utvald

”I en demokrati har medborgarna rätt att få veta hur soldater används som instrument för utrikes- och säkerhetspolitiken. I Afghanistaninsatsen uppfylldes inte denna rättighet. Nu måste politikerna öppna en diskussion i ämnet”, skriver docenten i militärvetenskap Ilmari Käihkö i en artikel i Helsingin Sanomat 15 april.

Käihkö kritiserar de finska myndigheterna och politikerna för att inte informera allmänheten om vad soldater gjorde i det längsta kriget i Finlands historia.

Han pekar särskilt på de finska specialstyrkornas verksamhet.

En glimt av vad styrkorna gjorde har kommit fram i en ny bok av Seppo Mustaluotos Som specialsoldat i Afghanistan (Gummerus 2023). I boken berättar fyra finska specialsoldater om sin verksamhet i Afghanistan 2008–2009 och som Käihkö menar är en av de få redogörelser som finns.

Enligt boken var specialstyrkornas verksamhet inriktad på små observationsgrupper som samlade in underrättelser.

Man överlämnade information till amerikanarna i form av ”Target packages” som också användes i ”Joint Prioritized Effects List” (JPEL) som uppdaterades av USA. JPEL var en lista över personer som skulle dödas eller arresteras av soldaterna i den internationella operationen (Isaf).

Käihkö ställer frågan om finska specialstyrkor deltog i operationer som syftade till att döda och arrestera misstänkta motståndare i Afghanistan?

Och han svarar själv: Med aktuell information kan frågan inte besvaras.

Läs mer

Trots Lagrådets avrådan har regeringen för riksdagen lagt fram förslaget att kriminalisera deltagande i terroristorganisation. Sannolikt kommer riksdagen att anta det. I så fall träder lagen i kraft den 1 juni. Regeringen hoppas att Turkiet tar sådant intryck av den nya lagen att man ratificerar Sveriges anslutning till Nato. Men de organisationer som Turkiets president Recep Tayyip Erdogan Erdogan vill att Sverige ska ta itu med kan sannolikt fortsätta att bedriva opinionsbildning i skydd av de svenska mediegrundlagarna.

Regeringen utgår från att man med den föreslagna lagen ska komma åt ”sådan journalistisk verksamhet som bedrivs inom ramen för en terroristorganisation och som är en integrerad del av denna”. Om regeringen avser sådan verksamhet som bedrivs i tryckta skrifter och andra grundlagsskyddade medier, som exempelvis webbaserade publikationer med utgivningsbevis, misstar sig regeringen. En vanlig lag som terroristbrottslagen biter inte på verksamhet som skyddas av grundlagar som tryckfrihetsförordningen (TF) och yttrandefrihetsgrundlagen (YGL).

En journalist som arbetar för en tryckt tidning till exempel har inget straffrättsligt ansvar för publiceringen av hans eller hennes texter och bilder. Det är bara utgivaren som kan straffas för eventuella tryckfrihetsbrott i materialet.

Läs mer

Den stora militärövningen Aurora 23 omfattar totalt 26 000 deltagare från svenska försvaret och från 14 andra länder (13 Nato-medlemmar och det alliansfria Österrike).

Scenariot bygger på att Sverige utsätts för påverkansoperationer och sabotage över hela landet, som övergår till militära angrepp.

Försvarsmakten poängterar att det gäller försvar av Sveriges territorium och att övningen innebär att man skiftat fokus från internationella insatser till ett nationellt försvar. Inriktningen understryks av att man övar förmågan att leda brigader med en divisionsledning vilket är vad som krävs för att slå en kvalificerad fiende.

Syftet är alltså ett territorialförsvar av hela landet men övningen kommer att synas främst i södra Sverige och på Gotland.

För en nationell försvarsopinion borde därmed Aurora 23 hälsas som ett viktigt led i att stärka försvaret.

Försvarsmakten framhäver med rätta betydelsen av att öva stora markförband. Det är vad som slutligen kommer att krävas för att kasta ut en utländsk makt som tagit en del av territoriet.

