Liksom Finland under vinterkriget1939-1940 har Ukraina ytterst bara sig självt att lita till när det gäller frågan om fred eller fortsatt krig. Det är en smärtsam prövning för en stat som utsatts för folkrättsvidrig aggression och brutal krigföring med omfattande förstörelse och stora förluster i dödade och skadade, som ökar medan kriget fortsätter. Det är motbjudande för en stat som utsatts för aggression att göra eftergifter, men ibland har nöden ingen lag, och statsledningen i Ukraina har att ta hänsyn till att opinionen i landet för en fredsuppgörelse verkar stärkas.
Många stater har nu synpunkter på hur kriget bör fullföljas och eventuellt avslutas. Det är upp till Ukraina att bedöma vad som ligger i landets nationella intresse. De stater som nu uttalar sig agerar utifrån egna agendor och nationella intressen, inte sällan färgade av inrikes utrikespolitik. Dessa utspel kan partiellt vara förenliga med eller i grunden avvika från Ukrainas intressen. Vad som uttalas momentant kan vara övergående och visa sig sakna uthållighet.
Var USA egentligen står kan nog ingen med säkerhet fastställa. Ett försvagat Ryssland ligger allmänt sett i USA:s intresse. USA har nog med att ta sig an den kinesiska utmanaren. Så mycket har USA säkert lärt av historien att ett tvåfrontskrig bör undvikas till varje pris. Ett neutraliserat Ryssland vid en framtida konfrontation med Kina skulle vara av stort strategiskt värde för USA. Detta kräver i så fall någon sorts uppgörelse med ryssarna. För USA – och för Ryssland – är rimligen frågeställningen om en sådan uppgörelse över huvud taget är möjlig, vad den skulle innebära och i vad mån den skulle vara tillförlitlig. En sådan uppgörelse skulle ha ett pris och i det skulle sannolikt ingå någon sorts uppgörelse om intressesfärer.
Om en ”deal”, för att tala med Trump, bedöms vara utom räckhåll, ligger det nära till hands för USA att söka försvaga Ryssland så långt det bara går, varvid en fortsättning och ”kontrollerad” upptrappning av kriget i Ukraina, i kombination med ekonomiska maktmedel, kan utgöra effektiva redskap. Det kommande stormaktsmötet i Alaska om Ukrainas framtid kommer möjligen att indikera vad USA:s politik går ut på, så långt den nu är utmejslad inom Trumpadministrationen. Men det kan också bli fråga om mer av ett spel för galleriet beroende på att de underliggande motsättningarna är för starka eller i vart fall inte i nuläget kan överbryggas. Till bilden hör naturligtvis att Ryssland litar varken på USA eller Kina, men rimligen vill komma ut ur kriget med bevarad ”respekt” så långt nu detta alls är möjligt.
De europeiska makterna med Tyskland, Frankrike, Storbritannien och Polen i framträdande roller har inte verkat för fred i kriget i Ukraina utan snarast drivit en politik som inneburit att Ryssland ska bekämpas till ”siste ukrainare”. Det är USA som styrt och ställt, medan de europeiska makterna sökt orientera sig och drivit en maximalistisk linje (inga kompromisser för att uppnå fred), samtidigt som man försöker hålla sig väl med USA genom eftergifter och anpassning så väl när det gäller försvarssatsningar som tullar. Mycket talar för att de inte kommer att spela någon större roll i försöken att få till stånd en fred, men att de om en fred förverkligas kan bidra till återuppbyggnaden av Ukraina.
Sverige som småstat har på det hela taget anslutit sig till de europeiska makternas linje.
Sverige som inte har någon del i bakgrunden eller orsakerna till kriget bör inrikta sig på att verka för fred. Det ligger i Sveriges intresse. En fortsättning och möjlig upptrappning av kriget är förenad med oöverblickbara risker och spridningseffekter.