Förhandlingarna mellan Danmark, Norge och Sverige om ett försvarsförbund rann ut i sanden 1949. Tanken på ett sådant förbund vid den tidpunkten fanns det inte några förutsättningar för. Danmark och Norge blev medlemmar av Nato samma år. Därigenom fick USA indirekt ett fotfäste i Norden. Finland ingick VSB-fördraget med Sovjetunionen 1948 med förpliktelse att under vissa förutsättningar inleda konsultationer om militärt sovjetiskt stöd. Den svenska politiken gick ut på att utländska makter skulle få klart för sig att Sverige inte avsåg att ansluta sig till motsidan. Den siktade även till att minska spänningsnivån i vårt närområde. Sverige stödde de nordiska grannländernas ansatser till att så långt möjligt hålla stormakterna utanför Norden för att undvika konfrontationer. Norges och Danmarks baspolitik (ingen allierad trupp och inga kärnvapen på territoriet i fredstid) blev en viktig del av den nordiska säkerhetspolitiken och strävan efter lågspänning.
Det svenska försvarets dåvarande styrka bidrog till att underlätta baspolitiken. Genom försvarets trovärdiga förmåga att värna territoriet och luftrummet förhindrades ett möjligt sovjetiskt angrepp via Sverige mot Nord- och Sydnorge. Framför allt norska analytiker talade om en nordisk balans där eventuella sovjetiska framflyttningar av positioner gentemot Finland skulle kunna resultera i en ändring av baspolitiken och politiken att inte stationera kärnvapen. Samtidigt underlättade den defensiva norska och danska baspolitiken för Finland att stå emot sovjetiska påtryckningar. Den finska statsledningen kan ha tänkt i sådana banor då den gjorde invändningar mot förhandslagring och närvaro av Natostyrkor i samband med övningsverksamhet på norskt territorium. I den nordiska balansen ingick dock knappast att ett nordiskt land var berett att ändra sin säkerhetspolitik på någon avgörande punkt av hänsyn till ett grannland. Men ett nordiskt land kunde nog vara villigt att anpassa sin säkerhetspolitik med hänsyn till följderna för ett grannland. Den officiella svenska inställningen i fråga om den nordiska balansen var försiktig. Stockholm ville knappast ge intryck av att det fanns utrymme för att justera den utrikespolitiska linjen på grund av till exempel sovjetiska påtryckningar mot Finland. Sveriges linje var snarast nordisk stabilitet i kombination med en tydlig neutralitetspolitik jämte avspänning.
Sovjetunionen koncentrerade under hand mer av sina strategiska resurser på Kolahalvön. Det medförde att det nordnorska området blev strategiskt viktigt. Utan att göra större eftergifter för att dämpa sovjetisk kritik mot norsk allianspolitik undvek dock Norge att provocera Sovjetunionen. Då Natos strategi i början av 80-talet ställde krav på förhandslagring av amerikansk militär utrustning, placerades lagret i Trøndelag i mitten av Norge och inte med framskjuten stationering norrut.
Danmark med sin nära ekonomiska anknytning till den europeiska kontinenten såg sig mindre förbundet med Norden och hade blicken mer riktad söderut och mot den europeiska gemenskapen. Norge låg på ”fel sida” om Atlantens strategiska frontlinje längs GIUK-linjen (längs Grönland, Island och norra Storbritannien). Landet började att bli alltmer involverat i den amerikansk-brittiska strategin i den Höga Norden och modifierade sin baspolitik genom omfattande förhandslagring i Trøndelag (alltjämt inte i direkt framskjutet läge). Genom de omfattande oljefyndigheterna i Nordsjön började Norges ekonomiska beroende av andra stater att reduceras och inriktningen mot väst och mot den globala handeln förstärktes för sjöfartsnationen. Finland strävade efter att stärka sin självständighet och försvaga kopplingen till Sovjetunionen genom att knyta an till avspänningstendenser initierade av USA och den västtyska östpolitiken. Sverige stod kvar i centrum med bibehållen egen färdriktning.
Mycket vatten har runnit under broarna sedan dess. Sverige och ett självständigt Finland har nu förenats med Danmark och Norge som medlemmar i Nato. Av de fyra staterna är det bara Norge som inte är medlem av EU. De har alla fyra träffat DCA-avtal med USA. Den 6 maj 2025 undertecknade de nordiska försvarsministrarna ett uppdaterat samförståndsavtal (MoU) om det nordiska försvarssamarbetet Nordefco. Avtalet handlar mest om beslutsstruktur och organisation. Som ramar anges att avtalet syftar till att stärka den nordiska regionens avskräckning och försvar, och beredskap att genomföra gemensamma militära operationer som ”komplement” och bidrag till Natos kollektiva försvar. Det understryks i avtalet att det inte är bindande.
Samförståndsavtalet har inte mycket att säga om hur samarbetet konkret ska gestaltas. Avtalet träffas i en tid av stor oro på det säkerhetspolitiska området, där Nato är i gungning, Danmark utsatt för amerikanska hot och det råder permanent ovisshet om vart USA är på väg. Det finns förhoppningar om att de nordiska staterna i detta kinkiga läge ska välja en mer självständig linje baserad på gemensamma intressen av att hålla distans till stormakternas konfrontationer, reducera spänningarna i det nordliga området och rikta in sig på defensiva försvarsansträngningar. Finns det förutsättningar för det?
