utvald

Boktips: Petrus Laestadius Journaler

av
Lars-Gunnar Liljestrand

Författaren, botanisten och Lapplandskännaren Sten Selander skriver i sin bok från 1948, Lappland. Några sommarströvtåg, att den bästa Lapplandsskildringen är Petrus Laestadius Journaler.

Journalerna som är i två band skildrar hans verksamhet som missionär bland samerna i Piteå lappmark under slutet av 1820-talet.

När en person som Selander ger ett sådant omdöme blir man förstås intresserad, och då man sedan läser Laestadius får man ta del av något som befinner sig så långt bort från en ämbetsberättelse man kan komma.

Läs mer

Veckans citat

av

”Visionaries like the great American statesman of yesteryear, George Kennan, saw the original purpose of a unified West as ensuring that the core industrial, economic and military regions of the world not fall under the sway of a hostile power. The idea was not, and should not now be, growth for growth’s sake. NATO is not a club of democracies trying to enlarge as much as it can.

Ukraine, Georgia, and other former Soviet republics are wonderful, proud, sovereign countries. They are not, with all due respect, key parts of the world’s core strategic zones in terms of scientific, industrial or economic prowess. They are not places we should be prepared to send U.S. troops to fight and die, with risk of escalation even to nuclear conflict, in the event of war.”

Michael O’Hanlon ,  USA Today 14 december

Vilken bör vara Sveriges hållning i Ukrainafrågan

av
Utgivarna

 Sverige har inga egna intressen att bevaka eller tillvarata i Ukraina. Sveriges plattform i sammanhanget kan inte vara någon annan än att FN-stadgan ska respekteras av berörda aktörer och att ingångna avtal ska upprätthållas och implementeras av parterna.

I Ukraina pågår i delar av landet ett åtminstone hittills relativt lågintensivt inbördeskrig med direkt och indirekt inblandning från stormakters sida.

Sverige bör inte engagera sig i Ukrainas interna affärer. Vi ska inte låta oss dras in i det stormaktsspel som pågår i landet och runt dess gränser och omgivande stater; helt utom vår kontroll och med agendor vi inte kan överblicka eller påverka.

Att Sverige nu träffat ett avtal med Ukraina om ytterligare fördjupat försvarssamarbete, ligger inte i vårt intresse. Det riskerar bara att vi involveras i svåröverblickbara och oförutsebara händelseförlopp som kan utlösas under hand som spänningarna alltmer trappas upp.

Ukraina har blivit en underordnad och osjälvständig bricka i ett större geopolitiskt manövrerande från stormakternas sida med taktiska och strategiska infallsvinklar som går långt utöver det svaga Ukrainas horisont.

För svensk del finns det inget annat alternativ än att vid en säkerhets- och utrikespolitisk bedömning orientera sig efter och understödja de avtal som träffats för att uppnå stabilitet och fred, nämligen Minsk-avtalen.

Svensk militär har ingen för oss förnuftig roll att fylla i Ukraina. Svensk militär närvaro där ligger inte i landets nationella intresse.

Veckans citat

av

At the time of the hearings on the treaty before the Senate’s Foreign Relations Committee, the then secretary of state Dean Acheson was clear that Article V did not mean that America would automatically help the victims of aggression. He said: “This naturally does not mean that the United States would automatically be at war if one or the other signatory nation were the victim of an armed attack. The obligation of this government under Article V would be to take promptly the action it deemed necessary to restore and maintain the security of the North Atlantic area.

“That decision would, of course, be taken in accordance with our constitutional procedures. The factors which would have to be considered would be the gravity of the attack and the nature of the action which this government considered necessary to restore and maintain the security of the North Atlantic area.”

When Acheson was asked by a lawmaker: “Is there or is there not anything in the treaty that pledges us to an automatic declaration of war in any event?” He replied, “There is nothing in the treaty which has that effect, senator.”

Clearly then, America’s pledge where the treaty is concerned will not appear credible.

US and Nato av A.G. Noorani,indisk advokat och politisk kommentator , Dawn.com 11 december

 

USA kvar i Irak och svenska insatsen i ”ny fas”

av
Lars-Gunnar Liljestrand

Sverige har haft en väpnad styrka i Irak sedan 2014. Styrkan ingår i den USA-ledda koalitionen Operation Inherent Resolve (OIR) och omfattar 70 personer.

För nästan exakt ett år sedan, den 9 december 2020, förklarade regeringen vikten av att Sverige förlängde mandatet för styrkan. Vi skulle ”öka säkerheten, förebygga konflikter och skapa förutsättningar för hållbar utveckling och fattigdomsbekämpning i Irak och den större regionen”. (Proposition 2020/21:21)

Som slutsats skrev regeringen att dess bedömning var att militära utbildningsinsatser krävs även under 2021.

