Christer Karphammar, rådman i Vänersborgs tingsrätt, hamnar vid en lunch i ett Rotarymöte i Borås 1996 bredvid överste Mats Ekeroth, som var i färd med att sätta upp en bataljon, BA07, för tjänstgöring i Bosnien Hercegovina.
Karphammar anlitades som bataljonens juridiska rådgivare med majors grad (han hade blivit furir 1967: ”en riktig stridis”). Uppdraget innebar bland annat att besluta om interna disciplinärenden. I Bosnien Hercegovina fanns 60 000 soldater i den internationella IFOR-styrkan under Natos ledning. Där ingick den svenska bataljonen tillsammans med andra nordiska länder och Polen (NORPOL-brigaden), ryssar och turkar i en division om cirka 20 000 soldater, ledd av USA, vilken opererade under ett FN-mandat från den 20 december 1995 till den 20 december 1996 under kodnamn Operation Joint Endeavour, för att implementera de militära delarna av The General Framework Agreement for Peace (GFAP) i Bosnien och Hercegovina.
Karphammar kom senare att verka i Kroatien 1997–1999 och därefter i Kosovo och Serbien. Han har nu skrivit om sina upplevelser i boken Domare i laglösa länder (Bokförlaget Norlén & Slottner 2019).
Boken ger inblickar i Natos problem med ordergivning. Kosovo styrdes som ett FN-protektorat genom United Nations Mission in Kosovo (UNMIK). FN:s generalsekreterare Kofi Annan hade utsett fransmannen Bernard Kouchner som högste chef, att ”jämföras med en president med långtgående befogenheter”. Samtidigt hade Nato ockuperat Kosovo, genom Kosovo Force (KFOR). Sverige bidrog med 850 man. Den brittiske generalen Michael Jackson, misstänkt för krigsförbrytelser under ”Bloody Sunday”-massakern på Irland 1972, var högste ledare. Jackson kom att utmärka sig i Kosovo genom att vägra lyda Natos högste chefs, den amerikanske generalen Wesley Clarks order om att anfalla och fördriva ett ryskt kompani på Pristinas flygplats, trots att ryssarna ingick i KFOR:s invasion av Kosovo. Jacksons motiv var att han inte tänkte starta ett tredje världskrig. USA:s president Clinton sparkade general Clark.
I Kosovo rådde kaos, knappt tillstymmelse till en statsbildning, vilket målande beskrivs i boken. Lika klargörande redogörs för övergrepp från medlemmarna i Kosovos före detta befrielsearmé (UCK) på den serbiska befolkningen. Men när Lennart Myhlback, tjänstledig generaldirektör för Svenska Räddningsverket, som kommit att bli närmast en landshövding i Prizren, ett distrikt i Kosovo, lovprisade UCK:s förre ledare Rexha, vid dennes begravning, såg författaren Myhlback som ”ryggradslös”. Den kända före detta ”riksrevisorn” i Sverige, Inga-Britta Ahlenius, som kom att verka som generalrevisor i Kosovo, instämde. Karphammar och Ahlenius kom senare att häpna, då Carl Bildt inte tog någon notis om deras illavarslande information om läget i Kosovo. Bildt ”ville uppenbarligen ha bilden av att Kosovo utvecklats så positivt att Sverige inom kort kunde erkänna det som en självständig stat”. Författaren är vidare inte nådig mot Carl Tham, som ledde en av FN utsedd Kosovo-kommission. Under ett ”fyllesnack” hade nämligen Tham utlovat att Sverige skulle erkänna Kosovo som självständig stat. ”Jag skämdes över min landsmans agerande”, erkänner författaren.
Det kan tilläggas dels att Kosovo inte är medlem i FN och inte har formella relationer till EU, dels att Natos bombangrepp mot Jugoslavien skedde utan mandat från FN:s säkerhetsråd, vilket bland andra Sveriges tidigare statsminister Ingvar Carlsson påpekat. Även Carl Bildt var faktiskt starkt kritisk mot angreppet.
Christer Karphammars beskriver hur Natos och framför allt USA:s (med sina 7 000 man i KFOR) agerande på marken höll på att ta kål på honom. En amerikansk soldat som hade mördat blev förflyttad istället för straffad. ”Allt tal om ädla syften, rättvisa och mänskliga rättigheter stod mig upp i halsen.” Men författaren hade i unga år läst filosofen Edmund Burke (”Det enda ondskan behöver för att segra är att det goda ingenting gör”), så han fortsatte en tid till. Och han fick erfara hur man rekryterade nämndemän i Kosovo, trots att aspiranterna uppgav att alla serber och zigenare var krigsförbrytare. Som domare – den ende som utsetts av FN:s säkerhetsråd – blev han regelbundet överröstad av dessa rasistiska nämndemän. Rättsväsendet var ett skämt. ”Kosovo hade blivit ett halvkriminellt protektorat under FN och NATO.” Karphammar noterar att han var en domare ”utan maktbefogenheter att fullgöra min domargärning”. USA gjorde som man ville.
Boken är välskriven och mycket personlig. Författaren väjer inte för att skildra de psykiska problem som uppkom i hans strävan efter rättvisa.