Detta är del IV i raden av våra artiklar om DCA-avtalet (Defence Cooperation Agreement).
Den svenska och amerikanska regeringen har undertecknat DCA-avtalet, men det har inte trätt i kraft. Det förutsätter på svenska sida att regeringen lägger fram en proposition om riksdagens godkännande av avtalet och de åtföljande lagändringar som är nödvändiga. Efter en remissomgång (vi utgår från att en sådan kommer till stånd), riksdagsbehandling samt riksdagsbeslut att godkänna avtalet och lagändringarna kan avtalet bli bindande för svensk del, förutsatt att de formella kraven på amerikansk sida är uppfyllda. Det är vår bedömning att det krävs en majoritet om minst tre fjärdedelar av de röstande och att mer än hälften av riksdagens ledamöter röstar för det. Vad som hittills framkommit indikerar att erforderlig majoritet föreligger i riksdagen. Det innebär inte att det är förgäves att sätta sig in i det på flera punkter otydliga avtalet. Denna vaghet är medveten. Den ger anledning att med utgångspunkt från Sveriges suveränitet ställa frågor till de ansvariga med krav på tydliga klargöranden av innebörden av de känsligaste punkterna i avtalet.
Vid en tolkning av avtalet bör man hålla i minnet att det i Artikel 1 anges att all verksamhet som omfattas av avtalet ska bedrivas ”med full respekt för Sveriges suveränitet, lagstiftning och internationella förpliktelser”, det vill säga bland annat FN-stadgan. Vad dessa allmänna principer är värda i sammanhanget tål att tänka på, särskilt när man relaterar dem till avtalets specifika, konkreta bestämmelser.