utvald

Historiska vändpunkter upptäcks nästan alltid i efterhand, och de som ser historiska vändpunkter äga rum har nästan alltid fel. Det finns undantag från denna tumregel. Den borgerliga världens sammanbrott och imperiernas fall 1914–1918 var en sådan vändpunkt, som registrerades också av samtiden, liksom den utdragna koloniala frigörelsen efter 1945 och sovjetsystemets snabba undergång 1989–1991. De ledde alla till djupgående och oåterkalleliga förändringar i världsmåttstock.

Andra händelseutvecklingar under samma århundrade fick stora – ofta nog ohyggliga – konsekvenser för mänskligheten utan att fördenskull bli epokala. Hitlerismens tolv år vid makten rubbade egentligen ingenting; i Tyskland lämnade de efter sig motorvägar och socialförsäkringar och ett sällan skådat mördande. Den 11 september 2001 ledde inte världshistorien in på nya spår, och inga analytiker och ”experter” på det ena och det andra har heller kunnat övertygande visa, att den 24 februari 2022 har varit ett vägskäl av vändpunktskaraktär.

I efterhand kommer man säkerligen att kunna avfärda alla påståenden i motsatt riktning som löst prat.

Läs mer

Försvarsminister Peter Hultqvist skriver i Dagens Nyheter (27/7) om det svenska försvaret efter ett inträde i Nato. Artikeln får uppfattas som en långsiktig plan för det svenska försvaret för den händelse att vi skulle bli medlem av alliansen.

Formuleringarna kräver en granskning då det hittills saknats tydliga besked från regeringen.

Av särskild vikt är hur regeringen ser på avvägningen mellan ett nationellt försvar och ett direkt Nato-styrt försvar för insatser utanför landets gränser.

Inför beslutet om ansökan till Nato var beskedet från statsministern att vi måste gå med i alliansen för att få hjälp att försvara oss: ”Det bästa för Sveriges och svenska folkets säkerhet är att vi går med i Nato” (TT 15/5).

Samtidigt som ansökan lämnades in förklarade hon i riksdagen: ”Det finns mycket i Sverige som är värt att försvara och Sverige försvaras bäst i Nato.”

I nästa andetag erbjöd statsministern Nato det svenska försvaret att användas för mer än att försvara det svenska territoriet: ”Sverige tar med sig en betydande kapacitet som gynnar Nato som helhet.”

Läs mer

Ett argument för svenskt Nato-medlemskap var, att vi inte kunde trygga vår nationella säkerhet på egen hand. Vi måste kalla in andra. Den nu förlegade Hultqvist-linjen formaliserade transatlantiska och andra länkar (”samarbeten med andra”). Med ett Nato-medlemskap förespeglades garantier för broderlig hjälp enligt Nato-föredragets artikel fem. Det låg mycket av önsketänkande i allt detta.

Nu framträder så officiella representanter för det militära etablissemanget i Sverige och förklarar, att vårt land som Nato-medlem kommer att garantera andras säkerhet – i Östersjön, Baltikum och Arktis. De går därmed mycket längre än 2009 års så kallade solidaritetsförklaring. Här utdelas recept för en militär anfallsorganisation, som inte sätter Sveriges försvar och säkerhet i främsta rummet. Inriktningen blir primärt offensiv, inte defensiv. Är det rimligt att spela bort Sveriges nationella resurser på detta sätt?

Läs mer

”Allting gammalt är så nytt”, skriver mig en av mina korrespondenter, professor Ivo Holmqvist, och citerar ur Det lefvande fäderneslandet. En bok om svensk aktivism, utgiven 1916 (Lagerström) av Sven Lidman, med anonymt införda bidrag (s. 181): ”Ty snart skall vapendånet ånyo uppfylla världen och då kunna händelserna överstörta varann samt Sverige kanske nödgas improvisera en politik, vars förutsättningar och grundlinjer icke hunnit klarna för folkmedvetandet.”

Bidragen var hämtade från den politiska veckotidningen Svensk Lösen, där bland andra Otto Järte, Nils Ahnlund, Yngve Larsson, H. S. Nyberg, Per Hallström och Fredrik Böök medverkade – fyra av dessa vid olika tidpunkter invalda i Svenska Akademien. (Se även Knut Ahnlund, Sven Lidman. Ett livsdrama. Bokförlaget Atlantis 1996, s. 291.) Järte och Larsson uteslöts ur socialdemokratin på grund av sin krigsaktivism. Den förre blev högerriksdagsman och ledarskribent i Svenska Dagbladet, den senare ledande folkpartistisk stadshuspolitiker i Stockholm. Det aktivisterna då misslyckades med, har dagens socialdemokratiska undfallande ledarskap nu gått i land med. Men med ”folkmedvetandet” är det nog litet si och så.

Två svenska militäranalytiker, generallöjtnant Michael Claesson chef för försvarsstaben och Zebulon Carlander, författare samt säkerhetspolitisk programansvarig hos Folk och Försvar skriver på sajten War on the Rocks om hur svenska försvaret skall få en helt ny roll vid ett Nato-medlemskap.

Nato-medlemskap öppnar för bredare och djupare möjligheter att stärka avskräckning och säkerhet i Norra Europa.

