Vi lever i experternas tidevarv. Strindberg kallade dem entreprenörer – personer som hägnade in ett kunskapsområde och såg till att inga obehöriga beträdde detta. ”Pundits” kallas de i utlandet: förståsigpåare. De uttalar sig i kraft av sin ställning, inte efter företagna undersökningar. I den säkerhets- och utrikespolitiska debatten är de en växande skara som har ingått en opinionsmässig kartell. De är så gott som alltid överens med varandra.
Verkligt sakkunniga är nästan aldrig överens med varandra. De anlägger olika perspektiv på ett och samma kunskapsproblem, de värderar fynd och resultat på olika sätt. De ifrågasätter. De är vassa i polemiken utan att bli gaphalsar. De upprättar inga tillträdesspärrar och besitter i allmänhet akademisk eminens.
Expertväldet däremot tenderar att bli en profession i sig självt. Medlemmarnas sakkompetens brukar ligga på mellannivå, de stödjer sig i regel på vad andra experter redan har sagt – det vill säga de lämnar inga originella bidrag till en frågas belysning och besvarande – och är därmed uteslutna från konkurrens på den allra högsta nivån av vetande. De besitter ”expertkompetens”, ungefär som ledare av skilda slag besitter ”ledningskompetens.”
Således kan experten egentligen aldrig motsägas. Han eller hon är legitimerad på sitt respektive fält, därmed oantastbar. Ingen synar deras forskningsresultat, om det finns några. I sällsynta fall uppdagas fusk och oredlighet. Men eftersom professionen befinner sig i tillväxt, riskeras ändå ingen brist på experter. Den som inte vill vara legitimerad expert, utan önskar tränga djupare in i en frågeställning, där svaren inte på förhand är givna, betraktas som kuf., ett svårartat fenomen.
Experten har också undanträngt den intellektuelle, som för sitt uppehälle måste ägna sig åt populärkultur och underhållningslitteratur och bli en expert på aparta kulturyttringar av diverse slag. En del väljer att bli kolumnister och yttrar sig om företeelser, som de har enbart ringa eller ingen alls kännedom om. Allt är viktigt som de anser vara viktigt för dem själva. En modern form av solipsism. Den kan inte heller motsägas.
Det pågående rabaldret om föregivna kopplingar mellan den ryska staten och Donald Trumps presidentvalskampanj 2016 (se Erik Berglins artikel i Svenska Dagbladet 26/11) tycks blottlägga, hur grund – för att inte säga grundlös – den officiösa expertisen kan vara. Även svenska Rysslandspundits styrs av en framtagen dagordning (ofta framtagen av dem själva), som får dem att bortse från komplexiteter, osäkerheter, och ibland ty sig till rena stolligheter.
Ideologiproducerande tankesmedjor ( se t ex Stratcom om Kinas inflytande i Sverige) och hybridartade forskningsinstitutioner har längre levt gott, sedan universiteten degraderats till rena massutbildningsanstalter och arbetsmarknadsaktörer. Det reella behovet av experter synes groteskt överdrivet. Så fort man lyssnar till en, bör man se efter vad man har skrivit i sitt testamente.