Trovärdigheten i den strategin kan dock fortfarande ifrågasättas då  politikerna trots löften om territorialförsvar fortfarande inte gett försvaret förutsättningar att bygga ett territorialförsvar. Idag har Sverige endast 1 1/2 övad brigad och ytterligare 2 kommer inte förrän om flera år.

Förutom stärkandet av det svenska försvaret är syftet med Aurora 23 att öva för att möjliggöra för utländska trupper att komma till hjälp. Det ligger i vårt eget nationella intresse att vi kan ta emot militärt stöd genom kollektivt självförsvar om vi blir angripna men att så stor vikt läggs vid utländskt stöd avspeglar svagheterna i det svenska territorialförsvaret.

Läs mer

Trots lagrådets avrådan har regeringen lagt fram förslaget att kriminalisera deltagande i terroristorganisation för riksdagen (proposition 2022/23:73). Sannolikt kommer riksdagen att anta det. I så fall träder lagen i kraft den 1 juni. Regeringen hoppas väl att Turkiet ska ta sådant intryck av den nya lagen att landets parlament ska ratificera Sveriges anslutning till Nato före Natotoppmötet i Vilnius den 11-12 juli. Men ger verkligen lagen det som Erdogan vill ha av Sverige? Regeringens uttalanden om vem som ska räknas som terrorist gör det i hög grad oklart om alla sådana organisationer som Erdogan ogillar i Sverige kommer att träffas av lagen. De svenska mediegrundlagarna ger sannolikt också sådana organisationer, med eller utan terrorism på programmet, möjlighet att bedriva opinionsbildning utan att komma i konflikt med den nya lagen.

I detta lagstiftningsärende framträder klart den tvetydighet och den obeständighet över tid som präglar ett begrepp som terrorist. En person som för den ene framstår som terrorist kan av en annan hyllas som frihetskämpe. Det är också en fråga om tid. Det är således välkänt att personer, som senare i livet hyllas som landsfäder och fredspristagare, i början av sin karriär har betecknats som terrorister. Nelson Mandela och Menachim Begin är båda exempel på detta. Det är svårigheterna att definiera vad terrorism är som har lagt hinder i vägen för försök som gjorts i FN att klarlägga begreppet i bindande konventioner. FN-konventionerna på området har i stället fått inriktas på olika slag av terrordåd, såsom flygplanskapningar och sjöfartssabotage.

Läs mer

“It was a war (mot Serbien) waged by a nineteen-nation alliance that habitually looked to the United States for leadership but ultimately made decisions on the basis of consensus and then delegated their implementation to a multinational military chain of command.

As the Supreme Allied Commander, Europe, I was the head of the NATO military chain of command within Europe and responsible for implementing those decisions. And though decisions were made at higher political levels, much of the information to make those decisions came from my commanders and me. I also held another command position, that of U.S. Commander in Chief, European Command. It was a process known as ´dual-hatting`, complete with two different, geographically dispersed headquarters – NATO´s Supreme Headquarters Allied Powers Europe (SHAPE), near Mons, Belgium and the U.S European Command (EUCOM), in Stuttgart, Germany – two different staffs, and two entirely different reporting chains. It was a linkage designed by General Eisenhower himself.”

“In fact, I was operating under two lines of authority, one from the Secretary of Defense (USA:s) and one from the NATO Secretary General.”

“However, it was also true that nations generally influenced NATO actions in proportion to their commitment of forces. Those nations that contributed the most carried the greatest weight in the Council in the military decision process, and in the informal consultations. Those that contributed less, influenced less.

Realistically, the relative powers of member nations tend to be recognized in all multinational organizations, including NATO. The United States had always had the greatest power and the greatest influence. But during the cold war the problem was that the United States was not vulnerable in the event of a war in the same way as its European allies, and there were continuing concerns that the United States would somehow become ´decoupled` from its European allies.

Ironically, a similar rift was a factor in the Kosovo crisis, because American commitments to potential crises in the Persian Gulf and Korea took priority in U.S. policy over problems in Europe. During the summer and fall of 1998 the United States seemed more concerned with Saddam Hussein´s violation of the U.N. sanctions regime in Iraq than with the potential of another crisis in former Yugoslavia. This meant that NATO was depending for leadership on a nation whose security interests lay elsewhere. This is not an impossible situation, but the manner in which Washington expressed and acted on its priorities, however reasoned they may have seemed to the Americans, did not always inspire confidence among several European nations.”

