utvald

Vi återpublicerar här en artikel från 7 oktober 2020.

För att fira FN-stadgans tjugofemårsjubileum 1970, antog FN:s generalförsamling Declaration on Principles of International Law concerning Friendly Relations and Co-operation among States in Accordance with the Charter of the United Nations (“Friendly Relations”). Förslaget till resolution antogs utan reservationer den 28 september 1970.

Deklarationen innehåller sju principer, varav de viktigaste är nr 1 och nr 3.

Nr 1: Principen att staterna i sina internationella förbindelser skall avhålla sig från hot om eller bruk av våld, vare sig riktat mot någon annan stats territoriella integritet eller politiska oberoende eller på annat sätt oförenligt med Förenta Nationernas ändamål.

Nr. 3: Principen rörande skyldigheten, i enlighet med stadgan, att inte ingripa i angelägenheter som faller inom annan stats egen behörighet.

Läs mer

”A month ago, the French authorities said that Wagner’s presence in Mali would be “incompatible”

with the retention of the French in Mali. But today, concretely, if Wagner arrives in Bamako, will the French close their base in Gao?

I note that in this official declaration of these 15 countries, including France, we condemn, but without threatening to withdraw. We don’t talk about it anymore.”

General Bruno Clément-Bollée, news.in-24.com, 29 december

Vi lägger ut repriser under jul och nyårshelgerna.

Detta inlägg publicerades den 12 september 2021.

När idéer har styrt världspolitiken har det lett till katastrofer. Detta gäller inte bara förhållandet mellan det traditionella väst och öst, mellan det atlantiska Europa och det slaviska, utan även inom ett väst där två block har stått mot varandra, som senast under 1900-talets bägge världskrig. Det gäller också en framtida konfrontation mellan ett västerland och ett österland, med fokus i Stilla havet, där väderstrecken blir något omkastade. Retoriskt har detta beskrivits som en kamp mellan demokrati och despoti, när det i själva verket rör sig om en tävlan i ekonomisk och politisk hegemoni.

Det skulle vara ödesdigert, om sådana synsätt åter omsattes i militär praxis. Kalla kriget 1945–91 var på sätt och vis en undantagsperiod. Det var en systemkonflikt, men syftet var inte att förgöra utan att hålla tillbaka och stabilisera. Naturligtvis fanns på ömse sidor anfallsplaner, som – om de hade satts i verket – kunnat utplåna stora delar av jordens befolkning. Men poängen är, att äventyrslusten fick ge vika för politisk klokskap. De krig som utkämpades var i huvudsak koloniala befrielsekrig och militära angrepp på stater som slog in på en oberoende väg inom ramen för systemkonflikten.

Läs mer

Den alliansfria rörelsen (NAM) har under hösten firat sitt 60-åriga jubileum vid ett toppmöte i Belgrad. Där deltog företrädare för över 100 stater. Mindre och medelstora länder dominerar rörelsen, men mäktiga stater som Indien och Sydafrika är medlemmar. Organisationen har 120 anslutna stater; till kretsen av stater som är listade som observatörer hör Brasilien, Kina, Mexiko och Ryssland.

Den alliansfria rörelsen är en sammanslutning med betydande tyngd.

Rörelsen formerades 1961. Grunden lades av stora statsmän som Indiens premiärminister Nehru, Jugoslaviens president Tito, Egyptens president Nasser, Ghanas president Nkrumah och Indonesiens president Sukarno.

Läs mer

Utrikesminister Ann Linde förklarade i Dagens Nyheter den 23 december att Sverige,  tillsammans med 15 andra länder, däribland Frankrike och Kanada, har undertecknat ett uttalande där den ryska paramilitära gruppen Wagners närvaro i Mali fördöms.

Länderna ”beklagar djupt” att Malis övergångsregering använder sina ”redan knappa tillgångar” för att betala utländska legosoldater i stället för att stötta den egna armén. Uttalandet siktar också in sig på den ryska regeringen, som uppges ge materiellt stöd till Wagners verksamhet i Mali.