Då ingen ny proposition kommit i år från regeringen om fortsättning 2022 frågade alliansfriheten.se utrikesdepartementet och fick svar den 10 december:

Läs mer

Är det något visst med en journalist? – Ja, med en viss journalist

av
Anders Björnsson, journalist

Rättsstaten led ett nederlag igår, den tionde december, när den brittiska appellationsdomstolen, High Court, tillmötesgick den amerikanska statens begäran, att Wikileksgrundaren Julian Assange kan utelämnas till USA för rättegång där. Domstolen, i likhet med underrätten, tar ingen hänsyn till de garantier för informationsfrihet, som råder i många demokratiska stater, däribland Förenta staterna och Storbritannien. Julian Assange, australisk medborgare, anses nämligen inte vara ”journalist”, även om han har bedrivit journalistisk verksamhet, utan ”aktivist”.

Men vem – vilken auktoritet eller instans – avgör i rättsstaten vem som är journalist och vem som inte är det? Journalistik är ett fritt yrke, som kan utövas utan all legitimation. På vår sajt, alliansfriheten.se, utför vi varje dag journalistiskt arbete, men endast en av utgivarna har haft journalistik till yrke – övriga två är advokat respektive utbildad bergsingenjör. Ingen av oss kan anses ha en starkare rätt att förmedla nyheter och bilda opinion (som naturligtvis är en form av ”aktivism”) än övriga.

Det i någon mån ironiska är, att domen i High Court i London fälldes samtidigt som USA:s president Joe Biden höll sitt högrankade kompiskollokvium om demokrati. Att fallet Julien Assange inte förekom i diskussionerna vid det digitala rådsbordet, är ett antagande, som inte behöver omges med alltför många reservationer. Man får hoppas, att ärendet går vidare till laglorderna i Supreme Court.

Inte en tum till!

av
Mats Björkenfeldt

På sajten Strategem (8/12 2021) framgår att Vladimir Putins främsta målsättning är att Ukraina inte ska bli medlem i Nato. Samtidigt är sannolikheten för detta lika med noll. Flera centrala Nato-stater vill inte ha Ukraina som medlem. Inte heller president Biden verkar så förtjust i tanken.

Historieprofessorn M. E. Sarotte har just givit en bakrundsbeskrivning i boken Not One Inch . America, Russia, and the Making of Post– Cold War Stalemate (Yale University Press 2021).

Den 15 december 1991 anlände USA:s utrikesminister James Baker till Moskva, mitt i ett inrikespolitiskt kaos, som slutade med att Boris Jeltsin tog makten och tillsammans med ledare för Vitryssland och Ukraina såg till att Sovjetunionen upplöstes.

Baker hade månaden innan frågat en av Michail Gorbatjovs rådgivare om önskan hos flera sovjetrepubliker om att bli självständiga riskerade föra med sig blodspillan. Baker var rädd för det. Vad gällde Ukraina var rådgivaren, Alexander Yakovlev, skeptisk och påpekade att det fanns 12 miljoner ryssar i Ukraina, med många blandade äktenskap, så vilken typ av krig kunde det då bli? Baker svarade: “Ett normalt krig”.

Läs mer

Boksläpp av ”Sverige i Afghanistan” Vitbok om kriget 2002 – 2021” den 18 december, ABF Stockholm

av

Jan Öberg, docent och ledare av tankesmedjan Transnationella Stiftelsen för Fred- och Framtidsforskning (TFF), skriver på bokens baksida:

”Det är en faktaspäckad och trovärdig rapport, som jag varmt rekommenderar – också därför att den plockar sönder mångas tro på att kriget på något sätt var förenligt med folkrätten och FN:s stadga. Det var den inte. Eller att kriget syftade till att öka säkerheten för befolkningarna i ockupationsländerna. Det har den inte gjort – tvärtom.”

Boksläppet äger rum i Brantingrummet, ABF, Sveavägen 41, Stockholm lördagen den 18/12 kl. 14.00 – 16.00. Boken presenteras av författarna Lars-Gunnar Liljestrand och Stefan Lindgren och säljs till rabatterat pris. Arrangör: Oktoberförlaget.

Boktips 2: Sveriges förhållande till de nordiska grannländerna

av
Sven Hirdman

Bengt Lindroth har i boken Vi som inte var med i kriget – om Sverige, Norden, Europa & Coronan (Carlsson Bokörlag) 2021) gett en mycket insiktsfull skildring av Sveriges förhållande till Norge, Danmark och Finland under andra världskriget och fram till idag. Bengt Lindroth har i decennier som journalist för olika medier bevakat de nordiska länderna och har i denna bok samlat sina erfarenheter av vad som förenar respektive skiljer oss åt.

Bengt Lindroths avgörande slutsats är att den stora skiljelinjen just går mellan dem som var med i kriget, det vill säga Norge, Danmark och Finland, och det land, Sverige, som inte var det. Han belyser hur krigserfarenheterna har präglat samhällsutvecklingen och kulturen långt in i våra dagar. Förutom på egna iakttagelser och intervjuer baserar han sig på en omfattande läsning av alla de berättelser som utkommit i de nordiska länderna och som behandlar erfarenheterna av kriget, av ockupation, av motståndsrörelse samt uppgörelserna efter krigsslutet, respektive hur vi Sverige förhöll oss till det som hände i grannländerna.

