Anförande vid möte om Afghanistan i Uppsala den 26 oktober arrangerat av Folket i Bild i Uppsala.
Kravet på en oberoende kommission för att granska Sveriges deltagande i kriget i Afghanistan har funnits under flera år.
Då Isaf-insatsen avslutades sista december 2014 hade kraven växt och kom från flera håll – bland annat fanns ett s-kongressbeslut om utredning. Försvarsminister Peter Hultqvist ställde i utsikt att en sådan kommission skulle tillsättas. Förväntningar fanns då på en kommission bestående av oberoende personer från skilda läger som hade allmänhetens förtroende.
Så blev det inte.
Istället utnämnde regeringen Tone Tingsgård till ensamutredare. Det var anmärkningsvärt då utredaren i sin tidigare roll som riksdagsledamot hade suttit i försvarsutskottet och varit med och tagit alla besluten om svenskt militärt deltagande i Afghanistan.
Utredningen presenterades i februari 2017.
En viktig förtjänst hos utredningen var att den gick igenom målen för insatsen som satts upp av regering och riksdag.
Slutsatsen var att inget av de civila målen om kvinnors rättigheter, minskad korruption, rättssäkerhet mm hade uppnåtts. Endast ett mål, att skapa förtroende hos Nato för Sverige som en pålitlig militär partner, uppfylldes.
Det var för övrigt ungefär samma slutsatser som man kommit till i utredningar om kriget i flera länder som deltagit i Isaf, som Tyskland, Danmark och Norge. Det handlade om att visa lojalitet med USA och Nato.
De civila målen var mest till för att man skulle få acceptans för kriget hos allmänheten.
I våra grannländer Danmark och Norge ingick, till skillnad mot i Sverige, oberoende forskare i utredningskommissionerna.
Den svenska utredningen behandlade inte viktiga områden som Sveriges kontakter med USA före beslutet att delta, folkrättsfrågor och frågor om eventuella brott mot humanitär rätt.
Regeringen hade i sina direktiv begränsat utredningen så att sådana frågor inte kom att tas upp.
Mot den bakgrunden tog Föreningen Afghanistansolidaritet beslut att ta fram en egen vitbok. Vitboken har uppdaterats med perioden 2015–2021. Författare är Stefan Lindgren och Lars-Gunnar Liljestrand, båda tidigare ordförande i Föreningen Afghanistansolidaritet.
Tidigare försvarsministern och riksdagens talman Thage G Peterson har skrivit förordet till vitboken.
Vitboken har getts ut i digital form av alliansfriheten.se och finns att ladda ned på den sajten.
Jag skall ta upp några av de områden som regeringens utredning inte behandlade.
- Folkrätten
Den 7 oktober i år var det tjugo år sedan USA startade kriget mot Afghanistan. Amerikanska och brittiska bombplan attackerade mål i hela landet.
USA hänvisade till rätten till självförsvar och fick stöd för det från Natos medlemsstater.
Någon allmän acceptans för den tolkningen fanns dock inte bland majoriteten av FN:s medlemsstater.
Angreppet var ett brott mot FN-stadgans våldsförbud och i de två säkerhetsrådsresolutionerna direkt efter den 11 september (1368 av den 12 september och 1373 av den 28 september) ges inget mandat för USA att intervenera militärt.
Istället slog Säkerhetsrådet fast i resolutionerna att terroristhandlingar skulle bemötas med rättsliga medel som polis, domstolar och andra åtgärder.
- Svenska regeringens kontakter med USA före riksdagsbeslutet att delta i kriget
Riksdagen beslöt den 18 januari 2002 att skicka svensk trupp till Afghanistan att ingå i den nya Isaf-styrkan.
Flera kontakter hade ägt rum mellan Sverige och USA redan i slutet av september 2001.
Två veckor efter den 11 september 2001 skrev försvarsdepartementet i en PM, Svenska militära möjligheter att delta i en koalition mot terrorism?, om planering utifrån att Sverige skulle delta genom militär insats i en global koalition. Nato-standard antas gälla.
I en uppföljande PM från den 9 november samma år förtydligas att insatsen gäller Afghanistan. Förutsättningen är att ”Sverige får en förfrågan att delta i en större, multifunktionell FN-insats i Afghanistan”.
Den 24 oktober 2001 hade försvarsdepartementet erbjudit två enheter experter om vardera 12–13 man från FOI till den amerikanska koalitionen mot terrorism (PM 2001–11–07). Promemorian ställer en rad frågor: finns FN-mandat, kan experterna arbeta inom ramen för ett amerikanskt militärt etablissemang ”i närheten av det nu aktuella insatsområdet”, vilka särskilda avtal fordras?