Författarna räknar in passagerna in i Östersjön, Gotland och Nordsjön i det vidare försvarsområdet. Man tar även med Arktis och Nordatlanten i vad som kan komma att bli svenskt operationsområde.

Mot den bakgrunden menar man kommer Sverige att ta sitt ansvar gentemot alla övriga Nato-stater och här ingår också att ställa upp på Natos doktrin om kärnvapen som är alliansens grundpelare.

Läs mer

Ett utdrag ur ambassadör Jan Eliassons bok  ”Ord och handling. Ett liv i diplomatins tjänst”, utgiven på Albert Bonniers förlag 2022 återges i  Svenska Dagbladet den 15 juli. Där behandlar han bland  annat 11-septemberattentaten och  de därpå följande krigen som gick under den av president Bush myntade parollen ”War against terror”.

Eliasson var på plats i New York den 5 september som nytillträdd svensk USA-ambassadör.

Beskrivningen av reaktionerna på attentaten är delvis missvisande. Eliasson ger intrycket att det fanns en folkrättslig grund för USA att starta bombkriget mot Afghanistan:

”På det utrikespolitiska planet skedde en solidaritetsaktion i FN:s säkerhetsråd till stöd för USA:s militära operation i Afghanistan.”

Något mandat från säkerhetsrådet att militärt intervenera fanns aldrig och USAs hävdande av självförsvar enligt FN-stadgan saknade stöd bland majoriteten av FNs medlemsstater.

Dagen efter  attentaten den 12 september antog säkerhetsrådet resolution 1368 som fördömer terroristattacken och betecknar den som ett hot mot internationell fred och säkerhet. Medlen som säkerhetsrådet anger för att svara på attentaten var inte militära utan juridiska och polisiära att  ställa terroristerna inför rätta och att med olika medel som samarbete mellan staterna, passkontroller,  och annat  bekämpa terroristerna.

Läs mer

Vietnamkriget var ett nationellt befrielsekrig. Men det hade också inslag av enighetskrig, där norr och söder stred för samma mål. I förhållande till den forna kolonialmakten, Frankrike, hade det varit ett försvarskrig. Förenta staterna bedrev ideologisk krigföring och terrorkrig där: när denna världsmakt inte kunde konfrontera sin huvudfiende på det europeiska slagfältet, utsåg den ställföreträdande fiender. Det fanns ingen seriös tanke någonstans på att angripa USA eller någon av dess klientstater för vad den amerikanska krigsmakten, utan stöd i folkrätt, hade för sig i Indokina (eller någon annanstans).

Krig har vanligen många facetter. Inbördeskriget efter oktoberrevolutionen i Ryssland ledde till ett interventionskrig från olika västmakters sida och till ett krig mellan de två historiska fiendemakterna Polen och Ryssland. Andra världskriget var i huvudsak en kraftmätning mellan Ryssland och Tyskland, men det kan också ses som ett krig mellan imperialistiska stater och som ett utrotningskrig riktat mot judar, slaver och andra av naziregimen oönskade folkelement. Stridslinjen mellan demokrati och diktatur (eller socialism och fascism) var i detta sammanhang av helt underordnad betydelse.

Läs mer

”Die Hitler kommen und gehen, aber das deutsche Volk, der deutsche Staat bleibt”, är ett yttrande, som tillskrivs Josef Stalin mitt under andra världskriget. Jag vet inte, om det är korrekt återgivet från ryskan. Stalin kunde ju inte tyska; det är taget från en dagorder i februari 1942. Men han hyste respekt, också beundran för det tyska. Skulle Tyskland kunna resas ur ruinerna? Det var ju vad som skedde. Med Marshall-plan till de besegrade och ett ganska fördomsfritt umgänge med Hitler-regimens handgångne män, som fick poster i den nya förbundsrepublikanska staten. (I DDR-staten vann de också inträde.) Idag finns de som anser, att det krigiska Ryssland måste förgöras. ”Det ryska imperiet måste slås sönder och gå under”, heter det således på en blogg, som hetsar mot allt ryskt (på ett mycket otrevligt och xenofobiskt sätt, och därför vill jag inte länka till den): ”Ner med Ryssland! Krossa det ryska imperiet! Befria de ryskockuperade områdena i Europa och Asien!” Det fanns en sådan plan också för Tyskland, den så kallade Morgenthau-planen, efter Franklin D. Roosevelts finansminister Henry Morgenthau Jr.

Läs mer

As a prospective member, Helsinki is set to further bolster the alliance with the acquisition of 64 F-35 fighter jets, having formalized a deal to purchase the war planes in February. Full delivery is not expected until the end of the decade, a timeframe that leaves open whether the planes will be upgraded as Dual Capable Aircraft, with the ability to carry a nuclear weapon.

“​We have not started that discussion,” Huatala said, adding that “this was not in our mind when we decided to buy. … I don’t think we had any idea of any nuclear dimension when that decision was made.”

Still, Huatala said that Finland sees its NATO membership without “conditions or limitations or caveats.” “We are joining NATO as a member-state, full stop. No kind of limitations from the start.”

Finnish Ambassador to the U.S. Mikko Hautala , 11 July The Hill