Den typ av destabiliserade effekt som Wagnergruppens närvaro haft i andra länder måste motverkas i Mali, säger utrikesminister Ann Linde.

EU beslöt den 13 december om sanktioner mot gruppen som anklagas för att delta i konfliktområden som Centralafrikanska republiken (CAR) i syfte att underblåsa våld, plundra naturresurser och hota civila.

Även om ryska regeringen förnekar kopplingar till Wagnergruppen verkar det osannolikt att den skulle kunna verka utan direkt eller indirekt stöd från Ryssland.

Det finns heller ingen anledning att tro annat än att gruppen har gjort sig skyldig till övergrepp.

Legosoldater har alltid varit ökända och avskydda för att våldta och plundra. Det ligger i sakens natur att de som låter sig värvas som legosoldater knappast gör det för att delta i humanitära insatser i andra länder.

Det är fortfarande oklart i vilken grad Wagnergruppen verkligen kommer att vara på plats i Mali med soldater. Den maliska regeringen har tidigare meddelat att den avser att träffa avtal med gruppen. Helt nyligen meddelade man dock att det inte finns några legoknektar från Wagner i landet men att ett fåtal ryska statliga rådgivare hade varit på plats.

Samröre med legosoldater borde inte vara något nytt för vår regering.  Sverige har krigat i Afghanistan i 20 år där amerikanska legosoldater verkat både i stödjande funktioner och som direkt stridande för Kabulregeringen mot talibanerna.

Läs mer

Vi återpublicerar några tidigare artiklar.

Denna publicerades den 16 november 2019.

Henry Kissinger ägnar i sin läsvärda bok Diplomacy (1994) stort utrymme åt preussaren och järnkanslern Otto von Bismarck (1815–1898). Den Realpolitik som är så starkt förknippad med dennes namn analyseras. Kissinger är inte okritisk, men en klar beundran kommer onekligen till uttryck. Det är lätt att förstå.

Nog kan också en småstat som vår lära av Bismarcks sakpolitiska hållning: inga illusioner, pragmatism, kyla och sinne för realiteterna. Det är ett program som anger en uthållig riktning. Det är en hållning som är att föredra framför en politik, som alltför länge har tenderat att sväva iväg ad hoc, i en blandning av fromma, verklighetsfrämmande intentioner (reformering av FN:s säkerhetsråd), principlösa erkännanden av stater (Bosnien, Kosovo), klibbiga samarbeten med opålitliga juniormakter på interventionistiska premisser (Frankrike och Storbritannien), involvering i folkrättsstridiga interventioner (Libyen, Syrien, Irak och Afghanistan) och anpasslighet i förhoppning om stormaktsstöd (USA) i kritiska lägen. Vi behöver börja om, återställa vår ”grand strategy” och hålla fast vid den till sin kärna.

Läs mer

Peter Hultqvist har gjort sig känd för att vara rätt styv i korken mot en förmodad eller förväntad fiende, men den försvarsmakt, som han är högste politiske företrädare för, är inte mycket att hänga i julgranen, dessvärre. Högljudd retorik svarar inte på långa vägar mot faktisk handlingsberedskap. Det svenska försvaret av idag saknar både djup och bredd.

Och så kommer det av allt att döma att förbli. Enligt försvarsministerns besked, som svar på en enkel fråga från en partikamrat i riksdagen, förväntas antalet värnpliktsuttagna att öka från dagens 6.500 till 8.000 årligen efter 2025. Detta är fullkomligt otillräckligt för ett glesbefolkat land, som vill skydda sig mot en anfallande fiendemakt. De som uttas och utbildas till militär krigsplacering borde vara åtminstone fem gånger fler, alltså cirka 40.000 per årsklass.

I annat fall kan vi inte tala om ett folkförsvar, och det gör inte den svenska regeringen heller numera. Den slussar medel till vapensystem, i mycket liten utsträckning till manskap. Den förlitar sig på bistånd från vänligt sinnade makter – som om inte vänskaper kan brytas. Den sänder trupper till utländska stridsfält – som om detta inte skulle kunna få förödande återverkningar på vår nationella säkerhet.