Bengt Lindroth visar hur heroiseringen av krigshjältarna och motståndskampen under de första decennierna av efterkrigstiden under senare år efterträtts av en mer nyanserad skildring i Norge, Danmark och Finland av även de mörkare sidorna i behandlingen av motståndarsidan. Arkebuseringar av kollaboratörer, förnedring av tysketöser och deras barn med mera. Vad tyskarna kallar Vergangenheitsbewältigung pågår fortfarande i viss omfattning.

Läs mer

Dags att avsluta krig utan slut i Mali

av
Utgivarna

Sveriges militära insatser i Mali är nu vår största internationella operation.

Sverige har sedan 2015 deltagit i Minusma som är en FN-insats med mandat från FN:s säkerhetsråd. I regeringens proposition om förlängning under 2022 föreslås att Sverige fortsättningsvis deltar med ett skyttekompani om 220 soldater.

Regeringen bedömer att insatsen skall börja avvecklas 2023 och vara avslutad vid halvårsskiftet 2024.

Sverige deltar också från början av 2021 i den franskledda insatsstyrkan Takuba som saknar mandat från FN:s säkerhetsråd. I regeringens nya proposition föreslås fortsatt deltagande med en specialförbandsstyrka om 150 soldater, den största Sverige haft utomlands under en längre tid, men med en gradvis nedtrappning efter första kvartalet 2022 för att vid årets slut omfatta 20 personer.

Regeringen hävdar att insatsen har folkrättslig grund genom att inbjudan finns från regeringarna i Mali och Niger.

Vi har tidigare visat att den folkrättsliga grunden är svag då inbjudan getts av regeringar som saknar kontroll över stora delar av territoriet och då det pågår konflikter i länderna som liknar inbördeskrig.

Läs mer

Veckans citat

av

”Thucydides is often associated with hard-edged realism, as in the quote “the strong do what they will, the weak suffer what they must.” So it’s easy to see why politicians striking tough-guy poses profess their appreciation. But it’s important to remember that those views are one thread in a tapestry—Thucydides recounts the views of the war’s combatants, but he doesn’t endorse them. In fact, the states that profess those hard-edged sentiments are plunged into ruin by them.”

Från artikeln Det blir krig,  stratagem.no av Anders G. Romarheim leder Senter for Internasjonal Sikkerhet ved Institutt for Forsvarsstudier (IFS)

München och tre julklappstips

av
Mats Björkenfeldt

I det Andra riket, skapat av Bismarck 1871, fick München och Bayern långtgående rättigheter, vilka till en del försvann genom Weimarrepu­bliken 1919. Sedan Frankrike därtill ockuperat Rhenlandet 1923, var det många bayrare som gick i taket, vilket österrikaren Adolf Hitler sökte utnyttja på bland annat Bürgerbräukeller. Hans försök till kupp samma år kom dock att misslyckas. Men han fick flera möjligheter.

Mitt första boktips blir Brendan Simms Hitler. Only the World was Enough (Allen Lane 2019), som skildrar händelserna runt 1923 på ett fascinerande sätt. Så småningom lämnade Hitler München för Berlin och större uppgifter. Men låt oss stanna i München, för lundaprofessorn Svante Nordin har givit ut boken Hitlers München (Natur & Kultur 2018), som lämpar sig väl som en historisk reseguide vid ett besök i staden. Boken fick viss kritik av historikern Mikael Nilsson (Dagens Nyheter d 4/6 2018), men det förtar inte bokens värde. Det är en fördel om man läser de två nämnda böckerna innan man vänder sig till Lion Feuchtwangers mästerverk Framgång (Erfolg), som gavs ut 1930, det vill säga innan författaren visste vad som komma skulle. Hans böcker kom snart nog att brännas av Goebbles. Feuchtwanger hann dock fly landet och bosätta sig i USA. Boken är nu utgiven av Nilsson Förlag 2020. Själv läste jag den som tjugoåring och tyckte att den var bland det bästa jag läst. Det är därför glädjande att boken nu kommit i en ny upplaga. Och boken är fortfarande bland de bästa. ”Das Buch Bayern.” Den skildrar parodisk rättvisa, medlöperi och extrem politik, något ”Robert Kutzner”, det vill säga Adolf Hitler, och ”äkttyskarna” sökte utnyttja.

 

”De lyssnade betagna, lyckliga. Robert Kutzners präktiga stämma, hans rörliga mimik ryckte dem med sig. De glömde att deras stackars värdepapper var värdelösa, deras ålderdomsförsörjning hotad. Så denne man förstod att ge ord åt deras drömmar. Så hans händer kraftigt sopade genom luften, våldsamt slog i talarstolen, märgfullt sträcktes ut, även ironiskt imiterade rörelser, med vilka denna tids enklare skämttidningar karakteriserade judarna. Lycksaliga stirrade de på hans gester, tvang de klumpiga fingrarna, när de satte ölkrusen på bordet, till en särskild försiktighet, för att ej bullret skulle överrösta ett enda av de kosteliga orden.”

Den så kallade Ölkällarkuppen (Hitlerputsch) 1923 fick till följd att han dömdes till fem års fängelse. Han var dock ute efter ett halvår.