I lördagens Dagens Nyheter (18/8) blir vi upplysta om hur riksdagspartierna ser på frågan om Sverige ska gå med i Nato.
Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna vill att så sker (utan folkomröstning?) Centerpartiet vacklar, vilket dock inte framgår i DN, och har lovat en folkomröstning om (S) inte ändrar inställning. Man håller fast vid kravet på en bred enighet om kursen ska läggas om. Övriga partier är av motsatt uppfattning.
Kenneth Forslund (S) anger: ”Nej. Det skulle inte stärka vår säkerhet och skulle rita om hela den säkerhetspolitiska kartan för Europa. Om Nato fick en lång direkt gräns mot Ryssland skulle Ryssland se sig tvunget att öka sin närvaro där.” Och Markus Wiechel (SD): ”Nej. Det riskerar att dra in oss i konflikter vi inte har med att göra. Sverige bör i stället rusta upp vårt eget försvar och ingå ett försvarspolitiskt förbund med Finland.”
Moderaternas, Kristdemokraternas, Centerpartiets och Liberalernas ställningstagande, att Sverige ska överge en mer än 200-årig alliansfrihet, som upprätthållits under två världskrig och under det kalla kriget, måste förstås så, att de tror sig se indikationer på att Ryssland förbereder ett anfall mot Väst, varvid Sverige och Finland skulle per automatik bli indragna.
På denna sajt har under tre års tid publicerats inlägg som visar på att något sådant hot inte finns.
Två av de mest framstående kännarna av Ryssland har i år utgivit sina memoarer. Den ene är senator John McCain III, amerikansk politiker (republikan) och tidigare stridsflygare och officer i amerikanska flottan. Han är ledamot av USA:s senat för Arizona sedan 1987 och utsågs till det republikanska partiets kandidat i presidentvalet 2008. Detta val förlorade han mot Barack Obama. Hans bok har titeln The Restless Wave. Good Times, Just Causes, Great Fights, and Other Appreciations ( Simon & Schuster 2018). McCain är en ”hök” som till exempel ville sända ytterligare 100 000 amerikanska soldater till kriget i Irak 2003. Den andre är Michael McFaul med From Cold War to Hot Peace. An American Ambassador in Putin’s Russia (Houghton Mifflin Harcourt 2018). McFaul är professor vid Stanford och ansluten till Hoover Institution. Han var under fem år president Obamas expert på Ryssland och 2012–14 USA:s ambassadör i Moskva. ”One of America’s finest scholars of Russian politics”, påpekar Condoleezza Rice, tidigare utrikesminister hos George W. Bush (2005–2009).
I sin bok skildrar McFaul USA:s och Rysslands relationer under de senaste trettio åren och även hur han under långa tider bott och forskat i Ryssland. Han redogör bland annat för sina kontakter med många politiska motståndare till Vladimir Putin. Men det intressanta i detta sammanhang är att, förutom att han tycker mycket illa om den senare, det inte finns minsta antydan i boken om att Vladimir Putin skulle vara beredd att starta ett anfall mot Väst, ett anfall som skulle innebära ett nytt världskrig. Som framgår av en artikel i senaste numret av Foreign Affairs (“Why Putin’s Approval Ratings Are Declining Sharply And What It Means for Russia’s Political Future”) är dennes intressen mer av inrikespolitisk karaktär.
Vad har då en hök som senator John McCain att säga om en eventuell krigsrisk? Av memoarerna framgår att han hatar Putin, men han framhåller också: ”Russia’s future, its economy and stability, is bleak. And while he [Putin] has an immense nuclear arsenal and modern armed forces, he’s not using them to attack the West frontally.” (min kursiv) En annan sak är att han varnar för att Ryssland försöker påverka olika staters inrikespolitik, men det har ju ingenting med Nato att göra.
Moderaternas, Kristdemokraternas och Liberalernas ställningstagande vilar på en rädsla för upplysning. Under valdebatterna bör de sakligt angripas för denna ljusskygghet.