Citaten är hämtade från den amerikanske generalen Wesley K. Clarks bok WAGING MODERN WAR, PublicAffairs, 2001. Han hade som befälhavare för alliansens styrkor och USA:s styrkor i Europa en ledande militär roll i planeringen och genomförandet av Natos folkrättsstridiga bombkrig mot Serbien. Det må anmärkas att kommandolinjerna är oförändrade och att de ”dubbla hattarna” alltjämt bärs av en amerikansk general.

Vi har tidigare informerat om det mycket breda tyska fredsinitiativet för att få till stånd ett vapenstillestånd i det upptrappade ryska folkrättsstridiga anfallskriget mot i Ukraina. Undertecknarna av initiativet, vilka har stark förankring i det tyska socialdemokratiska partiet och den tyska fackföreningsrörelsen, uppmanar förbundskansler Scholz att samman med andra viktiga stater undersöka förutsättningarna för att få till stånd nödvändiga fredsförhandlingar och få ett slut på dödandet, upptrappningen och de närmast oöverblickbara risker som är inbyggda i en eskalation av kriget.

En svensk översättning av initiativets text återges i dess helhet nedan:

   ETT FREDSINITIATIV FRÅN SAMHÄLLETS MITT

Att bygga fred: vapenstillestånd, förhandlingar och gemensam säkerhet – initiativet kräver en fortsättning av de positiva erfarenheterna av den europeiska avspänningspolitiken, så att det snabbt kommer till ett slut på kriget och till en ny freds- och säkerhetsstruktur i Europa.

BYGGA FRED!

Vapenstillestånd och gemensam säkerhet nu!

Det ryska anfallskriget mot Ukraina har redan varat i över ett år. Varje ytterligare dag av krig innebär mer lidande och förstörelse för de drabbade människorna, fler sårade och döda. För varje dag växer faran för en eskalering av fientligheterna. Skuggan av ett kärnvapenkrig ligger över Europa. Men världen får inte glida in i ett nytt stort krig. Världen behöver fred. Det viktigaste är att göra allt för ett snabbt vapenstillestånd, att stoppa det ryska anfallskriget och att finna vägen till förhandlingar.

Av kriget har blivit ett blodigt ställningskrig, där det bara finns förlorare. En stor del av våra medborgare vill inte, att det blir en våldsspiral utan slut. I stället för militärens dominans behöver vi diplomatins och fredens språk.

Freds- och avspänningspolitiken, som vi har den tyska enigheten och övervinnandet av den europeiska delningen att tacka för, är inte föråldrad. Vi har kämpat för dessa mål tidigare och fortsätter att göra det än idag. För att citera Willy Brandt: ”Det gäller att gå emot strömmen, när denna återigen försöker gräva sig en bedräglig fåra.”

Förenta nationerna har med konceptet gemensam säkerhet visat vägen till en fredlig värld. Den har rötter i den tyska freds- och avspänningspolitiken. I denna anda kom det till Slutakten från Helsingfors och Parisstadgan för ett nytt Europa. Till det knyter vi an. Fred kan bara uppnås på grundval av folkrätten och också bara med Ryssland.

Vår värld är beroende av ömsesidighet, bara så kan vår tids stora utmaningar övervinnas Det avgörande är att stoppa upptrappningen av kriget. Vi uppmanar förbundskanslern, tillsammans med Frankrike att särskilt vinna Brasilien, Kina, Indien och Indonesien för en medling, för att snabbt uppnå ett vapenstillestånd. Detta skulle vara ett nödvändigt steg, för att få ett slut på dödandet och undersöka möjligheterna till fred. Först då kan vägen banas för en gemensam säkerhetsordning i Europa.

