Nya numret av tidskriften Vårt Försvar har som tema civil-militär krigsplanläggning, med flera artiklar som belyser hur det nya totalförsvaret skall byggas upp. Tidskriften innehåller även artiklar om säkerhetsläget, det militära försvaret och hotbilden i vårt närområde.
Jag börjar med att nämna den omfattande artikeln ”Kan det bli krig i Sverige” av professor Inge Jonsson, tidigare rektor för Stockholms universitet. Jonsson lyfter fram Carl Björemans studie av försvarets utveckling under beredskapsåren och det kalla kriget, År av uppgång, år av nedgång (2009). Fram till mitten av 1960-talet genomfördes en stark upprustning, och Jonsson refererar Björemans uppfattning att stärkandet av försvaret var möjligt främst genom medborgarnas stöd. Denna positiva utveckling undergrävdes, enligt Björeman, av att ett helhetsperspektiv saknades med påföljd att försvarsgrenarna suboptimerade, vilket i sin tur ledde till låsningar vid allt dyrbarare vapenprogram. Försvaret kunde då användas till att stödja försvarsindustrin och lokaliseringspolitiken utöver den militära uppgiften.
Jonsson tror inte på svensk neutralitet men är å andra sidan skeptisk till medlemskap i Nato med tanke på Trump och ett oberäkneligt USA.
Upprustningen av totalförsvaret behandlas i fem artiklar.
Elisabeth Bjelke vid Försvarsmakten skriver om planeringen. I slutet av 2015 kom regeringsbeslutet att Sverige skall inleda en totalförsvarsplanering. Försvarsmakten och Myndigheten för Samhällsskydd och Beredskap (MSB) har tillsammans lämnat förslag som nu håller på att genomföras. Den 11 maj i år beslutade regeringen att ytterligare höja ambitionen, och fokus lades på att alla berörda aktörer krigsplaceras. Livsmedel är en viktig förnödenhet, och idag har vi endast 50 procents självförsörjning. De 100 viktigaste förnödenheterna skall listas och prioriteras.
Magnus Dyberg-Ek från MSG beskriver nya hot i form av öppna eller dolda påtryckningar som kan utövas med politiska, psykologiska, ekonomiska och militära medel. Han nämner utökad underrättelseverksamhet, cyberattacker och påverkansoperationer.
En stor del av landets försvar idag är civilt, konstaterar Johan von Knorring vid länsstyrelsen i Uppsala län. Under det kalla kriget var det civila försvaret ett komplement till det militära. Idag skulle förmodligen majoriteten av konflikthandlingarna både riktas mot, och skulle behöva bemötas av, civila myndigheter. Under kalla kriget gällde hotbilden krig eller fred. Idag är det en mer glidande skala, vilket gör att regeringen kan aktivera flera av beredskapslagarna även i fredstid.
Den säkerhetspolitiske analytikern Stefan Ring behandlar det försämrade säkerhetspolitiska läget som har förvärrats av den kraftiga nedrustningen av det svenska försvaret. Detta leder till att vi nu är mer beroende av andra, enligt Ring. Slutsatsen är att Försvarsmakten måste stärkas och totalförsvaret återuppbyggas, och ”det är bråttom!” Något okritiskt ställer sig Ring bakom den på sina håll spridda uppfattningen att Gotlands territorium är centralt för både Ryssland och Nato vid en allvarlig kris.
Generalmajor Berndt Grundevik skriver om Aurora 17. Artikeln tillkom före övningens genomförande. Här kunde man förvänta sig något mer än en ytlig beskrivning. Inget sägs om det kontroversiella deltagandet av USA med stridsvagnar och soldater på svenskt territorium. Felaktigt anges att summan av alla utländska styrkor är 1 000: rätta siffran är 1 500. Av dessa var två tredjedelar, alltså 1 000, amerikanska.
Även Johan Norberg från FOI ger en vinklad bild av en annan storövning, rysk-vitryska Zapad 2017. Både västerländska analytiker och den svenske observatören har konstaterat att övningen handlade om att möta ett angrepp utifrån. Norberg däremot skriver, utan att underbygga sitt påstående, att det handlade om ”förmågan att starta och genomföra storskaliga mellanstatliga krig i alla riktningar”. Norberg har också, utan motivering, godtagit USA:s och Natos uppgifter om att övningen omfattar 100 000 till 150 000 man. Den sansade bedömningen är att det var cirka 13 000.
Professor Stefan Forss, Försvarshögskolan i Finland, gör en detaljerad genomgång av Rysslands satsning på distansvapnen Iskander-missiler (finns placerade i Kaliningradområdet) och kryssningsmissiler.