Försvars- och säkerhetspolitiska experter har länge förlöjligat anhängare av ett svenskt invasionsförsvar som nostalgiker. Rysslands storskaliga militära invasion av Ukraina visar med oönskad tydlighet, hur fel dessa experter har haft. Man kan bomba ett land sönder och samman, men man kan inte erövra det utan att invadera det.
Däri har den angripne en fördel, eftersom han känner terrängen. Soldaterna på marken kan tala med och få hjälp av civilbefolkningen, de vet var de ska ta skydd och överraska fienden. De kan också påkalla skydd utifrån i nödtvunget självförsvar. Angriparen har bara sig själv att lita till och, om han kan uppbringa dem, ett mindre antal kollaboratörer.
Hela det strategiska synfältet borde, främst för insats- och tröskelförsvarets ivrigaste förkämpar, ha fått nya dimensioner. De som har värnat mark- och territorialförsvar som basen för kamphandlingar har förstärkt sina positioner. Det kan inte betyda, att en reflexmässig återgång till traditionell organisering av stridskrafterna är påfordrad. Ny militär teknik och nya lösningar på stridsuppgifter har tillkommit. Vad som inte har tillförts – i nöjaktig utsträckning – är soldater.
Det är soldater som hanterar vapen. De måste övas i uthållighet men också i samhällsanda. Pennfäktare är det mindre behov av, när kriget väl är ett faktum. Den svenska befolkningen är på det hela taget välutbildad och vältränad; den inrymmer olika slags spetskompetens; där förekommer inga allvarliga interna fejder, som kunde stå i vägen för en enad front. Nytillströmningen till hemvärn och lottakårer pekar entydigt på en utbredd försvarsvilja.
Miniförsvarets anhängare har måst slå till reträtt. Ty det är inte mängder av akademiskt examinerade skrivbordsofficerare som framförallt behövs i krigsorganisationen eller i totalförsvarets andra delar. Det är yrkesmän av annat slag, som kan bistå varandra i knepiga situationer. Den kritiska massan av dessa kan aldrig bli för stor. Vi måste beväpna oss!
Sajten alliansfriheten.se har från starten varit glasklar på denna punkt. Vi, utgivare, har argumenterat för folkarmén, och det är inget hastigt påkommet. Vi har yrkat på väsentliga ekonomiska förstärkningar i försvarsbudgeten, större än vad riksdagspolitikerna har varit beredda till. Om detta börjar nu samsyn råda i rikspolitiken, men alltjämt återstår problemet med den allmänna värnpliktens återinförande att lösa. Det är tämligen bråttom.