Texter

Efter Rysslands folkrättsstridiga agerande mot Ukraina har en strid ström av skrifter utkommit som behandlar olika aspekter av detta.

Peter Johanssons bok Ukraina i historien (Carlssons, 2015) ger oss en bred skildring av dåtid och nutid. Han påminner om de ”de gröna människorna” (”dvs de okända män från planeten Mars”) som plötsligt dök upp på Simferopols gator senhösten 2013, varvid Putin hävdade att han inte skickat dem och att ”militäruniformer kan köpas på vilken bazar som helst”, och jämför med Rysslands militära operationer på ukrainsk mark i december 1918, då Rådsrysslands utrikeskommissarie Georgij Tjiterin hävdade att Ryssland inte var inblandat utan att det var inhemska ukrainska trupper som stod under befäl av den ”fullständigt oberoende” ukrainska regeringen med säte i Charkiv.

Läs mer

Folkuppbåd, soldatutskrivning, militärt indelningsverk – det är, i kronologisk ordning, de dominerande metoderna för den svenska krigsmaktens ”personalförsörjning”, fram till den allmänna värnpliktens generella genomförande vid sekelskiftet 1900. Då blev det gamla beväringsinstitutet – det vill säga det obligatoriska uttaget av manskap för vapenövningar, med kraftigt utvidgad tjänstgöring – stommen i den svenska armén. Indelta soldater fick övergå till annan verksamhet.

Läs mer

Det är något som inte stämmer.

I en debattartikel förespråkar två företrädare för Kristdemokraterna, Mikael Oscarsson och Lars Adaktusson, ett ”svenskt närmande till Nato” (”Sverige behöver närma sig Nato”. Hemmets Vän 6 augusti.  Bakgrunden sägs vara att ”kalla kriget har återuppstått” och att på senare år ”spänningen runt Östersjön tilltagit”.

Läs mer

Sveriges försvarsminister Peter Hultqvist vill att en utredning ska ”titta på möjligheterna att komplettera nuvarande personalförsörjning som bygger på professionella med någon form av värnpliktsinslag likt den i Norge”, enligt en artikel i socialdemokratiska Aktuellt i politiken (6/8, nätupplagan). Enligt uppgift i Dagens Nyheter (6/8, nätupplagan) bör ett sådant ”värnpliktsinslag” vara könsneutralt. Däremot utesluter Hultqvist en återgång till allmän värnplikt.Det senare är en trist restriktion. När riksdagen 2009, strax före sommaruppehållet, beslöt att låta värnplikten ”vila i fredstid”, skedde detta med mycket knapp majoritet: 153 mot 150. Socialdemokraterna i opposition motsatte sig det beslutet. De borde inte frångå den hållningen i regeringsställning. Deras väljare har nog inte tänkt sig att de skulle göra det. Vad vi har fått är en yrkesarmé på frivillighetens grund. Den saknar folkförankring.

Utgivarna

1. Artikel 5 i Nordatlantiska fördraget innebär den ”uttalade tanke[n] om att solidariskt, efter var och ens eget bestämmande och förmåga, tillsammans agera när ett eller flera medlemsländer [i Nato] utsätts för ett väpnat angrepp”, som det ordagrant heter i rapporten Säkrare grannskap – osäker värld (Ds 2003:008, kursiv. här), framlagd av Försvarsberedningen, under Håkan Juholts ordförandeskap.

Bakgrunden till resonemanget var terroristattackerna mot mål i USA 11/9 2001 och de krav det inträffade ställde på sammanhållningen inom Atlantpakten. Rapporten konstaterar att ”USA valde att agera på egen hand, dock med stöd av Nato”. (Och med stöd av vissa andra också, får man väl tillägga.)

Läs mer

Regeringen beslutade den 9 juli i år att tillsätta en utredning om Sveriges engagemang i Afghanistan 2002–2014. (Se artikel på denna sajt)

Från flera håll har det under årens lopp krävts en vitbok om Sveriges deltagande i kriget. För att få fram sanningen har kravet varit att en oberoende kommission tillsätts med personer som inte har varit med i besluten om den svenska insatsen.

Kraven på en sådan granskning har förts fram av den socialdemokratiska partikongressen 2013, Svenska Afghanistankommittén och Föreningen Afghanistansolidaritet.

Regeringen valde istället att tillsätta en enmansutredning. Utredaren Tone Tingsgård har varit ledamot av försvarsutskottet (1998–2006) och där haft rollen som vice ordförande. Utredaren har således själv suttit med och beslutat om den svenska militära insatsen.

I en skrivelse till utredaren har 27 kända opinionsbildare och kritiker till Sveriges deltagande i kriget tagit upp en rad frågor som utredningen måste besvara. Det gäller de hemligstämplade uppgifterna om att svenska soldater deltagit i utomrättsligt dödande (”targeted killings”), Sveriges anslutning till USA motståndsbekämpning 2009 så kallad Counter Insurgency (COIN), vilket faller utanför FN-mandatet, de totala kostnaderna för kriget, motiven för Sveriges deltagande i kriget och andra frågor.

