Skribenten Oscar Jonsson skriver på DN:s ledarsida (3/8) om det kommande försvarsbeslutet som regeringen förbereder. Jonsson anser sig ha en klar uppfattning om vad som behövs för ”framtidens försvar”. Hans kolumn i DN är mångbottnad.
Det som är bra hos Jonsson är att han utgår från att Sverige kan forma sitt ”moderna” försvar enligt egna beslut. Det är en riktig utgångspunkt. Det är också en riktig utgångspunkt att det är ”svårt” att ”förlita sig på USA:s stöd”.
Jonsson nämner inte något om Nato och den inverkan medlemskapet i alliansen har på svensk försvarsplanering. Han kommenterar inte hur hans förslag, som handlar om försvaret av Sverige, förhåller sig till att behandla det svenska försvaret som en pusselbit i Natos övergripande planering, där Sverige framför allt blir till ett allierat uppmarschområde, en logistikhub och deltagare i diverse utlandsinsatser under Natos befäl. Han nämner inte heller de hemliga förmågemål som Nato fastställt för svensk del. Den helhjärtade och närmast villkorslösa integrationen i Nato, som för närvarande har starkt stöd i landets politiska och militära ledning, drar åt ett helt annat håll än en politik som är fokuserad på att stärka Sveriges försvar. Jonsson förbigår denna problematik, antingen för att han inte ser någon motsättning mellan sina förslag och den dominerande Natolinjen eller för att han hur som helst vill fixera på vad som är bäst för Sverige. En kommentar hade varit på sin plats, men vi lämnar detta åt sidan.
Ett stort problem med Jonssons text är att han inte utgå från läget i försvaret utan resonerar om sina reformförslag utan att ta hänsyn till de faktiska förhållandena. Han fixerar på vapenteknologiska spörsmål, när det svenska försvarets grundläggande problem är att vi inte har någon aktningsvärd armé. Han redovisar inte heller någon strategi för försvaret av Sverige, vilket får till följd att hans teknikinriktade förslag saknar kontext och resonansbotten.
Jonsson utgår från regeringens åtagande i samband med Natos toppmöte nyligen att spendera 3,5 procent av bnp på det militära försvaret. Enligt honom är det ”avgörande” hur pengarna fördelas för att ”Sverige får rätt sorts försvar”. I det kan man instämma, förutsatt att det inte innebär att Nato ska få det svenska försvaret att bli utformat som alliansen vill ha det utan ett försvar som tjänar Sverige.
Enligt vår uppfattning ska de resurser som tilldelas framför allt satsas på att bygga upp ett territorialförsvar baserat på en välutbildad och välutrustad armé med reserver som kan försvara landet i dess helhet.
Hos Jonsson återfinns inga överväganden om arméns numerär eller strategi. Pengarna ska enligt hans förslag användas för olika vapensystem. Det är, menar Jonsson, ”avgörande”:
”Det kommande försvarsbeslutet måste spegla det vi ser i Ukraina där billigare vapen- och sensorbärare i stora volymer är avgörande.”.
”Vår största utmaning är … att bygga och skaffa mängder med drönare och robotar, och att kunna försvara oss mot sådana, med ett omfattande och kostnadseffektivt luftförsvar.”
”Därför är det avgörande att det kommande försvarsbeslutet lägger grunden för ett försvar som är redo för det moderna kriget. Där är det största behovet inte dyra, högteknologiska projekt som kommer om tio år, utan kostnadseffektiva system som ger en masseffekt snart.”
Vi delar Jonssons uppfattning att satsningen inte ska ske på ”dyra, högteknologiska projekt”. Om den av Jonsson föreslagna inriktningen i övrigt på kommande försvarssatsningar är enlig vår mening följande att säga.
Ukraina har till skillnad mot Sverige en aktningsvärd armé. Det har varit Ukrainas styrka i ett krig där man står emot en fiende som är numerärt överlägsen. Att Ukraina förmår upprätthålla styrkan på armén är en grundläggande förutsättning för att Ukraina ska kunna stå emot och undgå fredsvillkor som närmar sig en kapitulation. Ukraina brottas löpande med frågan om den nödvändiga nyrekryteringen till armén. Att detta är ett svårbemästrat problem för Ukraina efter snart tre och ett halvt år av krig med höga tal av dödade och skadade, och tröttkörda soldater, är givet. Ukraina har inte valt att införa allmän värnplikt.
Sverige har för närvarande ringa förutsättningar att föra ett försvarskrig av det slag Ukraina för. Armén är alldeles för liten. Det är den mest påtagliga erfarenheten för svensk del av kriget i Ukraina. Det är därför nödvändigt att införa och tillämpa genuin allmän värnplikt här i landet.
Jonsson menar att vi bör ställa oss uppgiften att återspegla förhållandena i ett krig mellan andra stater i en kontext som inte är eller behöver vara relevant för vår del. Att utan närmare analys kopiera vad Jonsson menar vara det rysk-ukrainska krigets lärdomar blir bara alltför lätt en mekanisk övning. Valet av och tillgången på vapen, bärare och ammunition är en central faktor och under vissa omständigheter kan felaktiga val och brister i tillgången givetvis vara ytterst farliga faktorer.
Det Jonsson verkar se framför sig är duellstrider med en motståndare, Ryssland. I sådana strider kommer den mindre staten lätt till korta.
Professor Justin Bronk, RUSI, diskuterar i ett inlägg den ukrainska arméns användning av drönare. Han anser att värdet av dessa vapen behöver nyanseras. Som man kunde vänta sig har ryssarna utvecklat ytterst effektiva och ”formidabla” motvapen. ”In most cases, only a small fraction of the huge volumes of drones launched by Ukrainian forces reach their targets, and a still smaller proportion achieve decisive damage when they do.” Han anser att de ukrainska styrkorna har blivit tvungna att göra sig alltmer beroende av drönare på grund av ”personnel, ammunition and traditional equipment shortages”. Och: “Ukraine is still taking heavy casualties and slowly losing ground to Russian assaults despite being a world leader in developing, using and innovating with military UAS.”
Vi är inte tillräckligt kunniga för att fördjupa oss i dessa vapenteknologiska frågor utan understryker att vad Sverige behöver göra är att bygga ett territorialförsvar. Där kan drönarvapnet sedan inordnas i en svensk försvarsstrategi och ges rätt prioritet. För detta har vi, om vi avstår från att ge oss på äventyrligheter, inte den korta tid som Jonsson föreställer sig.
Jonssons kolumn kan läsas här:
Bronks inlägg återfinns här: