Norges utrikesminister den tidigare Nato-chefen Jens Stoltenberg har intervjuats av Hudson Institute 23 april bland annat om Norges relation till USA. Stoltenberg tar särskilt upp Norges roll för att skydda USA:s strategiska intressen i Arktis.
Som bakgrund till Stoltenbergs ställningstaganden bör man ha klart för sig vad som står på spel i området.
Nordkalotten och Arktis har sedan kalla krigets slut varit en region där stormakterna sökt hålla spänningar och rustningar nere. ”High North – Low Tension” har varit en slogan.
En militär konfrontation i området skulle kunna leda till en global konflikt mellan USA och Ryssland där kärnvapen är inblandade då Ryssland har sina baser för kärnvapenbestyckade ubåtar på Kolahalvön och USA har ett strategiskt intresse att kunna behärska havsområdet mellan Storbritannien, Island och Grönland (GIUK-gapet) för att vid en kris kunna möta ryska ubåtar innan de når längre ut i Nordatlanten.
Riskerna för ett direkt krig mellan de två stormakterna har gjort att man haft en underförstådd men inte formaliserad överenskommelse att hålla spänningarna i regionen nere. Nu gäller inte detta längre och båda stormakterna rustar snabbt sina styrkor i Arktis.
Stoltenberg säger i intervjun att norska plan eskorterar amerikanska strategiska bombplan och att norska F-35-plan gått upp och genskjutit ryska strategiska bombplan över Barents hav i Arktis vilket skall vara första gången det sker med det nya F-35-planet.
Det framgår inte av intervjun om insatsen skedde för att hindra en gränskränkning eller om den gjordes över internationellt vatten.
Stoltenberg är fullt på det klara med hur känslig situationen är i denna del av Arktis. Han pekar på att Kolahalvön har den högsta koncentrationen av kärnvapen I världen. Han gör ett viktigt konstaterande då han säger att dessa kärnvapen inte är riktade mot Norge utan de är avsedda att sättas in mot USA.
Av detta kan man tro att Stoltenberg skulle komma fram till att småstater inte har något eget nationellt intresse att försvara vid en konflikt i regionen. Men han drar den rakt motsatta slutsatsen och menar att Norge genom att sätta in sitt flyg för att eskortera USA:s strategiska bombplan och för att kunna konfrontera Rysslands bombflyg stärker både USA och Norge:
”So by having Norway as an ally so close to these weapons where Norwegian planes intercept the Russian strategic bombers, where we follow their missiles and track their submarines, we are making Norway safer, but also the United States safer.”
Även om Norge är en småstat blir man värdefull för en stormakt som USA om man ställer upp och använder sitt flygvapen för att skydda USA:s intressen i Arktis.
Vad Stoltenberg inte ens reflekterar över är vilka risker Norge utsätter sig för genom att operera mot Ryssland då man inte själv är hotad och då det gäller strategiska kärnvapen, ett område där man inte själv är en aktör och inte har egna nationella intressen att bevaka. En helt annan slutsats än Stoltenbergs är att man utsätter sitt eget land för risken att bli förstahandsmål vid en konflikt som egentligen rör de stora kärnvapenmakterna.
Norge har all rätt skydda sitt territorium och avvisa gränskränkningar även med militär makt. Norge har vidsträckta områden att bevaka och försvara i Arktis som Svalbard, Barents hav, och Norska havet men ger man sig in i ett område av spänningar som uppstått mellan stormakterna USA och Ryssland och agerar i där riskerar man bli part i deras konflikt.
Även Sverige och Finland har vid flera tillfällen ställt upp med sina flyg för att eskortera amerikanska strategiska bombplan i provocerande anflygningar mot Kolahalvön.
För Sveriges del har det handlat om att planen använt Kallax som bas. Kallax är en av de baser som USA enligt DCA-avtalet skall få tillgång till. Svenska JAS-plan har eskorterat bombplanen B52 och B-1B som ingår i Bomber Task Force, och signalspaningsplanet Korpen har deltagit i bombplanens flygningar runt Kolahalvön.
Riskerna för småstater att dras in i stormaktskonflikter har gjort att både Norge och Finland i sina DCA-avtal med USA infört ensidiga förbehåll för att länders suveränitet måste respekteras. Särskilt är det den känsliga situationen i Arktis och närheten till de ryska baserna som är skälet för den norska försiktigheten. Alltsedan landet gick med i Nato 1949 har man begränsat främmande militära styrkors närvaro öster om 24 grader longitud i Finnmark för att inte provocera Ryssland med sina baser på Kolahalvön. Trots förslag om att upphäva den restriktionen står norska regeringen fast vid den. Det är således inte säkert att Stoltenbergs hållning är den som till alla delar gäller för Norge där man traditionellt varit för att dämpa spänningarna i norr och verka för samarbete mellan länderna, till exempel i Arktiska rådet.
I Finland har man av försiktighetsskäl infört en flyggräns för militära plan till 50 km från ryska gränsen.
Den svenska regeringen har inte infört liknande skrivningar i Sverige DCA-avtal med hänvisning till att avtalet bygger på tillit mellan parterna.
För framtiden diskuteras ökad samordning mellan de nordiska ländernas flygvapen. I början av 2025 etablerades som ett koncept en nordisk division som skall kunna agera i gemensamma flygoperationer.
Om detta blir verklighet vet vi inte men om så sker kan det möjligen innebära en ökad försiktighet och en viss avspänning i läget på Nordkalotten. En förutsättning är då att samarbetet kan stå fritt från styrning av USA och andra stormakter.
Idag finns föga insikt hos svenska regeringen om riskerna med alltför nära militär samverkan med USA. I den promemoria (En tydlig beslutsordning för deltagande i Natos samlade verksamhet för avskräckning och försvar, Ds 2025:11) som nyligen lagts fram och som handlar om att regeringen i flera fall skall kunna ta beslut att sätta in svensk militär utanför landets gränser nämns särskilt flygoperationer tillsammans med USA inom ramen för Bomber Task Force.