Dagens säkerhetspolitiska läget kännetecknas av att Ryssland för andra gången – den första var i München 2007 – satt ned foten beträffande sina säkerhetsintressen, och kräver att USA/Nato drar tillbaka sina framskjutna militära positioner nära Rysslands gränser och ger garantier för att man inte ska använda grannländernas territorier för att angripa Ryssland. Om man med ett ord ska karakterisera den ryska hållningen är det frustration – verklig eller spelad – för att ryska intressen inte beaktas.
Västmakterna är å sin sida ovilliga att ge garantier som undergräver rätten för Nato:s medlems- och partnerländer att själva bestämma om sin säkerhet.
Den största oenigheten råder om Ukraina. Landet uppstod som en ung nationalstat i samband med Sovjetunionens sönderfall 1991 och präglas fortfarande av djupgående etniska och kulturella motsättningar med fokus på förhållandet till Ryssland. För den ryska ledningen är det en hjärtefråga att behålla kontrollen över Krim och därmed av marinbasen i Sevastopol; stödja de flera miljonerna etniska ryssarna i Donbass; och i synnerhet se till att Ukraina inte utvecklas till en fientlig plattform mot Ryssland. Detta står i konflikt med den nuvarande politiska ledningens i Kiev och västukrainarnas strävan att integrera Ukraina i Nato och EU. Läs artikel