Säkerhetspolitiken och försvaret

Sven Hirdman, tidigare ambassadör i Moskva och statssekreterare i Försvarsdepartementet

Anförande den 10 jan på Folk och freds seminarium.

Målet för vår säkerhetspolitik är att att bidra till fred och avspänning i vår omvärld och hindra att Sverige utsätts för krig.

Ryssland

Det värsta hotet mot vår säkerhet är att ett nytt stormaktskrig utbryter i Europa som leder till ett ryskt angrepp på Sverige.

Läs mer

Folkrätt och alliansfrihet

Lars-Gunnar Liljestrand

Anförande framfört den 10 januari på  seminarium arrangerat av Folk och Fred.

Jag skall ta upp två delar av den svenska säkerhetspolitiken:

  1. Betydelsen av ett starkt nationellt för försvar för alliansfriheten
  2. Vikten att slå vakt om FN-stadgans våldsförbud

 

Staters skyldighet att försvara sig

Sverige är militärt alliansfritt, och svenska regeringar har förbundit sig att värna FN-stadgan.

Det har varit en klok politik då vår alliansfrihet, vår politik för nationellt oberoende samt vårt nationella försvar har en grund i FN-stadgan. FN-systemet bygger på medlemsstaternas rätt till självbestämmande och staternas nationella suveränitet. För att hävda dessa rättigheter ligger det i sakens natur att varje stat måste vara beredd att värna sitt eget territorium mot angrepp. För det fordras ett eget försvar eller att staten gått i allians med annan stat som ger militära garantier.

Sverige skall basera sin självständighet på ett eget nationellt försvar. Svagheten i det svenska försvaret idag utgör det största hotet mot vår alliansfrihet.

Med det allt närmare militära samarbetet med Nato och USA har Sveriges alliansfrihet kommit att ifrågasättas både inom landet och utomlands.

Vi har heller inget territorialförsvar utan ett så kallat tröskelförsvar bestående av JAS, ubåtar och missiler med endast ett mindre antal markförband. Det är ett insatsförsvar som är Nato-anpassat men inte ett försvar för hela Sverige. För det krävs markstyrkor baserade på värnpliktiga. Dagens försvar med yrkessoldater kan aldrig byggas ut för hela territoriet. Vi behöver ett folkförsvar.

Den svenska regeringen beslutar om tillämpningen av värdlandsavtalet med Nato och samförståndsavtalet med USA. Ändå medför avtalen en risk att vi försätts i en situation där USA blir vår skyddsmakt och relationen mellan USA:s krigsmakt och den svenska försvarsmakten blir som mellan hegemon och klientstat. Den som vi låter ”beskydda” oss blir den som bestämmer i kritiska lägen.

Det berömda uttrycket ”Ett land har alltid en armé. Sin egen eller någon annan”, som tillskrivits Mao Tse-tung, äger sin riktighet.

Finland har också ett nära militärt samarbete med USA och Nato och sedan länge en Nato-option, men ingen påstår att Finland inte skulle vara alliansfritt. Finlands starka territorialförsvar byggt på allmän värnplikt respekteras av omvärlden och utgör grunden för landets alliansfrihet.

Läs mer

Inte dags att höja tonen

Anders Björnsson

Vid genomgångar under krigsförbandsövningar och särskilda övningar för befäl på 1980-talet fick man lära sig, att det primära hotet mot Sverige inte längre utgjordes av storskalig invasion över territoriet utan av diversionsattacker, det vill säga handlingar av främmande element som utfördes djupt inifrån vårt land. Man tänkte sig att fientliga krafter hade infiltrerat viktiga samhällsfunktioner och i ett givet ögonblick gjorde dem obrukbara. Därefter kunde motståndaren lätt besätta landet.

Detta var ett årtionde, då det rådde en viss spion- och ubåtshysteri i Sverige. Men vi hade ännu inte gjort oss sårbara genom digitalisering av centrala kommunikationskanaler och beslutsvägar. Och kalla kriget var alltjämt kallt, tack och lov.

Den hotbild som målas upp idag, genom regeringsdokument och statsrådsuttalanden och medial uppskrivning, har vissa likheter med tongångarna för några decennier sedan. Skillnaden är att budskapet nu sprids inte bara som försvarsinformation inom krigsorganisationen utan till en bredare allmänhet och att det har blivit officiell politik. Försvarsminister Peter Hultqvist uttrycker sig i ytterst bestämda ordalag och pricksäkert, några dagar före Folk och Försvars årliga rikskonferens:

”Vi skriver om likvidering av nyckelpersoner för att beskriva hårdheten i hotbilden.”

Han fortsätter:

”Det kan drabba officerare, politiska beslutsfattare, chefer i centrala myndigheter – människor som på olika sätt kan påverka och se till att vi fattar snabba beslut. Det kan också vara människor som angriparen på förhand vet inte kommer att vara beredd[a] att böja sig.”

Hultqvist kallar detta för ”tydliggörande” och ”tidsanpassning”.