Folkförsvaret är – eller måste göras till – en första rangens politikfråga. Fredsorganisationen ska vara en utbildningsanstalt, krigsorganisationen en trygghetsfaktor. Den civila kompetensen, den lokala förankringen och utspridda geografiska närvaron, den medborgerliga motivationen, det demokratiska uppdraget – allt detta i förening är den viktigaste försvarsgaranti, som vår befolkning kan få i hotfulla tide

Pentagondokument som New York Times har kommit över visar hur USA:s bombkrig i Mellanöstern och Afghanistan har styrts av ”djupt vilseledande underrättelser” och resulterat i tusentals civila dödsoffer, varav många barn.

Uppmaningar om öppenhet och ansvar för bombningarna har regelmässigt ignorerats.

Tidningen har gått igenom 1300 rapporter där uppgifter om civila som dödats finns med, tvärtemot Pentagons påståenden om ett krig som skall ha genomförts med ”precisionsbomber”

Tidningen kunde inte hitta ett enda fall där militären konstaterat att felaktigheter begåtts och där det resulterat i disciplinära åtgärder.

New York Times har förutom att man granskat Pentagondokumenten även besökt mer 100 bombmål och intervjuat folk på platserna för attackerna.

Ett fall som väckt särskild internationell uppmärksamhet var bombningen i augusti 2021 av Kabul. En drönarattack som enligt officiella amerikanska uttalanden var riktad mot ett fordon lastat med bomber visade sig istället handla om att en afghansk familj på 10 personer dödats.

Liknande fall refereras från attacker mot mål i Syrien.

Läs mer

Ryssland offentliggjorde den 17 december i år två förslag till internationella överenskommelser  Det ena förslaget var ett ”Agreement on measures to ensure the security of The Russian Federation and member States of the North Atlantic Treaty Organization”. Enligt förslaget skulle det avtalet träffas mellan Ryssland och Natos medlemsstater. Det andra förslaget var en ”Treaty between The United States of America and The Russian Federation on security guarantees”. Enligt förslaget skulle det avtalet träffas bara mellan USA och Ryssland.

Enligt ett pressmeddelande samma dag från ryska utrikesdepartementet hade utkasten överlämnats till företrädare för USA den 15 december. I pressmeddelandet levereras följande budskap: ”We hope that the United States will enter into serious talks with Russia in the near future regarding this matter, which has critical importance for maintaining peace and stability, using the Russian draft treaty and agreement as a starting point.”

Sveriges försvarsminister Peter Hultqvist avvisade i en intervju med Dagens Nyheter den 21 december det ryska avtalspaketet som ”helt oacceptabelt”  Hultqvist lyfte särskilt fram följande:

• ”Syftet är att skapa en rysk intressesfär där man från rysk sida ska kunna utöva inflytande över länderna i vårt närområde. Även vi skulle påverkas och därför är det helt oacceptabelt för oss.”
• ”Vi ska inte gå med i Nato varken nu eller senare – men det är ett helt svenskt ställningstagande som ingen annan ska ha någon synpunkt på. Vi måste ha frihet att fatta våra beslut utifrån vad vi tror är bäst för svenska folket. Det handlar om vår grundläggande suveränitet och handlingsfrihet att fatta våra egna beslut.”
• ”Att Ryssland vill diktera andra staters val strider mot internationell rätt och avtal.”
• ”Små stater måste ha rätt att fatta sina egna beslut över sin egen framtid. Varje försök att bygga upp intressesfärer där vissa länder anses ha någon sorts överhöghet över andra länder är oacceptabelt. Varken vi, Finland eller något annat land ska omfattas av styrningar som andra satt upp.”
• ”Vi vill definitivt inte ha någon ordning där andra reglerar vilka vi får öva med. Eller vad vi får göra tillsammans med andra – det här handlar om vår grundläggande handlingsfrihet.”

