”The more we help Mali the more it collapses,” said Marc-Antoine Perouse de Montclos of France’s Institute of Development Research (IRD).
He pointed to a military coup in August that echoed a putsch in 2012, a year before the French arrived.
“The longer we stay the harder it will be to leave,” Perouse de Montclos said, adding: “Beyond the number of (French) dead, the real question is how to withdraw without losing face.”
The Arab Weekly 7 januari
USA har sedan statens grundande år 1776 varit i krig utom under 11 år. Sverige har under nästan lika lång tid sluppit krig tack vare en klok freds- och alliansfrihetspolitik. Redan mot denna bakgrund verkar USA och Sverige vara strange bedfellows. Efter att ha tagit del av utgivarnas senaste inlägg (Är Försvarsmakten att lita på? – BEVARA ALLIANSFRIHETEN) undrar man om försvarsministern och Försvarsmakten är helt historielösa. Jag anbefaller därför ansvariga personer att läsa professor David Vines senaste bok: The United States of War. A Global History of America’s Endless Conflicts, from Columbus to the Islamic State (University of California Press 2020).
USA:s specialstyrkor samverkade under två veckor i november med det svenska försvaret i en rad samtidiga övningar på svenskt territorium till lands, till sjöss och i luftrummet.
Försvarsmaktens personaltidning Försvarets Forum 6:2020 beskriver övningarna under rubriken ”Sve + USA: Tillsammans på östfronten”. Det är således ingen tvekan om vem som är fiende och vem som är vän, och här öppnas för att svenskt territorium och svenska styrkor ska utnyttjas för militär aggression mot annan stat.
Övningarna genomfördes av svenska och amerikanska specialförband och var de mest omfattande gemensamma övningarna någonsin. Utöver specialförbanden inbegrep den även styrkor från alla svenska stridskrafter.
De amerikanska styrkorna har getts en unik kunskap om den svenska skärgården och lärt sig navigera och operera i den med hjälp av den svenska Försvarsmakten. Tydligen var övningen inte den första i sitt slag. Tidningen skriver att de ”amerikanska operatörerna har varit här i Gryts skärgård på den svenska östkusten förr, och lärt sig högfartsnavigering i svensk skärgård, med stöd av svenska specialoperativa enheter.”
Riksdagens sammansatta utrikes- och försvarsutskott har i två betänkanden i år försökt öppna för att Sverige i framtiden skall kunna runda FN:s säkerhetsråd och genomföra militära interventioner i andra länder utan FN-mandat.
Utgivarna: Följande öppna brev har skickats till alla ledamöterna i det sammansatta Utrikes- och Försvarsutskottet
Utrikes-och Försvarsutskottet,
Undertecknade har konstaterat att det sammansatta utskottet i sina betänkanden både inför beslutet om Takuba-insatsen och nu inför förlängningen av Minusma-insatsen felaktigt beskriver en resolution från FN:s generalförsamlings session 2005.
Det gäller principen om så kallad Responsibility to Protect, där Generalförsamlingen var tydlig med att endast beslut i Säkerhetsrådet ger stater rätt att använda militärt våld genom intervention i annan stat.
Vi har påvisat det sammansatta utskottets felaktiga referat av Generalförsamlingens resolution i en artikel i Svenska Dagbladet den 18 juni om Takuba-insatsen ( https://www.svd.se/svensk-insats-i-mali-vilar-pa-skakig-grund) och även kommenterat det senaste betänkandet om förlängningen av Minusma-insatsen där utskottet återigen ger en felaktig beskrivning av FN-resolutionen. (https://www.alliansfriheten.se/insatsen-i-mali-stormakterna-och-folkratten/)
Frågan gäller något så centralt som FN-stadgans våldsförbud som är grunden för hela FN-systemet.
Det är högst anmärkningsvärt att ett svenskt riksdagsutskott vilseleder om denna grundpelare i folkrätten.
Eftersom artikeln i Svenska Dagbladet skickades i somras till var och en i utskottet, kan ingen ledamot hävda att han eller hon inte har förstått vad frågan handlar om.
Vi vill få en förklaring från det sammansatta utskottet om varför den felaktiga beskrivningen av Generalförsamlingens resolution återkommer i betänkandet.
Rolf Andersson Anders Björnsson Lars-Gunnar Liljestrand
Utgivare av alliansfriheten.se
Den 9 december debatterade riksdagen fortsatt svenskt deltagande i FN-insatsen Minusma i Mali.
Sverige har deltagit med militär trupp sedan sex år tillbaka och hela insatsen har pågått i åtta år. Den var från början fredsbevarande under kapitel VI i FN-stadgan, det vill säga med begränsat mandat att använda våld. Senare skärptes mandatet till att gälla insats av alla nödvändiga medel under kapitel VII för att upprätthålla ordningen och återställa stabilitet i landet.
Regeringens proposition om fortsatt deltagande med 220 soldater antogs av riksdagspartierna förutom Sverigedemokraterna som var emot och istället ville istället ha en avveckling av insatsen med ett slutdatum den 31 december 2021.