Läs mer

Veckans citat

”The more we help Mali the more it collapses,” said Marc-Antoine Perouse de Montclos of France’s Institute of Development Research (IRD).

He pointed to a military coup in August that echoed a putsch in 2012, a year before the French arrived.

“The longer we stay the harder it will be to leave,” Perouse de Montclos said, adding: “Beyond the number of (French) dead, the real question is how to withdraw without losing face.”

The Arab Weekly 7 januari

USA och krigen

Mats Björkenfeldt

USA har sedan statens grundande år 1776 varit i krig utom under 11 år. Sverige har under nästan lika lång tid sluppit krig tack vare en klok freds- och alliansfrihetspolitik. Redan mot denna bakgrund verkar USA och Sverige vara strange bedfellows. Efter att ha tagit del av utgivarnas senaste inlägg (Är Försvarsmakten att lita på? – BEVARA ALLIANSFRIHETEN) undrar man om försvarsministern och Försvarsmakten är helt historielösa. Jag anbefaller därför ansvariga personer att läsa professor David Vines senaste bok: The United States of War. A Global History of America’s Endless Conflicts, from Columbus to the Islamic State (University of California Press 2020).

Läs mer

Är Försvarsmakten att lita på?

Utgivarna

USA:s specialstyrkor samverkade under två veckor i november med det svenska försvaret i en rad samtidiga övningar på svenskt territorium till lands, till sjöss och i luftrummet.

Försvarsmaktens  personaltidning Försvarets Forum 6:2020 beskriver övningarna under rubriken ”Sve + USA: Tillsammans på östfronten”. Det är således ingen tvekan om vem som är fiende och vem som är vän, och här öppnas för att svenskt territorium och svenska styrkor ska utnyttjas för militär aggression mot annan stat.

Övningarna genomfördes av svenska och amerikanska specialförband och var de mest omfattande gemensamma övningarna någonsin. Utöver specialförbanden inbegrep den även styrkor från alla svenska stridskrafter.

De amerikanska styrkorna har getts en unik kunskap om den svenska skärgården och lärt sig navigera och operera i den med hjälp av den svenska Försvarsmakten. Tydligen var övningen inte den första i sitt slag. Tidningen skriver att de ”amerikanska operatörerna har varit här i Gryts skärgård på den svenska östkusten förr, och lärt sig högfartsnavigering i svensk skärgård, med stöd av svenska specialoperativa enheter.”

Läs mer

Öppet brev till Utrikes- och Försvarsutskottet

Utgivarna: Följande öppna brev har skickats till alla ledamöterna i det sammansatta Utrikes- och Försvarsutskottet

Utrikes-och Försvarsutskottet,

Undertecknade har konstaterat att det sammansatta utskottet i sina betänkanden både inför beslutet om Takuba-insatsen och nu inför förlängningen av Minusma-insatsen felaktigt beskriver en resolution från FN:s generalförsamlings session 2005.

Det gäller principen om så kallad Responsibility to Protect, där Generalförsamlingen var tydlig med att endast beslut i Säkerhetsrådet ger stater rätt att använda militärt våld genom intervention i annan stat.

Vi har påvisat det sammansatta utskottets felaktiga referat av Generalförsamlingens resolution i en artikel i Svenska Dagbladet den 18 juni om Takuba-insatsen ( https://www.svd.se/svensk-insats-i-mali-vilar-pa-skakig-grund) och även kommenterat det senaste betänkandet om förlängningen av Minusma-insatsen där utskottet återigen ger en felaktig beskrivning av FN-resolutionen. (https://www.alliansfriheten.se/insatsen-i-mali-stormakterna-och-folkratten/)

Frågan gäller något så centralt som FN-stadgans våldsförbud som är grunden för hela FN-systemet.

Det är högst anmärkningsvärt att ett svenskt riksdagsutskott vilseleder om denna grundpelare i folkrätten.

Eftersom artikeln i Svenska Dagbladet skickades i somras till var och en i utskottet, kan ingen ledamot hävda att han eller hon inte har förstått vad frågan handlar om.

Vi vill få en förklaring från det sammansatta utskottet om varför den felaktiga beskrivningen av Generalförsamlingens resolution återkommer i betänkandet.

Rolf Andersson   Anders Björnsson   Lars-Gunnar Liljestrand

Utgivare av alliansfriheten.se

Insatsen i Mali, stormakterna och folkrätten

Lars-Gunnar Liljestrand

Den 9 december debatterade riksdagen fortsatt svenskt deltagande i FN-insatsen Minusma i Mali.

Sverige har deltagit med militär trupp sedan sex år tillbaka och hela insatsen har pågått i åtta år. Den var från början fredsbevarande under kapitel VI i FN-stadgan, det vill säga med begränsat mandat att använda våld. Senare skärptes mandatet till att gälla insats av alla nödvändiga medel under kapitel VII för att upprätthålla ordningen och återställa stabilitet i landet.