Initiativtagare och ansvariga personer:

Prof. Dr. Peter Brandt, historiker; Reiner Braun, Internationella fredsbyrån; Reiner Hoffmann, tidigare ordförande för DGB; Michael Müller, förbundsordförande för Naturefriends, parlamentet. F.d. statssekreterare

Läs mer

Sven Hirdman som under åtskilliga år varit Sveriges ambassadör i Moskva har skrivit boken Ryssland och svensk säkerhetspolitik – 50 år i utrikespolitisk tjänst.  Den uppdaterades sedermera och gavs ett bredare perspektiv i den efterföljande boken Sverige i stormaktspolitikens mitt – Om diplomati och utrikespolitik. Hirdman arbetar nu med en ny bok om bland annat Ryssland och Ukraina som beräknas komma ut senare i vår.

Det ryska anfallskriget mot Ukraina är det värsta som hänt i Europa sedan andra världskriget. Ett dåraktigt och brutalt anfallskrig. Det strider mot folkrätten och alla andra normer. Det är en katastrof för Ukraina och en tragedi för Ryssland. Det får stora konsekvenser för den säkerhetspolitiska situationen i hela Europa och även globalt.

Det finns inga ursäkter för den ryska invasionen den 24 februari 2022 och ännu mindre för de krigsbrott som den ryska militären gjort sig skyldig till i Ukraina. Däremot finns det faktorer som bidrar till att förklara varför konflikten uppstod, något jag återkommer till.

Läs mer

”Armén måste vara huvudvapnet i Sveriges försvar, men en flotta var nödvändig för att möta  landstigningsförsök och för att ingripa mot blockad. På flottan kan dock ej ställas större anspråk än att så långt möjligt förhindra landstigning inom skärgårdsområde samt att försvåra sådana på öppen kust, och även i dessa fall beror motståndskraften ytterst på armén. Endast armén kan insätta folkets hela levande kraft i försvaret. Från dessa utgångspunkter bör avvägningen mellan båda vapnen ske.”

Nils Edén, liberal riksdagsman och blivande statsminister, om sitt bidrag till den andra försvarsberedningens principbetänkande 1913.

Lars Tingsten, som slutade sin bana som general, var minister i flera regeringar under 1900-talets början. Han ingick som krigsminister i statsministern (och amiralen) Arvid Lindmans högerregering, där kollegan Wilhelm Dyrssen var sjöminister. Tingsten hade inget till övers för Lindmans och Dyrssens planer på att tillföra den svenska flottan pansarskepp av ett mycket större och dyrare slag än de som hade byggts tidigare. En stor ”högsjöflotta” ville han inte vara med om. Det kunde dessutom leda till en snedbelastning av hela försvaret, där armén måste vara huvudvapnet och flottan endast ett hjälpmedel. I ett brev till en kollega i januari 1909 skrev han:

”Hela högsjöflottan är en politisk affär av dem, som vill, att vi ska bilda högra flygeln i germanernas kamp mot väster. Det är Victorias plan, och Victoria betyder icke så litet. Det är ock flottans plan, ty på den vägen tror de sig kunna erhålla nya båtar och nya lönebeställningar.”

Läs mer

Norska försvarets forskningsinstitut har gett ut en ny rapport om det norska försvaret. Institutet skall ge årliga råd om försvarets strategiska utveckling. Rapporten uppmärksammar att Norge inte har förmåga att lösa sina uppgifter i de mest kritiska scenarierna. Det finns ”operativa gap” vad gäller luftförsvar, ubåtsbekämpning, beredskap, kommunikation och annat.

Rysslands konventionella styrkor är försvagade av Ukrainakriget och det kan ta lång tid att bygga upp igen. Istället kan det leda till att Ryssland satsar än mer på de strategiska kärnvapenbaserna på Kolahalvön. Med ökande aktivitet i nordområdena är det risk för att stormaktsrivaliseringen blir tydligare också i Norges närområden slår rapporten fast.

Norge bör utforma en realistisk ambitionsnivå för att utkämpa en högintensiv strid mot ryska styrkor i norr.

I rapporten läggs stor vikt vid att försvaret av Norge inlemmas i Nato:s övergripande strategi som formulerades i Nato:s strategiska koncept antaget vid toppmötet i Madrid i juni 2022.

Läs mer