Enligt New York Times (NYT) den 3 februari skulle USA ha förhandlat med den irakiska regeringen om att överföra trupper från Syrien till Irak.
Syftet angavs vara att följa och utöva påtryckning på Iran. President Donald Trump sade i en intervju i söndags ”Jag vill kunna övervaka Iran.”
“Vi har ikke sett sluttregningen for 52 stk F-35, med milliardsluket på Ørlandet og så ditto milliarder til tankfly for at F-35 skal kunne gjøre jobben i nord. Beskyttelsen av Nord-Norge forutsetter flystyrker i nord. Bare spør NATO og våre allierte. […] I vår tid og i vår del av verden er heldigvis væpnet konflikt, krig, nesten utenkelig. Bak ligger forebygging og beroligelse i den vellykkende forsvarspolitikk Norge har ført helt siden vi ble med i NATO for 70 år siden. Dette er nå endret. Norge legger nå mesteparten av sine ressurser på et særdeles offensivt kampsystem. Vi deltar således i våpenkappløpet i Arktis. Ikke uten grunn reagerer erfarne forsvarsledere på utviklingen.”
Einar Sørensen i Nordnork debatt 31 januari
”Alla stater har en armé, sin egen eller någon annans.” Denna tes brukar tillskrivas Mao. Det går dock inte att belägga att så är fallet. Men Mao kunde mycket väl ha satt den på pränt. Det han faktiskt skrev innebar ju detsamma. Mao var naturligtvis långt ifrån först. Härvidlag kan man söka sig mycket långt tillbaka i tiden. Men vi begränsar oss nu till en relativt tidig föregångare, som övertygande formulerade denna grundläggande sanning och som dessutom tog den på allvar och arbetade för dess förverkligande, nämligen Niccolò Machiavelli (1469–1527):
Läs merMachiavelli: en egen här, den enda verkliga grunden för alla krigsföretag!
Dr Blix, you are a respected figure with a wealth of expertise in the international field, particularly on nuclear issues and on the capacity of inspections. What are your thoughts on the current state of non-proliferation?
I think that the non-proliferation effort that started with Kennedy and the Soviets has been a success. We do not have dozens of nuclear weapon states. We have nine. And we don’t really see anyone around the corner at present. There has been success on that score but the Non-Proliferation Treaty has been a total failure on Article 6, where nuclear weapons states committed themselves to work toward and negotiate nuclear disarmament. These states talk about the step-by-step approach as being the only way forward. Well, we have the step-by-step process but it’s heading backwards.
For instance, look at the Ban Treaty. I think the reaction of NATO countries, in particular the United States, has been excessive; the technical objections they raise are strained. The real objection is that the Treaty bans the production, use, and handling of nuclear weapons without exception. The nuclear weapons states are attached to the Non-Proliferation Treaty because it legitimises the possession of their nuclear weapons. I am not saying that it is not valuable to commit States to non-proliferation. But the absolution, the toleration, the legitimatisation of nuclear weapons [that they believe NPT provides] is of value to them. It is desirable that we continue to delegitimise nuclear weapons. Even with the present possessors of weapons we need to maintain they are illegitimate and cannot be used.
You wrote for the European Leadership Network not long ago on the Joint Comprehensive Plan of Action (JCPOA), and said that many arguments made against it were tenuous. Given where we are currently with the US withdrawal, what are your thoughts on the debate surrounding Iran and the nuclear deal?
First, I feel it is important to say that the US is getting away with claiming they are withdrawing from an agreement – it was not an agreement. The Joint Plan of Action was not signed, nor termed a treaty or agreement because that could never be submitted to the US Senate. It was very deliberate. A deal was agreed between countries and given its legal binding force by the Security Council. Läs intervun
“This doesn’t mean that Assad has come through the war completely unscathed, able to impose his will without restraint. But in the absence of viable alternatives, and despite the brutal crimes he has committed with the direct support of Russia and Iran, he will necessarily have a role to play in Syria’s immediate future. Clearly, the more time and resources are invested in the wrong policy, such as regime change, the harder it becomes to abandon that policy. But there is no other choice. The West must pierce its illusions and sit down to negotiate more seriously – and at all levels – about Syria.”