Bland undertecknarna finns Thage G Peterson, Maj Britt Theorin, KG Hammar, Anders Ferm och Ulf Bjereld.

Skrivelsen finns att läsa på pdf:  Sanningen om kriget måste fram!

I det militära myller som råder dagen Syrien och Irak är det svårt att se vem som för ögonblicket är vän och fiende, vilka som är the good guys och the bad guys. Turkiet, efterföljarstaten till det imperium som under århundraden härskade över dessa områden, har haft stora svårigheter som granne att bestämma sig för vilken häst som är värd att satsa på och vilka krafter som måste bekämpas.

Nyss slog den turkiska armén till mot Islamiska staten i en hämndattack mot självmordsbombning inne på turkiskt territorium. Men som Bitte Hammargren har påpekat (Svenska Dagbladet 26/7) har Turkiets främsta måltavla sedan en tid tillbaka varit Syrien vars regering den har velat undanröja. Den andra måltavlan har varit regionens kurder, som finns i såväl Turkiet som i Irak och Syrien. Först i tredje hand har IS kommit – en statsbildning in spe vars militära attacker starkt har underlättats av att Turkiet har hållit sin gräns mot Syrien porös och därmed underlättat för de jihadistiska krigarna att förflytta både manskap och utrustning och föra dem i skydd.

Läs mer

Anhängare av svenskt Nato-medlemskap åberopar gärna som argument för anslutning till alliansen en försvarsgaranti som ett medlemskap skulle innebära. Hur förhåller det sig med det argumentet? En prövning av påståendet ger vid handen att det inte är hållbart.

Nato grundades för 66 år sedan i och med undertecknandet av Nordatlantiska fördraget. Organisationen hade enligt fördraget till ändamål att säkra den kollektiva säkerheten i Europa. Alliansens första generalsekreterare, britten Lord Ismay, lär ha sagt att syftet i praktiken var ”att hålla amerikanerna inne, ryssarna ute, tyskarna nere”. Mycket har hänt sedan dess.

Väst vann det kalla kriget. Vad skulle man nu ha Nato till, när fienden Sovjetunionen hade upphört att existera?

Läs mer

Krigsaktivismen har en fundamental svaghet: dess sikte är inställt på att besegra en fiende. Men den viktigaste uppgiften – för en stat, ett folk, en nation – måste vara att få honom att inte anfalla. Och om han har anfallit: att få honom att dra sig tillbaka. Och att dra sig tillbaka på ett sådant sätt att revanschkänslor inte uppstår. Den hedervärda freden.

Är detta en utopi? Militarismens ideologi säger: ja. Men det är ett historiskt faktum, ända sedan de peloponnesiska krigen, att europeiska statsmän har gått in för att den som har förlorat en viktig strid inte också ska förnedras. Man har föredragit försoning framför förnedring. Varför? Därför att det senare skulle leda till ytterligare strider och katastrofer.[1]

Läs mer

VAD NATO-PROPAGANDISTERNA FÖRBISER

I en krönika i Sydsvenskan (26/7), nedan, lyfter Helsingborgs Dagblads tidigare chefredaktör Sven-Åke Olofsson fram ett faktum som ofta förbises i den propaganda som drivs av förespråkare för ett svenskt Nato-medlemskap, nämligen att de nationella försvarskapaciteterna i de flesta europeiska Nato-länderna är allvarligt urgröpta. Alliansen hålls ekonomiskt och militärt under armarna av en enda makt, Förenta staterna, och detta i en ständigt tilltagande utsträckning. Några egna, självständiga stridskrafter förfogar Atlantpakten inte över, och på marken är Nato särskilt svagt.

Läs mer

I Göteborgs-Posten skriver Katarina Tracz en gästkrönika där hon tar uppgifter om ryska övningar till intäkt för att Sverige hotas militärt och att vi därför måste gå med i Nato. Det hon stödjer sig på har inte kommit från några sanningsvittnen.

Uppgifterna i Dagens Nyheter om flera ryska kränkningar av svenskt luftrum som Mikael Holmström gjorde till en alarmistisk artikel desavouerades i samma tidning med en faktaruta där det framgick att under 2014 kränktes svenskt luftrum tolv gånger, varav en gång av Ryssland och vidare: ”Hittills under 2015 har luftrummet kränkts nio gånger, ingen gång av ryskt flyg.”

Läs mer

Professorn i folkrätt Inger Österdahl skriver i Upsala Nya Tidning (19/7) att det faktum att Säkerhetsrådet inte kunde enas om att fördöma Srebrenica som ett folkmord var en moralisk kollaps:

”Inte nog med att FN som hade soldater på plats misslyckades med att förhindra folkmordet i Srebrenica. Nu misslyckas FN också på grund av Rysslands veto med att återupprätta förtroendet för sig självt som pålitlig partner i den världsomspännande kampen mot det grövsta av alla människorättsbrott.”

Läs mer