Regeringens proposition om fortsatt deltagande med 220 soldater antogs av riksdagspartierna förutom Sverigedemokraterna som var emot och istället ville istället ha en avveckling av insatsen med ett slutdatum den 31 december 2021.

Läs mer

Terrorismen: Krigen löser inte problemet utan förvärrar det

I de fransktalande länderna i Europa pågår en livlig debatt om militära interventioner som har till syfte att bekämpa terrorismen men istället göder denna. I Sverige och i andra delar av Europa saknas en motsvarande debatt. Utgivarna bad därför Marianne Hirdman att översätta nedan utomordentligt viktiga artikel från franska till svenska.

Utgivarna

Terrorisme : les guerres ne résolvent pas le problème, elles l’aggravent (nouvelobs.com)

Som svar på många inlägg som publicerats på BIBLIOBS uttalar ett fyrtiotal specialister sin övertygelse, baserat på flera studier, att militära interventioner göder terrorismen.

*”Kriget utgör inte ett strategiskt svar på terrorismen.

Utan att vara det enda skälet till den göder kriget det fenomen, som det gör anspråk på att bekämpa.” Sådan är den så kallade ofrivilliga ”brandman-pyroman” tesen, som försvaras av 60 personer, forskare, artister och intellektuella i ett inlägg som publicerats på Obs’ web-sida den 14 november 2020. Denna text, som begär att en offentlig och demokratisk debatt inleds om Frankrikes krig och militära interventioner och av västerländska koalitioner, har delvis nått sitt mål att få igång diskussioner.

Anhängare av ”brandman-pyroman”-tesen framhåller de fall som stöder deras argument: attentaten i Madrid 2004 och i London 2005 efter dessa två länders invasion av Irak; attentat utförda av Islamiska staten i Frankrike och Belgien, sedan dessa länder börjat bomba denna organisation i Irak september 2014, eller vidare de många attentaten mot USA, världens mest interventionistiska land.

Läs mer

Joe Biden och folkrätten

Mats Björkenfeldt

Den tillträdande presidenten Joe Biden har i Foreign Affair (March/April 2020) angett sin färdplan vad gäller utrikespolitiken. Han skriver bland annat att “the use of force should be the last resort, not the first. It should be used only to defend U.S. vital interests, when the objective is clear and achievable, and with the informed consent of the American people. It is past time to end the forever wars, which have cost the United States untold blood and treasure. As I have long argued, we should bring the vast majority of our troops home from the wars in Afghanistan and the Middle East and narrowly define our mission as defeating al Qaeda and the Islamic State (or ISIS). We should also end our support for the Saudi-led war in Yemen. We must maintain our focus on counterterrorism, around the world and at home, but staying entrenched in unwinnable conflicts drains our capacity to lead on other issues that require our attention, and it prevents us from rebuilding the other instruments of American power.”

Läs mer

Svenskt medlemskap i NATO inte vägen framåt

Sven Hirdman, tidigare ambassadör i Moskva och statssekreterare i Försvarsdepartementet och Rolf Ekéus, tidigare ambassadör i Washington och High Commissioner on National Minorities, OSSE.

Det värsta hotet mot vår säkerhet är att ett nytt stormaktskrig utbryter i Europa som leder till ett ryskt angrepp på Sverige. Men ett isolerat, oprovocerat ryskt angrepp mot vårt land är inte sannolikt av följande skäl:

  1. Sverige utgör inte ett strategiskt mål för Ryssland, vårt territorium är inte ryskt irredenta, vilket betyder att Ryssland inte har några historiska territoriella anspråk på Sverige.
  2. Ett ryskt angrepp på Sverige, en stat som är och har varit alliansfri i 200 år, skulle kullkasta den säkerhetspolitiska ordningen i Europa och leda till kraftiga motreaktioner, inte minst från EU:s och NATO:s sida.
  3. Nackdelarna med ett militärt angrepp på Sverige överväger många gånger om fördelarna för Ryssland. Ryssland skulle bli ännu mer ekonomiskt och politiskt isolerat. Det går inte heller att urskilja något som helst stöd eller intresse i Ryssland för sådana anfallsplaner.
  4. Ryssland är inte Sovjetunionen. Det är märkligt att den icke-kommunistiska marknadsekonomiska Ryska Federationen, ledd av president Vladimir Putin, verkar skrämma Sverige mer än den kommunistiska diktaturen Sovjetunionen, ledd av Josef Stalin och hans efterträdare, som erövrat halva Europa.

Ett ryskt angrepp på Finland är i dagens läge högst osannolikt. Ryska angrepp på de baltiska staterna och Polen är osannolika bland annat eftersom de skyddas av NATO-medlemskap med NATO-förband stationerade på sina territorier. Att Ryssland avsiktligt utan att vara allvarligt hotat skulle anfalla västeuropeiska stater saknar verklighetsförankring. Det vore självmordspolitik av den ryska ledningen och ansatsen har inget stöd i den ryska befolkningen.

 

Läs mer