Av de fyra grannländerna är det bara Finland som har en högst aktningsvärd armé, som dessutom ska växa ytterligare. De övriga tre länderna har inte mycket att komma med förutom ett begränsat hemvärn. Tillsammans disponerar de dock över ett inte föraktligt flygvapen. De marina stridskrafterna är alltjämt tämligen skrala i alla de fyra länderna.
Geopolitiskt sätt drar de fyra grannländerna åt något olika håll. Norrmännen ser med sitt geografiska läge den transatlantiska länken som omistlig och banden till USA som helt avgörande för försvaret av Norge. Norge har att hantera problematiska frågeställningar beträffande Svalbardtrakten (med bland annat Ryssland och Sverige som parter). Baspolitikens restriktioner är under avveckling (utom såvitt avser kärnvapen). Den danska hållningen rimmar med den norska, trots Trumpadministrationens direkta hot mot landet (DCA-avtalet förväntas i en andra omgång bli bekräftat av Folketinget i juni). Finland med sin långa gräns mot Ryssland och sitt imponerande försvar har egentligen ingen annan syn än de norska och danska statsledningarna, men ett stort intresse av relationerna dels till Sverige, dels till de baltiska staterna, Polen och Tyskland. Sverige har inte heller någon markerad avvikande uppfattning beträffande betydelsen av den transatlantiska länken och bandet till USA, och har i brist på försvarsförmåga ingen särskild tyngd i det nordiska sammanhanget vid sidan om relationen till Finland och de baltiska staterna samt intressen kopplade till östersjön och västkusten. Sverige har också som allierad tilldelats rollen som uppmarschområde och transitland. I alla de fyra länderna framförs stark kritik mot Trumpadminstrationens göranden och låtanden, också från officiellt håll. Men över lag håller man fast vid anknytningen till USA och Nato. Det talas dock en hel del om att ta ett större europeiskt och nordiskt ansvar för den egna säkerheten, men utan att göra klart eventuella alternativ eller vilka stater som skulle framstå som ledare i ett sådant sammanhang.
Det försvarspolitiska samarbetet är starkast utvecklat mellan Sverige och Finland. Någon militärallians är det dock inte fråga om. De fyra grannländerna deltar i varandras och andra allierades övningsverksamhet, ofta med amerikansk involvering. Ett exempel på det under senare tid är baseringen av och involveringen i de tunga B52 bombplanens offensiva operationer i Norden i närheten av Kolahalvöns ryska baser. Det finns planer för olika militära samarbeten, bland annat Natos flygvapenkommando i Norge med inriktning mot norr och ett armékommando för Nordeuropa i Finland. Övergripande ligger dock Finland, Norge och Sverige under USA:s Nato-kommando i Norfolk (Virginia).
Det står klart att man från Natos och USA:s sida inte ser positivt på ett självständigt nordiskt försvarssamarbete. Jens Stoltenberg var som alliansens generalsekreterare mycket tydlig med det. Länderna var medlemmar av Nato och de militära resurserna skulle användas i enlighet med Natos kollektiva planering och allokering utifrån kollektivets intressen. Men inom Nato så är det konsensus som gäller och en stat är inte betagen möjligheten att driva en självständig linje.
Om man för åtskilliga decennier sedan möjligen kunde tala om en nordisk balans så är förutsättningarna nu helt annorlunda: de fyra grannländerna är allierade och bilaterala partners till USA; Ryssland är genom kriget med Ukraina försvagat men kanske inte så svagt som det kan te sig; USA skapar osäkerhet om den strategiska inriktningen, relationen till Ryssland och förhållandet till allierade; och konfrontationen mellan Kina och USA spiller över även till Norden har en intensitet som riskerar att skärpas men kan komma att balanseras och stabiliseras. Liksom på den tiden när den nordiska balansen var aktuell får man utgå från att var och en av de fyra grannländerna håller fast vid sin säkerhetspolitiska linje, men kan tänkas ta rimliga hänsyn till ett grannlands intressen.
Att de fyra grannländerna håller fast vid Nato och bandet till USA, de två pelare som man bygger säkerhetspolitiken på, är inte ägnat att förvåna. Som landet nu ligger är det bara Finland som har en reell egen försvarsmässig grund att stå på, men finnarna vill dessutom med tanke på sina historiska erfarenheter av det östra grannlandet ha god marginal gentemot Ryssland. Sverige bör bygga ett eget starkt territorialförsvar som Finland och därigenom bli en självständig kraft att räkna med.
Sverige bör verka för ett självständigt nordiskt försvarssamarbete i och utanför alliansen. Grunden måste vara Sveriges fred och självbestämmanderätt. I den politiken ingår att inte binda oss till att lämna militärt bistånd. Den politiken bör vidare omfatta:
att motverka att spänningarna i närområdet skärps;
att delta i defensivt inriktad övningsverksamhet och annat samarbete av värde för det nationella försvaret;
att delta i inköpssamarbete och andra materielsamarbeten av värde för det nationella försvaret;
att i Natos planerings- och beslutsprocesser verka för nordisk självständighet och prioritering av nationellt försvar; samt
att i förhållande till USA verka för ett samlat nordiskt försvar av den egna suveräniteten och mot spänningshöjande militära operationer och andra skadliga aktiviteter baserade på dca-avtalen.
Med det läge som olika svenska statsledningars politik under decennier försatt oss i kunde manöverutrymmet vara bättre. Men det är där vi står och har att göra det bästa av saken.