Javier Solana, 24 januari i Project Syndicate
Regeringens utredning om konsekvenserna av att ansluta sig till FN:s kärnvapenförbud för Sveriges säkerhetspolitik lades fram den 18 januari av ambassadör Lars-Erik Lundin.
Frågan om Sveriges säkerhetspolitiska samarbete med USA och Nato har varit grunden för utredningen.
“NATO is instrumental in setting us apart from Russia”, sade en ledande kongressman i USA:s representanthus i samband med en omröstning om Förenta staternas fortsatta medlemskap i militäralliansen. Detta är just detta ”avskiljande från Ryssland”, det nuvarande Natos huvudmålsättning, som gör det så olämpligt för ett vänligt sinnat grannland till Ryssland som Sverige att ansluta sig till alliansen eller att ha ett alltför demonstrativt försvarssamarbete med Nato och med enskilda länder som ingår i alliansen.
Det är helt uppenbart att det officiella USA ser Ryska federationen som en ”geostrategisk motståndare”. Men ett sådant synsätt kan omöjligen småstaten Sverige anamma. Den bör göra allt för att hålla sig utanför strategiska överväganden av det slaget. En sak är att fördöma stormaktspolitik, när den överträder folkrättens regelverk, en annan att ta ställning i stormaktsspelet, att göra sig till knähund för endera parten. I det senare fallet riskerar Sverige att bli en sköld för den ena sidan, utan att tillförsäkras något som helst skydd av denna. Och detta gäller oavsett medlemskap i militäralliansen eller unilaterala transatlantiska förbindelser, som den svenska regeringen månar om.
Få politiker har stått i centrum för det egna landets politik och präglat den så starkt och under en så lång och ansvarsfylld period som Uhro Kekkonen (1900–1986). Han visade sig i praktiken vara ytterligare en finsk statsledare, som höll måttet när det verkligen gällde. Under ytterst ogynnsamma förhållanden vidmakthöll han linjen för en hållbar finsk säkerhetspolitik gentemot den mäktiga grannen i öst. Juho Kusti Paasikivi hade under sitt presidentskap (1946–1956) och även långt dessförinnan lagt grunden för denna finska ”grand strategy”, som siktade till att försvara den egna självbestämmanderätten i förhållande till Sovjetunionen.
Läs merUrho K. Kekkonen: Nationen bör förlita sig enbart på sig själv!
Den 18 januari 1871 grundades det tyska kejsarriket i Versailles utanför Paris efter att Preussen hade besegrat Frankrike militärt. Kejsardömet existerade fram till den 9 november 1918. På 38-årsdagen av dess grundande inleds en fredskonferens i Quai d’Orsay, utrikesministeriet, i Paris. 32 stater är representerade (dock inte Sovjetryssland), men det är ”the Council of Four” som bestämmer: USA:s president Woodrow Wilson, den brittiske premiärministern David Lloyd George, den franske konseljpresidenten George Clemenceau och den italienske premiärministern Vittorio Emanuele Orlando. Den 28 juni 1919 undertecknar de tyska företrädarna under protest i Spegelsalen i slottet Versailles ett fredsfördrag som omfattar 440 paragrafer. I artikel 231 utpekas Tyskland som ensamt ansvarigt för första världskriget.
About the prospects for the US pullout from Syria Lavrov recalled a saying by US author Mark Twain: “Giving up smoking is the easiest thing in the world. I know because I’ve done it thousands of times.” Lavrov said that making fine promises was an American tradition: “First it was announced the pullout will follow in two months, then it was stated that it should be expected not in two months but in six, and then it was hinted the pullout might be delayed much longer.”.
Ryske utrikesministern Sergei Lavrov i TASS 16 januari
Intresset för Charles de Gaulle, fransk regeringschef 1944–1946 samt president 1959–1969, verkar aldrig avta. Det noteras hur han på 1930-talet kritiserade den franska armén för att leva i ett 1920-talets ”military melancholy”. Och i boken Vers l’arme’e de me’tier förespråkade han skapandet av en professionell armé på 100 000 man tillsammans med värnpliktiga soldater.