I de fransktalande länderna i Europa pågår en livlig debatt om militära interventioner som har till syfte att bekämpa terrorismen men istället göder denna. I Sverige och i andra delar av Europa saknas en motsvarande debatt. Utgivarna bad därför Marianne Hirdman att översätta nedan utomordentligt viktiga artikel från franska till svenska.
Utgivarna
Terrorisme : les guerres ne résolvent pas le problème, elles l’aggravent (nouvelobs.com)
Som svar på många inlägg som publicerats på BIBLIOBS uttalar ett fyrtiotal specialister sin övertygelse, baserat på flera studier, att militära interventioner göder terrorismen.
*”Kriget utgör inte ett strategiskt svar på terrorismen.
Utan att vara det enda skälet till den göder kriget det fenomen, som det gör anspråk på att bekämpa.” Sådan är den så kallade ofrivilliga ”brandman-pyroman” tesen, som försvaras av 60 personer, forskare, artister och intellektuella i ett inlägg som publicerats på Obs’ web-sida den 14 november 2020. Denna text, som begär att en offentlig och demokratisk debatt inleds om Frankrikes krig och militära interventioner och av västerländska koalitioner, har delvis nått sitt mål att få igång diskussioner.
Anhängare av ”brandman-pyroman”-tesen framhåller de fall som stöder deras argument: attentaten i Madrid 2004 och i London 2005 efter dessa två länders invasion av Irak; attentat utförda av Islamiska staten i Frankrike och Belgien, sedan dessa länder börjat bomba denna organisation i Irak september 2014, eller vidare de många attentaten mot USA, världens mest interventionistiska land.
Den tillträdande presidenten Joe Biden har i Foreign Affair (March/April 2020) angett sin färdplan vad gäller utrikespolitiken. Han skriver bland annat att “the use of force should be the last resort, not the first. It should be used only to defend U.S. vital interests, when the objective is clear and achievable, and with the informed consent of the American people. It is past time to end the forever wars, which have cost the United States untold blood and treasure. As I have long argued, we should bring the vast majority of our troops home from the wars in Afghanistan and the Middle East and narrowly define our mission as defeating al Qaeda and the Islamic State (or ISIS). We should also end our support for the Saudi-led war in Yemen. We must maintain our focus on counterterrorism, around the world and at home, but staying entrenched in unwinnable conflicts drains our capacity to lead on other issues that require our attention, and it prevents us from rebuilding the other instruments of American power.”
Det värsta hotet mot vår säkerhet är att ett nytt stormaktskrig utbryter i Europa som leder till ett ryskt angrepp på Sverige. Men ett isolerat, oprovocerat ryskt angrepp mot vårt land är inte sannolikt av följande skäl:
Ett ryskt angrepp på Finland är i dagens läge högst osannolikt. Ryska angrepp på de baltiska staterna och Polen är osannolika bland annat eftersom de skyddas av NATO-medlemskap med NATO-förband stationerade på sina territorier. Att Ryssland avsiktligt utan att vara allvarligt hotat skulle anfalla västeuropeiska stater saknar verklighetsförankring. Det vore självmordspolitik av den ryska ledningen och ansatsen har inget stöd i den ryska befolkningen.
Riksdagen behandlade den 9 december regeringens proposition om fortsatt svensk trupp i Afghanistan. (Propositionen har tidigare kommenterats på den här sajten.)
Av riksdagspartierna var det Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet som motsatte sig, medan övriga stödde propositionen. Liksom tidigare, under hela den långa tid som Sverige deltagit i kriget från februari 2002 till idag, framhävde regeringen genom försvarsminister Peter Hultqvist att Sverige måste stanna kvar av lojalitet med de övriga stater som ingår i den Nato-ledda koalitionen RSM:
”Sverige är en liten bidragare i RSM till numerären just nu. Men vårt bidrag kännetecknas av lojalitet och hög professionalism. Sverige är en partner att lita på. Vi spelar roll, vi är med och vi gör skillnad.”
Hultqvist fortsatte med att koppla den svenska insatsen till att vi som tack från USA och Nato kan räkna med stöd om Sverige angrips:
Riksdagen debatterade den 9 december propositionen om fortsatt svensk trupp i Irak. Insatsen har ett tak på 70 man, men idag finns endast två stabsofficerare från Sverige. Neddragningen tidigare i år har enligt regeringen berott på attacker från shiamiliser mot amerikanska baser och på covidsituationen.
Propositionen har tidigare kommenterats på den här sajten.
Av riksdagspartierna var Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet emot fortsatt deltagande. Sverigedemokraterna därför att man främst ville stödja kurderna i norra Irak och Vänsterpartiet på grund av den irakiska militärens angrepp på demonstranter.
Håkan Svenneling från V påpekade att Sverige är utbildar och tränar den irakiska armén. Han hänvisade även till den eskalerande konflikten mellan USA och Iran som i hög grad påverkar Irak. ”Det oansvariga agerandet från USA och Donald Trump att utomrättsligt låta avrätta den iranske generalen Qasem Soleimani har inneburit ökade risker för våra svenska soldater.”