Vem har efterfrågat värdlandsavtalet?

Det så kallade värdlandsavtalet beskrivs av anhängarna som en ren teknikalitet, och när förre utrikesministern Carl Bildt nyligen utfrågades i konstitutionsutskottet om vägen dit (och varför utrikesnämnden inte informerades av regeringen Reinfeldt om undertecknandet) hänvisade han just till detta argument. Men om avtalet är en sådan struntsak, har man svårt att förstå varför så mycket politiskt kapital investeras i att få det igenom och varför kritiker (som kan ha fel i sak) måste svartmålas, såsom skett från den nuvarande regeringens sida.

Märkligt alls är det inte att det finns en oro inom befolkningen (och inom de regerande partiernas läger) för att en sådan här formalisering av Sveriges relationer till Nato kan innebära inskränkningar i och låsningar av den svenska säkerhetspolitiska handlingsfriheten. Försvarsminister Peter Hultqvist har sagt att avtalets bestämmelser kommer att utlösas endast om det finns en inbjudan från Sveriges regering. Är det verkligen så säkert? Från Nato-håll har man flera gånger uttryckt en förväntan om att avtalet ska tas i bruk, vilket gör själva dess existens till någonting mer än en petitess.

Nyligen var alliansens operative chef, den tjeckiske generalen Petr Pavel på besök i Sverige. Han slog an samma sträng som tidigare Hultqvist och menade att motståndet mot värdlandsavtalet var uttryck för ”skrämselpropaganda”.  Det råder inget tvivel om att det har förekommit överdrifter på den kanten. Nato besitter till exempel inga egna kärnvapen, men om alliansen sätter sin fot på svensk mark, riskerar vi onekligen att bli måltavla för en kärnvapenmakt som ser Nato som fientligt och aggressivt, under det att Nato replikerar med samma signaler och förbehåller sig förstaslagsrätten. Med värdlandsavtalet i ryggen blir det svårt för Sverige att verka förtroendeskapande i vårt lands närområde. Vi riskerar att bli en osjälvständig bricka i spelet.

Vissa anhängare av avtalet menar att vi är det i alla fall; små stater lyssnar man inte på, de får ta det bästa som bjuds. Detta är uppgivenhet. En artikel i senaste numret av den socialdemokratiska idétidskriften Tiden av Bo Eriksson andas just sådan defaitism. Samtidigt utdelar författaren rallarsvingar mot den ”fredsegoism” som han anser existera, inte minst inom det socialdemokratiska partiet, och rekommenderar omedelbar Nato-anslutning. En del av sina meningsmotståndare kallar han KGB-agenter, och han – en före detta pressekreterare i ett statsdepartement! – drar sig inte för att defamera Östen Undéns konsekventa neutralism genom en enda vittnesuppgift, tillhandahållen långt i efterhand och därmed osäker.  Här talar förvisso en riktig aktivist. Peter Hultqvist hör dock inte till de uppgivnas skara; inte heller har han gjort sig känd som aktivist. När det gäller värdlandsavtalet, som han fick i knäet vid senaste regeringsskifte, har han velat lugna sina opponenter genom de återkommande försäkringarna om svensk inbjudan som absolut villkor. Hos general Pavel låter det inte riktigt så: ”Oavsett vad som efterfrågas av Sverige ska det godkännas av den svenska regeringen”, förklarar han. Vem efterfrågar vad av vem? Om en vänligt sinnad person kommer och hälsar på, är det mycket som ska till för att den som får besök stänger dörren för någon som säger sig behöva nattkvarter.

Detta är den uppenbara nackdelen med värdlandsavtalet: att den försätter Sverige i en position av svaghet och potentiell eftergivenhet. (Under andra världskriget förekom också eftergivenhet från Sveriges sida gentemot en stormakt; men denna var inte avtalsreglerad, den sköttes ad hoc.) Avtalet, som riksdagen strax ska ta ställning till, innebär ofrånkomligen ett generellt välkomnande. Men välkomnandet är bara delvis självvalt. Ty Sverige är inte det enda land som militäralliansen ingår likartade avtal med, och därför krävs det ingen utstuderad siarförmåga för att sluta sig till vem som har efterfrågat det! Den tjeckiske generalen tycks rentav ha bestämt platserna för sina framtida besök hos oss: ”Gotland ser han som kärnan i det svenska försvaret med stor betydelse även för Nato”, säger Pavel enligt Svenska Dagbladets reporter.

Sådana uttalanden leder oundvikligen till att misstron mellan motståndarlägren trappas upp. Vad som behövs idag är raka motsatsen, en uppfattning som den liberale publicisten Teo Sommer nyligen gav uttryck för i en artikel som vi har refererat till här på sajten. Bland annat därför är värdlandsavtalet en riktigt dålig idé.