsatt militär upprustning.

Enligt High North News var det en närmast unison kör av röster från USA och från de nordiska länderna som ville verka för fortsatta rustningar. Samtidigt var de nordiska ministrarna oroade av utvecklingen.

Den amerikanska senatorn Lisa Murkowski från Alaska var tydligast när det gällde nödvändigheten att bemöta Ryssland och uttryckte farhågor för ryska maktdemonstrationer ”rakt utanför Alaskas dörr”. Hon varnade även för Kinas ökade intresse för Arktis. Ryssland måste mötas med militär styrka hävdade Murkowski: ”Trots kriget i Ukraina strävar Ryssland efter dominans i Arktis och det är viktigt att visa styrka gentemot Ryssland.”

Under 2023 kommer allierade och norska styrkor genomföra den hittills största militärövningen i regionen och USA planerar för en potentiell arktisk konfrontation med övningen ”Norhern Strike Exercise”.

Läs mer