PM:en avslutades med att amerikanska ambassaden ville träffa departementet den 8 november för att diskutera detta vidare. Protokollet från det mötet är sekretessbelagt och vi vet inte om någon överenskommelse träffades.
När de här diskussionerna och förberedelserna pågick fanns ingen FN-sanktionering av en insats. Det svårt att tänka sig att USA inte redan då hade planerna klara för Bonnavtalet den 6 december 2001 (med beslutet om en afghansk interimsadministration) och intecknade att en övergångsregim skulle sättas upp och inbjuda till intervention.
Så sent som den 20 november talade utrikesminister Anna Lindh otydligt om deltagande i ”en multinationell styrka med FN-välsignelse” och sade att Sverige skulle ställa upp i en FN-styrka.
Tal om FN-styrka kom sedan att i olika former leva kvar under hela kriget.
Inför beslutet i riksdagen talade utrikesministern om ”en mindre säkerhetsstyrka” uppgifterna kunde vara minröjning.
PM Nilsson skrev om det i Dagens Industri den 30 augusti i år att vad Sverige i själva verket förberedde och sedan gjorde var att skicka ut SSG, Särskilda skyddsgruppen, Sveriges motsvarighet till brittiska SAS eller USA:s Delta Force, det vill säga det farligaste specialförbandet Sverige hade. Inget fel i det, menade Nilsson, men allmänhetens uppfattning om Sveriges bidrag till Afghanistan var en helt annan.
Sveriges kontakter med USA under hösten 2001 om en kommande militär insats kvarstår att utreda.
- FN-mandatet
När USA:s intervention var ett faktum gav Säkerhetsrådet den 20 december 2001 ett mandat för den nya styrkan Isaf att stödja interimsregeringen genom att upprätthålla säkerheten i Kabul med omgivningar. En utvidgning av mandatet för Isaf att verka i hela landet gjordes 2003 genom säkerhetsrådsresolution 1510.
Mandatet innebar inget bemyndigande att genomföra ett fullskalekrig mot dem som uppfattades som motståndare.
Det förtydligades av Frankrike som betonade att utöver att allmänt upprätthålla säkerheten skulle Isaf skydda internationell civil personal, särskilt personer som deltar i uppbyggnadsverksamhet och humanitärt arbete.
Detta mandat kom att överskridas och tänjas av USA och Nato då kriget intensifierades och blev ett allmänt krig mot talibaner.
Det återstår att utreda om också Sverige fört kriget på ett sätt som inte täcks av mandatet.
- Brott mot humanitär rätt
År 2008 övergick Isaf till allmän offensiv mot motståndet. Ett fullt genomförande av upprorsbekämpning (counter insurgency, COIN) beslutades. Detta skifte i den militära strategin skedde samtidigt som Isaf-styrkorna kraftigt trappades upp. Den amerikanske presidenten Obama tog 2009 beslut om att sätta in ytterligare 30 000 soldater för den nya upprorsbekämpningen.
En viktig del av COIN var så kallade targeted killings med nattliga räder i afghanska hem för att tillfångata eller döda misstänkta motståndsmän. Targeted killings hade genomförts redan från krigets första dag men nu blev det huvudstrategin. Även svenska Isaf deltog i COIN.
Med targeted killings reses omedelbart frågor kring humanitär rätt. En motståndare kan dödas om man befinner sig i direkt strid med en kombattant. Bara misstankar räcker inte för då kan det handla om utomrättsligt dödande och folkrättsbrott.
Officiellt har varken regeringen eller Försvarsmakten erkänt medverkan i targeted killings. Inte heller fick riksdagen information om COIN utan regeringen beskrev det som ”befolkningscentrerad strategi”.
Föreningen Afghanistansolidaritet begärde svar från Försvarsmakten och fick då beskedet att Sverige också medverkat i targeted killings, dock utan att man uppgav några detaljer.
Schweiziska forskare gjorde en sammanställning av targeted killings 2009–2011 baserad på Isafs egna rapporter.
Där framgår att också i tre av de fyra provinser som låg under svenska Isaf ett 60–70 -tal afghaner dödats i sådana operationer och 130 tillfångatagits.
