Svensk neutralitetspolitik, Mats Björkenfeldt

Per Ahlin är jur. dr och forskare i folkrätt. Han disputerade 1993 på en avhandling om folkrättens roll i svensk säkerhetspolitik. I över 20 år har han arbetat på Dagens Nyheter, bland annat som reporter och som utrikesredaktör på ledarredaktionen. I dagarna har han givit ut boken Efter neutralitetspolitiken. Folkrätten i svensk säkerhetspolitik 1993–2017 (Jure 2018).

På sin hemsida klargör han syftet med boken: ”Mycket har hänt på drygt 20 år. Neutralitetspolitiken är övergiven, Sverige är medlem i EU och nya hot mot länders säkerhet har uppstått. Det finns fler exempel. Den huvudsakliga frågeställningen i projektet är om svensk tolkning av folkrätten ändrats i takt med att världen gjort det, och i så fall på vilket sätt. Centrala ämnen för studien är Sveriges syn på självförsvarsrätten, på den kollektiva säkerheten och på behovet av en stark rättsordning för att skydda en liten stat.”

Boken börjar inte lovande. Mot bakgrund av att vissa stormakter ser en strikt tillämpning av artiklarna 2:4 och 51 i FN-stadgan som ett hinder för sin makt­utövning, anger Ahlin överraskande på sidan 14, att det ”kan inte ligga i svenskt intresse att värna om en norm som andra upplever som obsolet, det kan inte heller ligga i svenskt intresse att med hjälp av en rigid normtolkning förhindra en för Sverige i grunden positiv rättsutveckling”. Han hänvisar till den engelska folkrätts­juristen Christine Gray i en bok från 2004, för att antyda att FN-stadgan bör tolkas dynamiskt. Hon har dock kommit ut med en senare upplaga av boken och så sent som 2014 skrivit ett kapitel om ”The Use of Force and the Inter­national Legal Order” i boken International Law (red. Malcolm Evans, 2014; 4:e uppl.), där hon klargör motsätt­ningen mellan dem som förespråkar en dynamisk tolkning och dem som överty­gande förespråkar en strikt tillämpning av dessa artiklar i FN-stadgan, utan att hon själv verkar ta ställning.

För övrigt saknas i Ahlins litteraturlista hänvisningar till grundläggande arbeten av Olivier Corten (The Law Against War, 2012, och Le droit contre la guerre, 2014), Tom Ruys (”Armed Attack” and Article 51 of the UN Charter, 2010), The Oxford Handbook of the Use of Force in International Law (2015) samt Malcolm L. Shaw, International Law (2017; 7:e uppl.), som före detta domaren i Internationella domstolen i Haag Bruno Simma har kallat ”an outstanding treatise”.

På sidan 15 slår Ahlin fast att neutralitetspolitiken är död. Vad menas? Hur dog den efter 200 år? Gäller inte längre vad Daniel Viklund skrev i boken Neutra­litetsdebatten (1989, s. 237 f.): ”För svensken överlag kan neutraliteten kallas landets och folkets största framgång – i alla händelser någonting som det inte finns minsta anledning att tvista om.”

Ahlins grund för dödförklaringen är en ”militär solidaritetsklausul” i EU:s Lissabonfördrag.  Detta är inte korrekt. Som vi tidigare har påpekat på denna sajt har denna klausul ingen bäring på Sverige. Jean Monnet professor Panos Koutrakos i EU International Relations Law (2015, s. 451 f.), en bok som Ahlin inte hänvisar till, skriver: ”Six EU Member States are not NATO Members, namely Austria, Finland, Sweden, Ireland, Malta and Cyprus …[T]he general tenor of the CSDP [Common Security and Defence Policy, min anm.], ie its inherently limited function, its narrow reach, and the centrality of the Member States whose right to make the fundamental choices about their defence, is not called into doubt [min kurs.].” Professor Ove Bring verkar dock inte hålla med Koutrakos. Ahlin hänvisar till Bring på s. 39, som talar om att klausulen ger ”en rättslig förväntan…denna aktion behöver emellertid inte vara militär”. Brings analys är dock inte korrekt, då det inte finns någon ”rättslig” grund för en eventuell förväntan.

Författaren noterar att i 2016 års utrikesdeklaration märks en tydlig förstärkning av alliansfriheten, men ” [a]lliansfriheten må bestå, rent av ha förstärkts, klart är emellertid att neutralitetspolitiken är död och begraven” (s. 24).  Men poängen med alliansfrihet, bortsett från att den har en avkylande effekt på omvärlden, är ju att den möjliggör ett suveränt val (”handlingsfrihet”, enligt försvarsminister Hultqvist, s. 29, n 48) om neutralitet i händelse av krig. Så dödförklaringen är något förhastad.

På sidan 40 påstår författaren att i den svenska solidaritetsförklaringen ”talas […] om att Sverige både ska kunna ge och ta emot militärt stöd. Sverige har i detta avseende gått längre än något annat land”. Här bör dock uppmärksammas att en enhällig riksdag påpekade 2009 att ”Sverige kommer inte att förhålla sig passivt om en katastrof eller ett angrepp skulle drabba ett annat medlemsland eller nordiskt land. Vi förväntar oss att dessa länder agerar på samma sätt om Sverige drabbas. Sverige ska därför kunna såväl ge som ta emot militärt stöd”. I för­svars­departementets rapport från Utredningen om Sveriges internationella försvarspolitiska samarbete (Fö 2013:B) kallas den för ett svenskt ”åtagande”. Men att åta sig något innebär, enligt Svensk ordbok (2009), att ta på sig ansvaret för (utförandet av) viss uppgift. Någon uppgift anges dock inte i förklaringen. Ahlin har således missförstått solidaritetsförklaringen, då den inte är något åta­gande.

I kapitel 8 konstaterar Ahlin att frågan om humanitär intervention alltjämt är omtvistad. Jämför här Olivier Corten (2012, s. 495–549), som klargör att det är i strid med folkrätten, att enskilda stater, bortsett från självförsvarsrätten enigt artikel 51 i FN-stadgan, agerar med våld utan mandat från FN:s säkerhetsråd. Ahlin framför sin något bisarra åsikt på sidan 161, att det ”hade rimligen legat i Sveriges intresse att utveckla fasta, legala kriterier för en humanitär intervention i lägen där säkerhetsrådet är passivt”. Men det skulle innebära ett upphävande av FN-stadgans våldsförbud, vilket inte kan tjäna Sverige eller freden. Ahlin verkar förespråka en återgång till tiden före FN-stadgan!

Shaw, International Law, 2017

Shaw, International Law (s. 880 f.), framhåller: ”It has sometimes been argued that intervention in order to protect the lives of persons situated within a particular state and not necessarily nationals of the intervening state is permissible in strictly defined situations. This has some support in pre-Charter law and it may very well have been the case that in the nineteenth century such intervention was accepted under international law. However, it is difficult to reconcile today with article 2 (4) of the Charter unless one either adopts a rather artificial definition of the ’territorial integrity’ criterion in order to permit temporary violations or posits the establishment of the right in customary law. Practice has also been in general unfavourable to the concept, primarily because it might be used to justify interventions by more forceful states into the territories of weaker states. ”

 

Per Ahlins bok är en klar besvikelse.