Förenta staterna var en ockupationsmakt i Afghanistan; Sverige var också en ockupationsmakt. De bedrev båda – liksom alla därvarande, oinbjudna – aggression.
En ockupationsmakt kan aldrig vinna ett krig. Den måste bort, som tyskarna i Norge 1945. De som vinner ett krig, som de allierade 1945, kan ockupera med framgång: omskola, hjärntvätta de besegrade. Sedan dra sig tillbaka, med hedern i behåll.
En motståndsrörelse uppstår, när landets reguljära väpnade styrkor har misslyckats i sitt försvar av befolkningen. Den är en gerilla och har en bred bas men behöver inte vara demokratiskt uppbyggd.
Ockupanten inser sällan, att den angripne har alla fördelar: terrängen, befolkningen, tiden. Ockupation kostar mer än uppror; angrepp är dyrare än försvar.
Befrielser är ofta grymma, men ockupanten är den grymmare och förorsakar långt fler offer än den som sätter sig till motvärn, främst bland icke-stridande.
Ockupanten demoraliseras, medan den angripne stärker sin moral. Den som ockuperar ett land har mycket att förklara men har nästan aldrig något att anföra till sitt försvar. Vissa angripare avstår från ockupation, som Sovjetunionen efter fortsättningskriget i Finland, därför att den hade blivit dem en börda.
Den som ockuperar ett annat land behöver övertyga sina medborgare om det rättfärdiga i dådet; de angripna måste inte övertyga sig själva, eftersom alla är angripna. Quislingar finns, men de utgör alltid ett försumbart mindretal.
När ockupationen är överstånden, måste befriarna visa återhållsamhet. De har allt att vinna på detta, alla människors sympati. Övergrepp ska stävjas. Generositet premieras.
Ockupanterna, som angrep utan grundad anledning, måste gå till rätta med sig själva. Omskolning förestår. Så är det nu i Sverige.