Från att ha varit omgärdat av sekretess har det nu, när svenska trupper tagits hem, blivit ett plus i den personliga CV:n att man deltagit i targeted killings. I programmet Gäst hos Carina Bergfeldt fick en person som ingått i en svensk specialstyrka berätta om hur hon varit med om en nattlig operation där man likviderade en misstänkt motståndsman.
Misstankarna om svenskt deltagande i utomrättsligt dödande kvarstår att utreda.
- Natos dödslistor
Nato upprättade omfattande listor över personer som på olika grunder antogs vara aktiva motståndsmän eller på annat sätt personer som man önskade eliminera. Der Spiegel rapporterade om Natos hemliga ”dödslistor” som tidningen kommit över genom bland andra visselblåsaren Edward Snowden. Spiegels listor dateras till en tvåårsperiod, 2009 till 2011, det vill säga under den tid då kriget intensifierades med COIN–strategin.
Listorna Joint Prioritized Effects List (JPEL) innehöll 3673 personer klassade i prioritetsordning. Av dessa fördes cirka 700 upp på vad tidningen kallade ”dödslistan” (Nato Todeslist). Personerna på listan var både sådana som utpekades som ledare och medhjälpare (facilitators) till upprorsgrupper och andra personer som droghandlare.
Underlag för listan kom bland annat från uppgifter inlämnade av fjorton stater som ingick i Isaf. Dessa ”14 Eyes” skickade in uppgifter uppfångade från mobilsamtal och på annat sätt till Isafs högkvarter som sedan delade ut listor med prioriterade namn till Isafs regionala befälhavare för verkställande. Sverige var en av de fjorton stater som lämnade uppgifter.
Det återstår att utreda på vilket sätt Sverige har medverkat i upprättandet av dödslistorna och hur de använts.
- Inbjudan till intervention
Då Isaf avslutades sista december 2014 upprättades en ny Nato-ledd styrka, RSM, som hade uppgiften att utbilda, träna och stödja de afghanska regeringsstyrkorna. RSM verkade fram till uttåget den 15 augusti i år då Kabul intogs.
RSM saknade mandat från FN:s säkerhetsråd.
Den svenska regeringen skrev i sina propositioner om deltagande i RSM att styrkan hade en folkrättslig grund därför att den var inbjuden av regeringen i Kabul.
Deltagande i intervention även om inbjudan finns från en regering strider mot FN-stadgan om det gäller att ta ställning för ena parten i en pågående inre konflikt där den inbjudande regeringen inte har kontroll över territoriet. En intervention i ett sådant fall är ett brott mot FN-stadgans artikel 1(2) att folken skall få avgöra sina egna öden. Den strider även mot FN-stadgans artiklar 2(4) och 2(7) som handlar om förbudet att använda våld och förbudet att utifrån påverka en stats inre angelägenheter.
Detta var tillämpligt på Afghanistan då regeringen i Kabul inte hade kontroll över landet och då en form av inbördeskrig pågick.
Det krävs en fullständig genomgång av den folkrättsliga grunden för Sveriges deltagande både i Isaf och i RSM.
- Försök till historieförfalskning
Sedan USA och talibanerna träffade överenskommelsen i Doha den 29 februari 2020 om att alla utländska styrkor skulle lämnat landet den 1 maj 2021 vidhöll regeringen och de borgerliga riksdagspartierna att Sverige inte skall dra tillbaka trupperna för tidigt.
När riksdagen den 9 december 2020 behandlade frågan om fortsatt trupp röstade Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna som tidigare emot.
Regeringen framhävde genom försvarsminister Peter Hultqvist att Sverige måste stanna kvar av lojalitet med de övriga stater som ingår i den Nato-ledda koalitionen RSM:
”Sverige är en liten bidragare i RSM till numerären just nu. Men vårt bidrag kännetecknas av lojalitet och hög professionalism. Sverige är en partner att lita på. Vi spelar roll, vi är med och vi gör skillnad.”
När sedan talibanerna snabbt höll på att ta kontroll över hela landet uttalade sig försvarsministern den 5 augusti på ett annorlunda sätt. Sverige hade nu inget ansvar och kunde inte påverka något:
”Vi är ju en liten nation i det här stora sammanhanget […] och vi kommer att agera på det sätt som övriga gör.”
Försvarsministern nämnde inte USA utan hänvisade till att Sverige deltagit i en insats av ”det internationella samfundet”.
Det är nödvändigt att bemöta försök till ny historiebeskrivning där Sverige inte har något ansvar och där man söker dölja att det från första början varit USA:s krig och att Sverige ställt upp för att visa lojalitet inte för att genomföra någon slags humanitär intervention.