Peter Hultqvists allvarliga kritik mot förslagen är välmotiverad. Utan att gå in på alla aspekter är följande värt att lyfta fram ur ett svenskt perspektiv. Av avtalsförslaget som avser Ryssland och Nato framgår:

Läs mer

Engelsmannen John Maynard Keynes (1883–1946) är främst känd för sin nationalekonomiska teoribildning. Han var medlem av det liberala partiet och tillhörde det intellektuella kollektivet Bloomsburygruppen, som inkluderade bland andra författaren Virginia Woolf.

Gruppen hade aldrig riktigt behandlat frågor om makt, våld eller imperialism. ”Hur kunde vi vara intresserade i sådana här frågor när skönhet dök upp under ens fötter så levande?” skrev Virginias syster Vanessa. Men kriget kom att förändrades Bloomsbury nästan lika mycket som det kom att förändra Keynes.

Sedan det fransk-preussiska kriget avslutades 1871, hade världens stormakter – och även många mindre aktörer – blivit beroende av komplexa internationella handelsarrangemang för att förse sina medborgare med allt från baslivsmedel till tunga maskiner. Det var en era av pråligt välstånd för både aristokratin och en växande, allt mäktigare medelklass, en period som framtida generationer skulle romantisera med namn som ”La Belle Époque” och ”The Gilded Age”.

Läs mer

Sverige ÖB uppmanar USA att skicka mer trupper till Europa om Ukrainakrisen förvärras.

ÖB Micael Bydén uttalade sig för Politico den 15 december efter att ha träffat USA:s ordförande för Joint Chiefs of Staff general Mark. A. Milley.

Enligt Politico utvecklade Bydén inte närmare vad som låg i hans uttalande men var tydlig med att han ville se mer USA-trupper i Ukrainas närhet om Ryssland tar steget att än en gång invadera Ukraina.

När reportern frågar om hur många soldater USA bör skicka och vart de skall stationeras blir Bydén plötsligt vag och vill heller inte ge några detaljer om vad samtalen med Milley handlat om.

Bydén säger då han igen konfronteras med frågan om USA-trupperna att det ”liksom handlar att öka trupperna på de baser USA redan har i Europa” och att förstärka det man har ”mer soldater, mer capacitet”.

Man kan fråga sig i vilken kapacitet Bydén uttalar sig. Är det på direkt uppdrag av regeringen eller är det egna funderingar?

Skall hans åsikter om hur USA skall möta Ryssland ses som officiell svensk politik så bör regeringen säga det klart ut. Är det Bydén som bara pratar på inför media och sedan mer eller mindre backar och och börjar mumla om ”liksom” när det handlar om de trupper han vill USA skall sända så är det skadligt för Sverige.

Sverige är alliansfritt och vi skall inte delta i ett stormaktspel om Ukraina och mana till militär upptrappning.

Vår roll borde tvärtom vara att söka minska spänningarna och uppmana alla parter att gå tillbaka till Minskavtalen och söka nå en fredlig lösning.

Europeiska rådet uppmanade vid sitt möte den 16 december till diplomatiska insatser och stöder Normandie-formatet när det gäller att åstadkomma ett fullständigt genomförande av Minskavtalen.

Sverige stod bakom den skrivningen och det måste då vara regeringens linje.

Då får man i konsekvensens namn ta ÖB i örat och inte tillåta att vi har politiserande generaler. Det skadar Sverige.

Om författaren hade blivit inbjuden till Folk och Försvars konferens i Sälen i januari 2022, hade han kunnat tänka sig att hålla nedanstående anförande.

*

Att varje land självt ska få välja sin utrikes- och säkerhetspolitiska orientering ligger inom ramen för principen om nationellt självbestämmande. Det är en självklarhet på det principiella planet, men långt ifrån alltid på det praktiska. Många stater i den så kallade tredje världen, som eftersträvade självständighet och neutralitet under kalla kriget, förvägrades detta. Härom kan man läsa i Vincent Bevins bok Jakartametoden. Det antikommunistiska korståget som formade vår värld (Karneval 2021). Det kuppades och intervenerades, med bistånd från mäktiga spelare. Syftet var att splittra och krossa den spirande alliansfria rörelsen. Mycket blod flöt ut i oceanerna

Läs mer